13 feb 2015 06:00

13 feb 2015 06:00

Priset för att älska ett husdjur

Just nu gör det väldigt ont och jag kan bara bekräfta den gamla sanningen att priset för kärlek är smärta... förr eller senare.

För snart sexton år sedan hämtade fästmön och jag två kattungar från en gård ute i Öm. Gårdens katta, en bondkatt, hade blivit uppvaktad av en korsning mellan birma och siames som smitit från sina ägare. Resultatet blev en kull små vita nystan som levde runt uppe på höloftet.

Fästmön och jag smälte när vi såg dem och trots att vi var tveksamma till att skaffa vita katter så valde vi ut två stycken som när tiden var mogen flyttade hem till oss.

Alla som haft kattungar känner till glädjen och frustrationen man känner den där första tiden när de klänger överallt, kissar inne och över huvud taget beter sig bedrövligt. Men de var omåttligt söta och mycket roliga att titta på och leka med och kärleken började gro med en gång.

Vi fick var sin katt, men det var inte vi som valde. Katterna bestämde själva vilken människa som var deras. Ramses valde mig och det band som knöts då har sedan under åren bara blivit starkare och starkare. Han var helt och hållet min katt även om han ibland placerade sig i fästmöns knä... på nåder.

Inte förblev de vita heller utan fick en tydlig teckning med krämfärgad kropp och mörkbruna huvuden, svans och ben. Osiris, fästmöns katt, behöll vissa vita partier i ansiktet och på tassarna.

Så gick åren och katterna var en självklar del i våra liv. Jag hade min katt i knät framför tv-n och när jag läste, han låg ofta bredvid min kudde när jag sov och om han var ute kom han och mötte mig när jag kom hem... bara för att strax efter rulla runt i gruset så att han var ingrodd av damm när han kom in.

Under det senaste året började Ramses åldras. Han började bli lite stel i kroppen och låg gärna och gonade sig på någon varm plats i huset eller utomhus mot en solvägg. Dessutom ville han inte längre slåss med brorsan, något som de ofta gjort innan. Annars var han vid god vigör och det fanns inte på kartan att tiden kunde vara utmätt. Men för fyra veckor sedan började han halta svårt och därefter gick det fort utför och efter tre veterinärbesök fick han i tisdags diagnosen cancer som spridit sig. Och då han var i mycket dåligt skick tog jag på veterinärens inrådan beslutet att låta honom somna in.

Efter nästan sexton år har min Ramses gått till de sälla råttjaktmarkerna och mår förhoppningsvis bra där han är. Priset för att älska ett husdjur är att man vet att det kommer att ta slut. Fästmön och jag sörjer tillsammans och även om det gör ont just nu så var det värt det, för åren tillsammans var underbara.

Hiss: Skövde Djurklinik som tog hand om katten, fästmön och mig på ett underbart sätt.

Diss: Nä, jag orkar inte sura över något, men snälla ni... blinka i trafiken!

Just nu gör det väldigt ont och jag kan bara bekräfta den gamla sanningen att priset för kärlek är smärta... förr eller senare.

För snart sexton år sedan hämtade fästmön och jag två kattungar från en gård ute i Öm. Gårdens katta, en bondkatt, hade blivit uppvaktad av en korsning mellan birma och siames som smitit från sina ägare. Resultatet blev en kull små vita nystan som levde runt uppe på höloftet.

Fästmön och jag smälte när vi såg dem och trots att vi var tveksamma till att skaffa vita katter så valde vi ut två stycken som när tiden var mogen flyttade hem till oss.

Alla som haft kattungar känner till glädjen och frustrationen man känner den där första tiden när de klänger överallt, kissar inne och över huvud taget beter sig bedrövligt. Men de var omåttligt söta och mycket roliga att titta på och leka med och kärleken började gro med en gång.

Vi fick var sin katt, men det var inte vi som valde. Katterna bestämde själva vilken människa som var deras. Ramses valde mig och det band som knöts då har sedan under åren bara blivit starkare och starkare. Han var helt och hållet min katt även om han ibland placerade sig i fästmöns knä... på nåder.

Inte förblev de vita heller utan fick en tydlig teckning med krämfärgad kropp och mörkbruna huvuden, svans och ben. Osiris, fästmöns katt, behöll vissa vita partier i ansiktet och på tassarna.

Så gick åren och katterna var en självklar del i våra liv. Jag hade min katt i knät framför tv-n och när jag läste, han låg ofta bredvid min kudde när jag sov och om han var ute kom han och mötte mig när jag kom hem... bara för att strax efter rulla runt i gruset så att han var ingrodd av damm när han kom in.

Under det senaste året började Ramses åldras. Han började bli lite stel i kroppen och låg gärna och gonade sig på någon varm plats i huset eller utomhus mot en solvägg. Dessutom ville han inte längre slåss med brorsan, något som de ofta gjort innan. Annars var han vid god vigör och det fanns inte på kartan att tiden kunde vara utmätt. Men för fyra veckor sedan började han halta svårt och därefter gick det fort utför och efter tre veterinärbesök fick han i tisdags diagnosen cancer som spridit sig. Och då han var i mycket dåligt skick tog jag på veterinärens inrådan beslutet att låta honom somna in.

Efter nästan sexton år har min Ramses gått till de sälla råttjaktmarkerna och mår förhoppningsvis bra där han är. Priset för att älska ett husdjur är att man vet att det kommer att ta slut. Fästmön och jag sörjer tillsammans och även om det gör ont just nu så var det värt det, för åren tillsammans var underbara.

Hiss: Skövde Djurklinik som tog hand om katten, fästmön och mig på ett underbart sätt.

Diss: Nä, jag orkar inte sura över något, men snälla ni... blinka i trafiken!

  • FLEMMING MOURITSEN

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.