03 feb 2015 04:00

03 feb 2015 04:00

Till slut blev vi vänner

Högst upp i trappan stod Franco. Fast det skulle dröja någon dag och en hel del surande från hans sida innan vi ens kom så långt att vi fick veta hans namn. Han blängde på oss och såg helt ointresserad ut, men vi hade stört hans nattsömn och vi skulle in på hans hotell. Det var enda skälen till att han ens stod där.

Jo, vi anlände sent på grund av att flyget blev försenat. Nu hade vi kommit till det lilla hotellet nära Vatikanstaten i Rom och hade vi inte vetat bättre hade vi trott att vi hade självaste påven framför oss. Franco var en mycket liten man, runt 85 år gammal, och såg väldigt stolt ut. Nu var han ingen påve, men väl hotellägare.

Vi hälsade artigt, trots hans nonchalans, men vi förstod att vi skulle få känna på att vi anlänt på en olämplig tid!

När vi kommit in visade han oss snabbt till vårt rum... och vi insåg att detta inte var vad vi hade beställt. Jag sade att det blivit något fel. Det hade det inte, sade Franco. Jo, det har det, sade vi. Vi hade beställt en annan rumstyp. Franco himlade med ögonen, men visst, han hade ett sådant rum som vi ville ha och det kunde vi få mot ett tillägg. Byta rum ville vi, men inte betala tillägg.

Vi tittade på det andra rummet, bestämde oss för det, och då ville Franco bara stänga dörren och gå, som om allt var uppgjort.

Nu måste vi se över vad som har gått fel i bokningen, sade jag. Då spände han ögonen i mig och sade att i hans land sover alla vid den här tid på dygnet! Det gör de inte i mitt land, replikerade jag.

Men Franco stängde och kilade iväg i en farlig fart i sina tofflor. Diskussionen var över.

Nöjda som vi var över att vara i Rom mötte vi nästa dag och även Franco med stor glädje. Vi redde ut problemen och låt oss säga att vi nådde en överenskommelse. Franco blängde på oss.

Men i takt med att vi började ställa frågor om fotboll och när han fick veta att vi skulle se två matcher, både Roma och Lazio, började han att mjukna. Det var någonstans här som han avslöjade sitt namn. Han avslöjade till och med att han hade träffat storstjärnan Totti eftersom han kände hans pappa. Nästa dag visade han bilder, och om jag inte minns fel hade han träffat även påven.

Vi blev till slut så goda vänner att han sken upp vid våra morgonsamtal och han satt och väntade när vi kom tillbaka på kvällarna för att få höra vad vi varit ute på (han jobbade faktiskt mest hela tiden).

När vi skulle åka hem, slutade allt som det börjat. Med Franco högst upp i trappan. Men den här gången log han brett, vinkade och sade att han hoppades att vi skulle komma tillbaka.

 

Hiss: Räven som jag brukar möta på mina promenader. Du är så fin!

Diss: Folk som varken känner till blinkers eller väjningsplikt.

Jo, vi anlände sent på grund av att flyget blev försenat. Nu hade vi kommit till det lilla hotellet nära Vatikanstaten i Rom och hade vi inte vetat bättre hade vi trott att vi hade självaste påven framför oss. Franco var en mycket liten man, runt 85 år gammal, och såg väldigt stolt ut. Nu var han ingen påve, men väl hotellägare.

Vi hälsade artigt, trots hans nonchalans, men vi förstod att vi skulle få känna på att vi anlänt på en olämplig tid!

När vi kommit in visade han oss snabbt till vårt rum... och vi insåg att detta inte var vad vi hade beställt. Jag sade att det blivit något fel. Det hade det inte, sade Franco. Jo, det har det, sade vi. Vi hade beställt en annan rumstyp. Franco himlade med ögonen, men visst, han hade ett sådant rum som vi ville ha och det kunde vi få mot ett tillägg. Byta rum ville vi, men inte betala tillägg.

Vi tittade på det andra rummet, bestämde oss för det, och då ville Franco bara stänga dörren och gå, som om allt var uppgjort.

Nu måste vi se över vad som har gått fel i bokningen, sade jag. Då spände han ögonen i mig och sade att i hans land sover alla vid den här tid på dygnet! Det gör de inte i mitt land, replikerade jag.

Men Franco stängde och kilade iväg i en farlig fart i sina tofflor. Diskussionen var över.

Nöjda som vi var över att vara i Rom mötte vi nästa dag och även Franco med stor glädje. Vi redde ut problemen och låt oss säga att vi nådde en överenskommelse. Franco blängde på oss.

Men i takt med att vi började ställa frågor om fotboll och när han fick veta att vi skulle se två matcher, både Roma och Lazio, började han att mjukna. Det var någonstans här som han avslöjade sitt namn. Han avslöjade till och med att han hade träffat storstjärnan Totti eftersom han kände hans pappa. Nästa dag visade han bilder, och om jag inte minns fel hade han träffat även påven.

Vi blev till slut så goda vänner att han sken upp vid våra morgonsamtal och han satt och väntade när vi kom tillbaka på kvällarna för att få höra vad vi varit ute på (han jobbade faktiskt mest hela tiden).

När vi skulle åka hem, slutade allt som det börjat. Med Franco högst upp i trappan. Men den här gången log han brett, vinkade och sade att han hoppades att vi skulle komma tillbaka.

 

Hiss: Räven som jag brukar möta på mina promenader. Du är så fin!

Diss: Folk som varken känner till blinkers eller väjningsplikt.

  • Lena Jonsson

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.