18 feb 2015 06:00

18 feb 2015 06:00

Panik när jag upptäcker att vi har tappat propellern

Ni som har läst mina andra krönikor vet att jag lider av flygrädsla. Nu när jag skulle till Danmark och Ålborg för att köra i deras Melodi Grand Prix så bokade de flyg till mig då det skulle vara det smidigaste och snabbaste sättet att ta mig dit på. Självklart gick det inga direktflyg mellan Ålborg och Göteborg så jag var tvungen att mellanlanda på både dit och hemvägen.

Ditresan gick faktiskt bättre än förväntat även fast jag höll min kära vän Johanna Melin krampaktigt i handen under hela turen. När vi blev upplockade av vår chaufför som skulle skjutsa oss till hotellet så frågade han artigt hur resan gått, jag sa att den hade gått fint trots min flygrädsla. Oj, då måste det ha varit extra jobbigt att flyga idag efter kraschen med planet i Taiwan sa han. VAAA!! Inte visste jag att det hade kraschat ett plan.

Min kära familj och vän som var med hade alltså medvetet försökt hålla mig borta ifrån nyheter och tidningar så att jag inte skulle få nys om denna hemska nyhet. Tack gode Gud för att de gjorde det. På söndagen när vi skulle hem igen kom vi i god tid till flygplatsen så det inte skulle bli för stressigt. Vi satte oss ner vid vår gate och väntade att de skulle öppna. Helt plötsligt rullar ett litet jäkla propellerplan in mot oss. Nej, herregud, det kan inte vara vårat tänkte jag. Jo då, det var det som skulle ta oss till Stockholm.

Ångesten blev nu helt obeskrivligt jobbig och jag började nästan bli lite svimfärdig. De tog vara handbagage då vi inte kunde ha med dem in i planet, för att de inte fick plats. Ja, ni förstår ju själva hur litet detta plan var. Det första jag gjorde när jag satt mig på min stol var att med gråten i halsen meddela flygvärdinnan att jag led av extrem flygrädsla. Hon lugnade mig och frågade om det skulle kännas bättre om jag fick hälsa på piloten. Nej, för guds skull det hade varit alldeles för riskabelt då utgången låg precis intill och då hade jag förmodligen av ren reflex hoppat av. Nu satt jag där jag satt och det fanns ingen återvändo.

Flygvärdinnan som var så himla gullig kom fram och sa att denna resa kommer gå jättebra och att hon flyger detta plan varje dag. Hon sa även att idag skulle flygresan dock ta lite längre tid för att det var rätt kraftiga vindar. Ja, det är klart att det är så idag, tänkte jag bittert. Jag tog på mig hörlurarna och höjde till högsta volym på min hårdrockslista för att slippa höra alla ljud. Starten gick bra och efter några minuter i luften började jag lugna ner mig. Tills jag tittar ut genom fönstret och får för mig att vi har tappat ena propellern. Haffar flygvärdinnan som precis går förbi och visar min upptäckt. Hon log snällt mot mig och förklarade att våra ögon inte hinner med att se hur fort de snurrar och att det är därför jag inte ser någon. Hmm, just då kände jag mig som den mest korkade människan på planeten. Haha. Tänk att rädslor kan göra en helt galet knäpp. Vi landade säkert och även nästa tur gick bra. Phuu!

Nu dröjer det nog några månader tills nästa gång jag ska ut och flyga och fram till dess ska jag njuta av varje sekund här nere på marken. Även fast den säkert är tusen gånger farligare än uppe i luften.

Hiss: Urgulliga flygvärdinnan Maria på SAS.

Diss: Att hjärnan kan spöka så med oss

Ni som har läst mina andra krönikor vet att jag lider av flygrädsla. Nu när jag skulle till Danmark och Ålborg för att köra i deras Melodi Grand Prix så bokade de flyg till mig då det skulle vara det smidigaste och snabbaste sättet att ta mig dit på. Självklart gick det inga direktflyg mellan Ålborg och Göteborg så jag var tvungen att mellanlanda på både dit och hemvägen.

Ditresan gick faktiskt bättre än förväntat även fast jag höll min kära vän Johanna Melin krampaktigt i handen under hela turen. När vi blev upplockade av vår chaufför som skulle skjutsa oss till hotellet så frågade han artigt hur resan gått, jag sa att den hade gått fint trots min flygrädsla. Oj, då måste det ha varit extra jobbigt att flyga idag efter kraschen med planet i Taiwan sa han. VAAA!! Inte visste jag att det hade kraschat ett plan.

Min kära familj och vän som var med hade alltså medvetet försökt hålla mig borta ifrån nyheter och tidningar så att jag inte skulle få nys om denna hemska nyhet. Tack gode Gud för att de gjorde det. På söndagen när vi skulle hem igen kom vi i god tid till flygplatsen så det inte skulle bli för stressigt. Vi satte oss ner vid vår gate och väntade att de skulle öppna. Helt plötsligt rullar ett litet jäkla propellerplan in mot oss. Nej, herregud, det kan inte vara vårat tänkte jag. Jo då, det var det som skulle ta oss till Stockholm.

Ångesten blev nu helt obeskrivligt jobbig och jag började nästan bli lite svimfärdig. De tog vara handbagage då vi inte kunde ha med dem in i planet, för att de inte fick plats. Ja, ni förstår ju själva hur litet detta plan var. Det första jag gjorde när jag satt mig på min stol var att med gråten i halsen meddela flygvärdinnan att jag led av extrem flygrädsla. Hon lugnade mig och frågade om det skulle kännas bättre om jag fick hälsa på piloten. Nej, för guds skull det hade varit alldeles för riskabelt då utgången låg precis intill och då hade jag förmodligen av ren reflex hoppat av. Nu satt jag där jag satt och det fanns ingen återvändo.

Flygvärdinnan som var så himla gullig kom fram och sa att denna resa kommer gå jättebra och att hon flyger detta plan varje dag. Hon sa även att idag skulle flygresan dock ta lite längre tid för att det var rätt kraftiga vindar. Ja, det är klart att det är så idag, tänkte jag bittert. Jag tog på mig hörlurarna och höjde till högsta volym på min hårdrockslista för att slippa höra alla ljud. Starten gick bra och efter några minuter i luften började jag lugna ner mig. Tills jag tittar ut genom fönstret och får för mig att vi har tappat ena propellern. Haffar flygvärdinnan som precis går förbi och visar min upptäckt. Hon log snällt mot mig och förklarade att våra ögon inte hinner med att se hur fort de snurrar och att det är därför jag inte ser någon. Hmm, just då kände jag mig som den mest korkade människan på planeten. Haha. Tänk att rädslor kan göra en helt galet knäpp. Vi landade säkert och även nästa tur gick bra. Phuu!

Nu dröjer det nog några månader tills nästa gång jag ska ut och flyga och fram till dess ska jag njuta av varje sekund här nere på marken. Även fast den säkert är tusen gånger farligare än uppe i luften.

Hiss: Urgulliga flygvärdinnan Maria på SAS.

Diss: Att hjärnan kan spöka så med oss

  • JOHANNA BEIJBOM

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.