23 feb 2015 06:00

23 feb 2015 06:00

Jag vill inte heller ha rosa!

Vilken färg på kläder barn har och hur praktiska de är leka i är något som debatteras rätt ofta och som upprör. Du vet den stereotypa bilden: Flickor har rosa och gulliga kläder som inte är anpassade för lek. Pojkar har blå och tuffa kläder som går att leka i.

Väldigt få upprörs över att det är likadant för vuxna (möjligtvis minus leken). Jag vill inte ha ljusa eller rosa ljuva kläder med massa blingbling och söta grejer på. Jag vill också ha rutiga robusta och grova skogsarbetarkläder. Som finns på herravdelningen. Jag vill inte ha figursydda t-shirtar med vid ringning i halsen. Jag vill också ha coola raka t-shirts med normal vidd i halsen. Som finns på herravdelningen.

Barn har en klar fördel när det gäller flick- och pojkkläder. De, eller föräldrarna då, kan lätt gå över till den andra avdelningen och hitta något som passar storleksmässigt. För oss vuxna är det lite svårare. Jag drar mig inte för att handla på herravdelningen. Men ofta fungerar det inte, jag har kommit förbi stadiet när jag tycker det är ballt med skjortor och tröjor som är stora som hus. Jag kan tänka mig att det är lika bekymmersamt för herrar som hittar något som de vill ha på damavdelningen. Det är förmodligen för smått.

Jag är inte helt hundra, men jag tycker det syns rätt så tydligt på mig att jag inte gillar tjejiga kläder. (Titta bara på krönikebilden här bredvid.) Därför blir det extra lustigt när tjejiga kläder är det som butiksbiträden gärna föreslår. Jag hittade en tröja som jag gillade modellen på, men inte färgen (den var typ vit och det är verkligen inte min grej). Så jag frågade om den fanns i annan färg.

– Den finns i grått, sa biträdet.

– Gäsp, sa jag då.

– Och så finns den i rosa också, sa biträdet som om det var den vackraste färgen i världen.

– Haha! Rosa! sa min mamma som var med och som vet hur jag ställer mig till just den färgen.

Dessutom var den så där svagt rosa att det knappt syntes att den var rosa.

– Vi har en gul tröja också, sa biträdet.

– Jag ser sjuk ut i gult, sa jag.

– Men den har en jättefin gul färg, sa biträdet och rantade runt i butiken efter tröjan.

Sedan höll hon den strålande emot mig och jag bara tittade på den och sa:

– Nej!

Den var av sånt där garn som står ut i testar, smal som en tarm och dessutom som sagt gul i någon slags grönskimrande ton. Så det slutade som det för det mesta gör när jag handlar. Jag köpte svarta kläder. Men inte en enda svart luvtröja. Så sett var det en framgång.

 

Hiss

Flygande Jacob (med quorn i stället för kyckling om man vill), verkligen hysteriskt gott.

Diss

Regn och blåst när jag tänkt åka skidor.

 

 

 

Vilken färg på kläder barn har och hur praktiska de är leka i är något som debatteras rätt ofta och som upprör. Du vet den stereotypa bilden: Flickor har rosa och gulliga kläder som inte är anpassade för lek. Pojkar har blå och tuffa kläder som går att leka i.

Väldigt få upprörs över att det är likadant för vuxna (möjligtvis minus leken). Jag vill inte ha ljusa eller rosa ljuva kläder med massa blingbling och söta grejer på. Jag vill också ha rutiga robusta och grova skogsarbetarkläder. Som finns på herravdelningen. Jag vill inte ha figursydda t-shirtar med vid ringning i halsen. Jag vill också ha coola raka t-shirts med normal vidd i halsen. Som finns på herravdelningen.

Barn har en klar fördel när det gäller flick- och pojkkläder. De, eller föräldrarna då, kan lätt gå över till den andra avdelningen och hitta något som passar storleksmässigt. För oss vuxna är det lite svårare. Jag drar mig inte för att handla på herravdelningen. Men ofta fungerar det inte, jag har kommit förbi stadiet när jag tycker det är ballt med skjortor och tröjor som är stora som hus. Jag kan tänka mig att det är lika bekymmersamt för herrar som hittar något som de vill ha på damavdelningen. Det är förmodligen för smått.

Jag är inte helt hundra, men jag tycker det syns rätt så tydligt på mig att jag inte gillar tjejiga kläder. (Titta bara på krönikebilden här bredvid.) Därför blir det extra lustigt när tjejiga kläder är det som butiksbiträden gärna föreslår. Jag hittade en tröja som jag gillade modellen på, men inte färgen (den var typ vit och det är verkligen inte min grej). Så jag frågade om den fanns i annan färg.

– Den finns i grått, sa biträdet.

– Gäsp, sa jag då.

– Och så finns den i rosa också, sa biträdet som om det var den vackraste färgen i världen.

– Haha! Rosa! sa min mamma som var med och som vet hur jag ställer mig till just den färgen.

Dessutom var den så där svagt rosa att det knappt syntes att den var rosa.

– Vi har en gul tröja också, sa biträdet.

– Jag ser sjuk ut i gult, sa jag.

– Men den har en jättefin gul färg, sa biträdet och rantade runt i butiken efter tröjan.

Sedan höll hon den strålande emot mig och jag bara tittade på den och sa:

– Nej!

Den var av sånt där garn som står ut i testar, smal som en tarm och dessutom som sagt gul i någon slags grönskimrande ton. Så det slutade som det för det mesta gör när jag handlar. Jag köpte svarta kläder. Men inte en enda svart luvtröja. Så sett var det en framgång.

 

Hiss

Flygande Jacob (med quorn i stället för kyckling om man vill), verkligen hysteriskt gott.

Diss

Regn och blåst när jag tänkt åka skidor.

 

 

 

  • PETRA LUNDGREN

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.