08 jan 2015 06:00

23 jan 2015 15:56

Linus Hellman: Ett misslyckande i regerandets konst

En försenad men välkommen julklapp eller ett slag i ansiktet på den svenska demokratin? Åsikterna kring decemberuppgörelsen mellan regeringen och Alliansen går isär. Det är ingen perfekt uppgörelse, ty snarare det minst dåliga alternativet av alla möjliga. Ett nyval bara ett halvår efter ett ordinarie valet hade varit ett misslyckande för den representativa demokratin. Ändå är uppgörelsen tvivelaktig.

Den har jämförts med krisuppgörelsen i början av 1990-talet – den rödgröna regeringens och de fyra borgerliga partiernas decemberuppgörelse efter julhelgen. Då samarbetade Carl Bildts regering med Socialdemokraterna i en svår ekonomisk kris. Nu gör sex partier upp om spelregler i en svår parlamentarisk kris.

Att uppgörelsen har fått kritik är inte konstigt och det är dessutom bra med en diskussion kring vårt folkstyre. Grundlagen är tydlig: ”Regeringen styr riket. Den är ansvarig inför riksdagen”. Det ankommer på statsministern att förankra sin politik i riksdagen även om han leder något så vanligt för Sverige som en minoritetsregering.

När regeringens budget föll stod den utan ekonomisk politik vilket är själva ryggraden i regeringsutövandet och då kunde den inte längre styra landet. Men Stefan Löfven har varken behövt avgå, ombilda regeringen eller som sista utväg utlysa nyval. I stället gjordes ett handslag över blockgränsen som i realiteten har satt parlamentarismen ur spel.

Minoritetens möjlighet att styra över en majoritet har befästs och utökats. Om blockpolitiken ska bevaras kan vi lika gärna övergå till majoritetsval. I praktiken tillämpas det ju redan nu när den största minoritetskonstellation får carte blanche i den ekonomiska politiken.

Löfven har egentligen misslyckats som regeringsbildare och hans tid som statsminister hade kunnat bli rekordkort men de borgerliga valde att rädda honom. Kanske var de även rädda för ett nyval?

Till Löfvens försvar ska sägas att det inte är säkert att någon annan i allmänhet och hans motståndare i synnerhet hade lyckats bättre i det svåra läget. Med om kan man ju lägga hela Paris i en flaska. Det går inte att veta hur historien hade utvecklat sig om förutsättningarna hade varit annorlunda.

Regerandets konst var ämnet på en Anne Wibble-föreläsning som arrangerades av Bertil Ohlininstitutet för några år sedan. Det var den tidigare statsministern och sedermera utrikesministern Carl Bildt som resonerade kring ämnet. Det är ett ämne som är aktuellt även i dessa dagar när ett nyval med nöd och näppe har undvikits.

Jag erinrar mig Bildts egna ord som statsminister över det faktum att försvaret av kronkursen inte lyckades hösten 1992. ”Ett misslyckande ska kallas för ett misslyckande och ett misslyckande är det”, sade han. Tänk att jag tycker att det resonemanget går igen även i dessa tider, ty att folk hade tvingats till valurnorna i mars hade inte varit något annat än ett misslyckande.

Det gäller att inte göra det bästa till det möjligas fiende. Politikerna gjorde inte det som var bäst utan det som var möjligt. Det är nog så man får se decemberuppgörelsen som är principiellt problematisk och i längden ohållbar. Det är bisarrt att en opposition ska avstå från att rösta på sin egen politik därför att förslagen riskerar att gå igenom.

Nu slipper vi i alla fall en ny uppslitande valrörelse som kanske inte hade förändrat något men den här krisen har kostat i förtroende hos politikerna och det är allvarligt.

Det som behövs nu är en renässans för regerandets konst.

Den har jämförts med krisuppgörelsen i början av 1990-talet – den rödgröna regeringens och de fyra borgerliga partiernas decemberuppgörelse efter julhelgen. Då samarbetade Carl Bildts regering med Socialdemokraterna i en svår ekonomisk kris. Nu gör sex partier upp om spelregler i en svår parlamentarisk kris.

Att uppgörelsen har fått kritik är inte konstigt och det är dessutom bra med en diskussion kring vårt folkstyre. Grundlagen är tydlig: ”Regeringen styr riket. Den är ansvarig inför riksdagen”. Det ankommer på statsministern att förankra sin politik i riksdagen även om han leder något så vanligt för Sverige som en minoritetsregering.

När regeringens budget föll stod den utan ekonomisk politik vilket är själva ryggraden i regeringsutövandet och då kunde den inte längre styra landet. Men Stefan Löfven har varken behövt avgå, ombilda regeringen eller som sista utväg utlysa nyval. I stället gjordes ett handslag över blockgränsen som i realiteten har satt parlamentarismen ur spel.

Minoritetens möjlighet att styra över en majoritet har befästs och utökats. Om blockpolitiken ska bevaras kan vi lika gärna övergå till majoritetsval. I praktiken tillämpas det ju redan nu när den största minoritetskonstellation får carte blanche i den ekonomiska politiken.

Löfven har egentligen misslyckats som regeringsbildare och hans tid som statsminister hade kunnat bli rekordkort men de borgerliga valde att rädda honom. Kanske var de även rädda för ett nyval?

Till Löfvens försvar ska sägas att det inte är säkert att någon annan i allmänhet och hans motståndare i synnerhet hade lyckats bättre i det svåra läget. Med om kan man ju lägga hela Paris i en flaska. Det går inte att veta hur historien hade utvecklat sig om förutsättningarna hade varit annorlunda.

Regerandets konst var ämnet på en Anne Wibble-föreläsning som arrangerades av Bertil Ohlininstitutet för några år sedan. Det var den tidigare statsministern och sedermera utrikesministern Carl Bildt som resonerade kring ämnet. Det är ett ämne som är aktuellt även i dessa dagar när ett nyval med nöd och näppe har undvikits.

Jag erinrar mig Bildts egna ord som statsminister över det faktum att försvaret av kronkursen inte lyckades hösten 1992. ”Ett misslyckande ska kallas för ett misslyckande och ett misslyckande är det”, sade han. Tänk att jag tycker att det resonemanget går igen även i dessa tider, ty att folk hade tvingats till valurnorna i mars hade inte varit något annat än ett misslyckande.

Det gäller att inte göra det bästa till det möjligas fiende. Politikerna gjorde inte det som var bäst utan det som var möjligt. Det är nog så man får se decemberuppgörelsen som är principiellt problematisk och i längden ohållbar. Det är bisarrt att en opposition ska avstå från att rösta på sin egen politik därför att förslagen riskerar att gå igenom.

Nu slipper vi i alla fall en ny uppslitande valrörelse som kanske inte hade förändrat något men den här krisen har kostat i förtroende hos politikerna och det är allvarligt.

Det som behövs nu är en renässans för regerandets konst.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.