26 feb 2015 04:00

26 feb 2015 04:00

När regeringsmakten försvagar

LINUS HELLMAN

I början av december förra året nådde Sverige vägs ände. Partipolitiken jämnt fördelad över hela det politiska spektret fastnade då i en politisk återvändsgränd. Men som tur var gick det att backa ut därifrån även om det länge såg ut att vara helt hopplöst. Dock kvarstår problemet med svaga regeringar utan majoritet.

Det krävdes vilja, kanske mod och i viss mån även statsmannaskap från de olika aktörerna att lämna maktspelet bakom sig och nå fram till något så vanligt för svensk politik som en kompromiss.

Det liknade länge patt i ett schackbräde som innebär att det blir remi. Partiet slutar oavgjort oavsett rådande styrkeförhållande på brädet. Ett politiskt spel kan dock inte sluta oavgjort. Det är alltid någon som vinner även om de som kompromissar vill göra sken av att de själva är vinnarna efteråt eller populärare uttryckt: Sverige är vinnaren.

Utan en överenskommelse fanns det ingen annan utväg än ett nyval. Nu gick det vägen genom en uppgörelse om spelreglerna i sista stund även om det bästa givetvis hade varit att partierna kommit överens om sakinnehållet men samtidigt är det också viktigt med tydliga alternativ.

Konsekvenserna är tydliga. Fredrik Reinfeldt, de facto svensk borgerlighets mest framgångsrika politiker, ledde under sin första mandatperiod något så ovanligt för Sverige som en majoritetsregering. Han kunde då realisera i stort sett allt som han hade gått till val på. Under sin andra period förvandlades den till en minoritetsregering, förvisso bara med tiondelar från egen majoritet, men som ändå fick det betydligt svårare att regera. Slutsatsen är given. Reformtempot var högre och mer omfattande under de första åren medan det blev diametralt motsatt under de fyra senare och det hade inte bara med regeringströtthet att göra.

Sedan i höstas har vi en ny regering men det märks inte speciellt mycket, mest beroende på att den fick sin budget nedröstad som ett crescendo av det politiska spelet. Det ledde fram till decemberuppgörelsen som kortfattat gör det möjligt för en minoritetsregering att bildas och få igenom sin ekonomiska politik.

Avsaknaden av egen majoritet har inneburit en handlingsförlamning i regerandet som är påtaglig. Dels måste regeringen först komma överens internt, dels måste den sedan förhandla med Vänsterpartiet för att bli större än Alliansen men det krävs likväl ytterligare ett parti för att uppnå majoritet. Det är problematiskt. Sverige behöver en handlingskraftig regering som Stefan Löfven efterlyste i valrörelsen men det medgav tyvärr inte väljarna.

Att det vinnande regeringsalternativet inte heller var förberett utan förhandlade om allting efteråt har också en betydelse. Det som har kommit fram från regeringen hittills har mest handlat om kommittéer, kommissioner och utredningar av olika slag.

Rickard Sandlers, S-märkt statsminister i mitten av 1920-talet, förträffliga formulering kan komma att bli användbar i det här sammanhanget: Det är bättre att denna regering faller, än att regeringsmakten lämnas att förfalla.

En alltför svag regering gynnar inte Sverige och att regera handlar inte bara om att få igenom en budget utan om mängder med andra beslut som ska fattas av riksdagen. Om reformerna fortsatt uteblir eller blockeras i kammaren är det faktiskt bättre att gå till väljarna igen. Än bättre är självfallet att förhandla om sakfrågorna och föra utvecklingen framåt. Men det behöver man ju inte vara någon Milton Friedman i nationalekonomi för att inse.

Det krävdes vilja, kanske mod och i viss mån även statsmannaskap från de olika aktörerna att lämna maktspelet bakom sig och nå fram till något så vanligt för svensk politik som en kompromiss.

Det liknade länge patt i ett schackbräde som innebär att det blir remi. Partiet slutar oavgjort oavsett rådande styrkeförhållande på brädet. Ett politiskt spel kan dock inte sluta oavgjort. Det är alltid någon som vinner även om de som kompromissar vill göra sken av att de själva är vinnarna efteråt eller populärare uttryckt: Sverige är vinnaren.

Utan en överenskommelse fanns det ingen annan utväg än ett nyval. Nu gick det vägen genom en uppgörelse om spelreglerna i sista stund även om det bästa givetvis hade varit att partierna kommit överens om sakinnehållet men samtidigt är det också viktigt med tydliga alternativ.

Konsekvenserna är tydliga. Fredrik Reinfeldt, de facto svensk borgerlighets mest framgångsrika politiker, ledde under sin första mandatperiod något så ovanligt för Sverige som en majoritetsregering. Han kunde då realisera i stort sett allt som han hade gått till val på. Under sin andra period förvandlades den till en minoritetsregering, förvisso bara med tiondelar från egen majoritet, men som ändå fick det betydligt svårare att regera. Slutsatsen är given. Reformtempot var högre och mer omfattande under de första åren medan det blev diametralt motsatt under de fyra senare och det hade inte bara med regeringströtthet att göra.

Sedan i höstas har vi en ny regering men det märks inte speciellt mycket, mest beroende på att den fick sin budget nedröstad som ett crescendo av det politiska spelet. Det ledde fram till decemberuppgörelsen som kortfattat gör det möjligt för en minoritetsregering att bildas och få igenom sin ekonomiska politik.

Avsaknaden av egen majoritet har inneburit en handlingsförlamning i regerandet som är påtaglig. Dels måste regeringen först komma överens internt, dels måste den sedan förhandla med Vänsterpartiet för att bli större än Alliansen men det krävs likväl ytterligare ett parti för att uppnå majoritet. Det är problematiskt. Sverige behöver en handlingskraftig regering som Stefan Löfven efterlyste i valrörelsen men det medgav tyvärr inte väljarna.

Att det vinnande regeringsalternativet inte heller var förberett utan förhandlade om allting efteråt har också en betydelse. Det som har kommit fram från regeringen hittills har mest handlat om kommittéer, kommissioner och utredningar av olika slag.

Rickard Sandlers, S-märkt statsminister i mitten av 1920-talet, förträffliga formulering kan komma att bli användbar i det här sammanhanget: Det är bättre att denna regering faller, än att regeringsmakten lämnas att förfalla.

En alltför svag regering gynnar inte Sverige och att regera handlar inte bara om att få igenom en budget utan om mängder med andra beslut som ska fattas av riksdagen. Om reformerna fortsatt uteblir eller blockeras i kammaren är det faktiskt bättre att gå till väljarna igen. Än bättre är självfallet att förhandla om sakfrågorna och föra utvecklingen framåt. Men det behöver man ju inte vara någon Milton Friedman i nationalekonomi för att inse.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.