23 jan 2015 06:00

23 jan 2015 15:57

Tänk om Hannibal hade stått bredvid mig

I söndags satt jag och tittade på tv och såg herrarnas störtlopp i... i... ja, någonstans i Alperna. Italienska Alperna tror jag. Tanken på att kasta sig nerför dessa näst intill stup i hastigheter på över etthundrafyrtio kilometer i timmen, på skidor, skrämde mig mer än jag ens ville erkänna för mig själv där jag satt i tv-fåtöljens trygga famn.

Vad driver människor till att frivilligt utsätta sig för sådana faror? Kan drömmen om en VM-medalj verkligen motivera risken att hamna i rullstol, eller för den delen riskera livet? Men visst, de flesta kommer helskinnade ner och allvarliga olyckor verkar tack och lov vara relativt sällsynta. Det är väl därför de tränar näst intill oavbrutet, så att de är fysiskt och mentalt redo för att klara av färden. Skulle jag i mitt nuvarande skick kasta mig utför samma backe så skulle jag ovillkorligen dö.

Sedan vrider kameran sig upp mot horisonten för att ge oss en bild av skönheten som råder runt skidanläggningen. Miltals av solbelysta, snötäckta alper som strävar iväg mot horisonten och sceneriet är så vackert att det nästan gör ont.

Men då slås jag av en annan tanke som är kopplad till den första: Hur kan man motivera folk att ge sig i kast med det här? Jag tänker nu på Hannibal som år tvåhundraarton före Kristus stod inför utmaningen att övertyga sin armé att det var en strålande idé att traska tvärs över det där gänget med berg. Utan att egentligen veta vad som dolde sig bortom nästa topp... oftast en dal att hasa ner i och sedan en ny omänsklig klättring. Gång på gång, innan de nådde Italien norrifrån och äntligen kunde anfalla Romarrikets centrum.

Hannibals här innehöll fyrtiosextusen man när de började vandra genom alperna och ungefär tjugofemtusen när de väl tagit sig igenom. Han miste alltså nästan halva sin armé på kuppen, utan att ha utkämpat ett enda slag. De kom senare.

Men när de klättrat upp till första krönet, där i början av vandringen, måste soldaterna ha tittat ut över ett landskap som verkade helt orimligt att passera. Den spontana tanken hos var och en av dem bör då ha varit:

– Aldrig i livet! Jag går hem nu!

Nu gjorde nog inte soldaterna i Kartagos här detta frivilligt direkt, men ändå, det måste ha krävts en hel del övertalningsförmåga för att få med sig alla på den galna färden. Så om Hannibal hade stått bredvid mig och tjatat där i toppen på störtloppsbacken så är det möjligt att jag trots allt hade kastat mig nedför och försökt klara av backen. Så övertygande tror jag nämligen att han var.

Hur som helst måste han ha varit jädrigt arg på Romarna.

Hiss: Glädjen man känner när man ser hur ljust allting blir när våra omgivningar täckts av snön.

Diss: Snö

Vad driver människor till att frivilligt utsätta sig för sådana faror? Kan drömmen om en VM-medalj verkligen motivera risken att hamna i rullstol, eller för den delen riskera livet? Men visst, de flesta kommer helskinnade ner och allvarliga olyckor verkar tack och lov vara relativt sällsynta. Det är väl därför de tränar näst intill oavbrutet, så att de är fysiskt och mentalt redo för att klara av färden. Skulle jag i mitt nuvarande skick kasta mig utför samma backe så skulle jag ovillkorligen dö.

Sedan vrider kameran sig upp mot horisonten för att ge oss en bild av skönheten som råder runt skidanläggningen. Miltals av solbelysta, snötäckta alper som strävar iväg mot horisonten och sceneriet är så vackert att det nästan gör ont.

Men då slås jag av en annan tanke som är kopplad till den första: Hur kan man motivera folk att ge sig i kast med det här? Jag tänker nu på Hannibal som år tvåhundraarton före Kristus stod inför utmaningen att övertyga sin armé att det var en strålande idé att traska tvärs över det där gänget med berg. Utan att egentligen veta vad som dolde sig bortom nästa topp... oftast en dal att hasa ner i och sedan en ny omänsklig klättring. Gång på gång, innan de nådde Italien norrifrån och äntligen kunde anfalla Romarrikets centrum.

Hannibals här innehöll fyrtiosextusen man när de började vandra genom alperna och ungefär tjugofemtusen när de väl tagit sig igenom. Han miste alltså nästan halva sin armé på kuppen, utan att ha utkämpat ett enda slag. De kom senare.

Men när de klättrat upp till första krönet, där i början av vandringen, måste soldaterna ha tittat ut över ett landskap som verkade helt orimligt att passera. Den spontana tanken hos var och en av dem bör då ha varit:

– Aldrig i livet! Jag går hem nu!

Nu gjorde nog inte soldaterna i Kartagos här detta frivilligt direkt, men ändå, det måste ha krävts en hel del övertalningsförmåga för att få med sig alla på den galna färden. Så om Hannibal hade stått bredvid mig och tjatat där i toppen på störtloppsbacken så är det möjligt att jag trots allt hade kastat mig nedför och försökt klara av backen. Så övertygande tror jag nämligen att han var.

Hur som helst måste han ha varit jädrigt arg på Romarna.

Hiss: Glädjen man känner när man ser hur ljust allting blir när våra omgivningar täckts av snön.

Diss: Snö

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.