17 feb 2015 06:00

17 feb 2015 06:00

Lite tjafs har ju ingen dött av

Tänk att man ibland hamnar mitt i samtal man inte ens vill höra, men inte kommer undan. Just framkomna till London hamnade vi i ett sådant. Biljetter till snabbtåget från flygplatsen och in till staden skulle lösas i speciella automater. Det fanns väldigt tydlig information om hur det skulle gå till, men kön var lång eftersom många anlände samtidigt och alla kände nog att man måste skynda på för att inte orsaka extra väntetid för andra. Stressigt värre alltså.

Att svenskar reser överallt och hela tiden är ingen nyhet, men för den svenska familj som vi hamnade intill var nog det faktumet som bortblåst. De verkade tro att ingen i folksamlingen förstod vad de sade eller vad samtalet handlade om.

– Det är väl jättebra att ni ser allt så himla tydligt, snäste en mamma till övriga familjen – pappa och två tonårsbarn – med bokningspappret i handen.

– Det står ju här, sade de andra tre i kör och pekade samtidigt och övertydligt på automaten. Det är ju bara att göra som det står!

När de tre gick emot henne fick hon nog.

– Men fixa biljetterna då! Ta över! sade mamman, nu nästan rasande arg på de andra. Hon marscherade iväg några meter och ställde sig demonstrativt med armarna i kors över bröstet och deklarerade att hon minsann inte tänkte hjälpa till. Nu fick de tre ”experterna” ta över. Vilket de gjorde, men några hejare på att få fram biljetterna var de sannerligen inte.

Det tjafsades och tjatades, nu även i tre-gruppen, och det var nog fler än vi som undrade hur rolig deras semester skulle bli. Jag tror att en flygplatsanställd fick hjälpa dem till slut.

Vi fick våra tågbiljetter och skyndade mot tåget. Vi åkte snabbt till hotellet och var glada över att vara i London igen. Vi packade upp och gjorde oss klara att ge oss ut i för en sen middag.

Vi gick några kvarter för att hitta en bra restaurang och till slut kunde vi enas, efter viss diskussion, om ett trevligt ställe. En skön pub som kändes välkomnande.

Nog för att svenska turister i London ofta bor i samma område, men gissa om vi blev förvånade när familjen som bråkat om biljetterna på flygplatsen plötsligt passerade utanför vårt fönster. Nu gick de fyra tätt tillsammans och osämjan någon timme tidigare var som bortblåst. Jag andades ut och hoppades att deras semester skulle bli bra trots allt. För lite tjafs har ju ingen dött av och det ska erkännas att det händer titt som tätt även i vår familj. Och jag gissar att fler känner igen sig?

 

Hiss: Härligt med handboll i idrottshallen

Diss: Regeringens momsregler som drabbar Myrorna och därmed behövande

Tänk att man ibland hamnar mitt i samtal man inte ens vill höra, men inte kommer undan. Just framkomna till London hamnade vi i ett sådant. Biljetter till snabbtåget från flygplatsen och in till staden skulle lösas i speciella automater. Det fanns väldigt tydlig information om hur det skulle gå till, men kön var lång eftersom många anlände samtidigt och alla kände nog att man måste skynda på för att inte orsaka extra väntetid för andra. Stressigt värre alltså.

Att svenskar reser överallt och hela tiden är ingen nyhet, men för den svenska familj som vi hamnade intill var nog det faktumet som bortblåst. De verkade tro att ingen i folksamlingen förstod vad de sade eller vad samtalet handlade om.

– Det är väl jättebra att ni ser allt så himla tydligt, snäste en mamma till övriga familjen – pappa och två tonårsbarn – med bokningspappret i handen.

– Det står ju här, sade de andra tre i kör och pekade samtidigt och övertydligt på automaten. Det är ju bara att göra som det står!

När de tre gick emot henne fick hon nog.

– Men fixa biljetterna då! Ta över! sade mamman, nu nästan rasande arg på de andra. Hon marscherade iväg några meter och ställde sig demonstrativt med armarna i kors över bröstet och deklarerade att hon minsann inte tänkte hjälpa till. Nu fick de tre ”experterna” ta över. Vilket de gjorde, men några hejare på att få fram biljetterna var de sannerligen inte.

Det tjafsades och tjatades, nu även i tre-gruppen, och det var nog fler än vi som undrade hur rolig deras semester skulle bli. Jag tror att en flygplatsanställd fick hjälpa dem till slut.

Vi fick våra tågbiljetter och skyndade mot tåget. Vi åkte snabbt till hotellet och var glada över att vara i London igen. Vi packade upp och gjorde oss klara att ge oss ut i för en sen middag.

Vi gick några kvarter för att hitta en bra restaurang och till slut kunde vi enas, efter viss diskussion, om ett trevligt ställe. En skön pub som kändes välkomnande.

Nog för att svenska turister i London ofta bor i samma område, men gissa om vi blev förvånade när familjen som bråkat om biljetterna på flygplatsen plötsligt passerade utanför vårt fönster. Nu gick de fyra tätt tillsammans och osämjan någon timme tidigare var som bortblåst. Jag andades ut och hoppades att deras semester skulle bli bra trots allt. För lite tjafs har ju ingen dött av och det ska erkännas att det händer titt som tätt även i vår familj. Och jag gissar att fler känner igen sig?

 

Hiss: Härligt med handboll i idrottshallen

Diss: Regeringens momsregler som drabbar Myrorna och därmed behövande

  • LENA JONSSON

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.