06 feb 2015 04:00

06 feb 2015 22:11

Vad händer innanför pannbenet?

FLEMMING MOURITSEN

Ja herregud! Ibland undrar man vad som egentligen händer där innanför pannbenet? Är det riktigt hopskruvat därinne eller finns där några monumentala fel som gör att man borde överväga en försiktig lobotomi?

Förra veckan häckade jag ihop i en förkylning vars like jag inte upplevt på många år. Fästmön påstod att det var mycket längesedan jag varit så förkyld. Själv kan jag knappt minnas att jag nån gång blivit så dålig av en ynka förkylning.

Hur som helst gick veckan med hosta och snörvlanden och igenkloggade bihålor och allt vad som hör till, men framåt förra helgen började jag känna att det var på rätt väg. Och så kom då natten mellan fredag och lördag. Då bestämde sig kroppen tydligen för att det var dags att sluta vara förkyld.

Så den natten rensade lungorna sig på slem och näsa och bihålor tömde sig på allt otäckt som fanns lagrat där. Det innebar att jag väsnades förfärligt mycket hela natten och sov stötvis lite här och där. Men under de korta sömnperioderna bestämde sig tydligen mitt undermedvetna för att det också hade behov av att rensa ut lite. Så jag drömde intensivt varje gång jag somnade och hela tiden var temat detsamma: Döden.

Jag drömde en kavalkad av små scener där olika människor, aldrig jag, avled på alla möjliga upptänkliga sätt. De dog av sjukdomar, mer eller mindre dramatiska olyckor och utstuderade mord.

Men inblandat mellan dödsfallen fanns en annan kavalkad, av människor som nätt och jämt undkom en säker död. Även de i varierande grad av drama. Människor som fann sig stående på benen, oskadda, en bit ifrån sin bil efter en trafikolycka, folk som föll utför stup men som på vägen ner krokade fast i något och blev hängande, och så vidare. Variationen, vare sig det gällde död eller överlevnad, verkade aldrig ta slut.

Varje gång jag vaknade av mitt eget hostande undrade jag om föreställning var över nu, men inte, den fortsatte hela natten lång. Trots det upplevde jag det inte som en mardröm, utan det var snarast bara jobbigt att drömma sig igenom alla dessa händelser.

Nästa dag funderade jag på om det fanns något att lära sig av nattens drömmar, men det enda jag kom fram till var den gamla devisen att: Livet är bräckligt och kan tas ifrån dig när som helst, så gör det bästa av det så länge du har det!

Fast den devisen kan jag sedan tidigare även om jag inte helt lyckas leva efter den.

Så i slutändan blev jag inte ett skvatt klokare utan bara lite orolig över vad det är för dumheter som rör sig därinne i det undermedvetna.

Inte tusan blev jag av med förkylningen heller, den dök upp med förnyad kraft senare samma dag. Tack för det!

Hiss: Drömmar. Spännande ibland, men det vore kul att förstå dem (tror jag).

Diss: Sjukdomar som aldrig vill ge med sig, andras likväl som mina egna.

Ja herregud! Ibland undrar man vad som egentligen händer där innanför pannbenet? Är det riktigt hopskruvat därinne eller finns där några monumentala fel som gör att man borde överväga en försiktig lobotomi?

Förra veckan häckade jag ihop i en förkylning vars like jag inte upplevt på många år. Fästmön påstod att det var mycket längesedan jag varit så förkyld. Själv kan jag knappt minnas att jag nån gång blivit så dålig av en ynka förkylning.

Hur som helst gick veckan med hosta och snörvlanden och igenkloggade bihålor och allt vad som hör till, men framåt förra helgen började jag känna att det var på rätt väg. Och så kom då natten mellan fredag och lördag. Då bestämde sig kroppen tydligen för att det var dags att sluta vara förkyld.

Så den natten rensade lungorna sig på slem och näsa och bihålor tömde sig på allt otäckt som fanns lagrat där. Det innebar att jag väsnades förfärligt mycket hela natten och sov stötvis lite här och där. Men under de korta sömnperioderna bestämde sig tydligen mitt undermedvetna för att det också hade behov av att rensa ut lite. Så jag drömde intensivt varje gång jag somnade och hela tiden var temat detsamma: Döden.

Jag drömde en kavalkad av små scener där olika människor, aldrig jag, avled på alla möjliga upptänkliga sätt. De dog av sjukdomar, mer eller mindre dramatiska olyckor och utstuderade mord.

Men inblandat mellan dödsfallen fanns en annan kavalkad, av människor som nätt och jämt undkom en säker död. Även de i varierande grad av drama. Människor som fann sig stående på benen, oskadda, en bit ifrån sin bil efter en trafikolycka, folk som föll utför stup men som på vägen ner krokade fast i något och blev hängande, och så vidare. Variationen, vare sig det gällde död eller överlevnad, verkade aldrig ta slut.

Varje gång jag vaknade av mitt eget hostande undrade jag om föreställning var över nu, men inte, den fortsatte hela natten lång. Trots det upplevde jag det inte som en mardröm, utan det var snarast bara jobbigt att drömma sig igenom alla dessa händelser.

Nästa dag funderade jag på om det fanns något att lära sig av nattens drömmar, men det enda jag kom fram till var den gamla devisen att: Livet är bräckligt och kan tas ifrån dig när som helst, så gör det bästa av det så länge du har det!

Fast den devisen kan jag sedan tidigare även om jag inte helt lyckas leva efter den.

Så i slutändan blev jag inte ett skvatt klokare utan bara lite orolig över vad det är för dumheter som rör sig därinne i det undermedvetna.

Inte tusan blev jag av med förkylningen heller, den dök upp med förnyad kraft senare samma dag. Tack för det!

Hiss: Drömmar. Spännande ibland, men det vore kul att förstå dem (tror jag).

Diss: Sjukdomar som aldrig vill ge med sig, andras likväl som mina egna.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.