15 jan 2015 18:29

23 jan 2015 15:57

Sandra Lundin: Tre timmars identitetskris

Jag dundrar snabbt ner för trappan, glider sen fram på mattan i hallen och gör en snäv sväng in i köket. Med frenesi rycker jag ut varje låda och smäller hårt i skåpen. Jag arbetar hetsigt vidare och har inom några sekunder tömt papperskorgen på allt innehåll och bäddat upp sängen tre gånger om. Hysteriskt rusar jag upp på övervåningen igen för att göra ännu en sökning.

Mina vänner brukar alltid hävda att jag är sämst i världen på att svara i min telefon. Jag håller lite självgott med dem, för det är sant. Jag är nämligen inte en av de där personerna som behöver sitta med skärmen framför näsan hela tiden. Jag njuter fullkomligt av att inte alltid kunna bli nådd och min telefon kan därför med fördel lämnas på en plats i hemmet samtidigt som jag befinner mig på en annan.

Men idag är det annorlunda, idag har jag inte medvetet lagt ifrån mig telefonen utan jag har tappat bort den. Lägenheten som i vanliga fall är stor och rymlig känns nu otroligt liten, jag kan inte se några fler potentiella gömställen. Jag har letat överallt.

Det går så långt att jag inbillar mig att en tjuv har tagit den. Det går så långt att jag köpslår genom att tänka Om jag hittar den nu så lovar jag att aldrig mer tappa bort den. Det går så långt att jag efter tre timmars letande ger upp och i samma sekund som jag gör det ser jag den på en hylla i städskåpet.

Åh, lättnadens suck underslipper mig, äntligen är vi återförenade. Jag tar med mig telefonen, lägger den på sin vanliga plats och går vidare in till ett annat rum. Det är så mycket skönare att själv få bestämma när man vill bli nådd istället för att leva i tysthet under tvång.

Mina vänner brukar alltid hävda att jag är sämst i världen på att svara i min telefon. Jag håller lite självgott med dem, för det är sant. Jag är nämligen inte en av de där personerna som behöver sitta med skärmen framför näsan hela tiden. Jag njuter fullkomligt av att inte alltid kunna bli nådd och min telefon kan därför med fördel lämnas på en plats i hemmet samtidigt som jag befinner mig på en annan.

Men idag är det annorlunda, idag har jag inte medvetet lagt ifrån mig telefonen utan jag har tappat bort den. Lägenheten som i vanliga fall är stor och rymlig känns nu otroligt liten, jag kan inte se några fler potentiella gömställen. Jag har letat överallt.

Det går så långt att jag inbillar mig att en tjuv har tagit den. Det går så långt att jag köpslår genom att tänka Om jag hittar den nu så lovar jag att aldrig mer tappa bort den. Det går så långt att jag efter tre timmars letande ger upp och i samma sekund som jag gör det ser jag den på en hylla i städskåpet.

Åh, lättnadens suck underslipper mig, äntligen är vi återförenade. Jag tar med mig telefonen, lägger den på sin vanliga plats och går vidare in till ett annat rum. Det är så mycket skönare att själv få bestämma när man vill bli nådd istället för att leva i tysthet under tvång.

  • Sandra Lundin

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.