02 mar 2015 04:00

02 mar 2015 09:32

Alltså, hur kan man gå och åka så mycket fel?

PETRA LUNDGREN

Efter att ha gått fel och åkt fel i Stockholm i två dagar lyckades jag hitta till Partille. (Inte jättesvårt, lokföraren körde). På kvällen skulle vi gå på teater i Göteborg. Hade jag åkt själv hade jag tagit pendeltåg och spårvagn. Nu var jag inte själv så då blev det bil.

– Om man åker rakt fram förbi Utby så kommer vi dit vi ska, sa jag.

– Men det är ju dubbelt så långt. Det är närmare att åka stora vägen, sa den bilburna ungdomen.

I god tid (en halvtimma) och med en jädrigt irriterande röst i mobilens gps for vi så i väg. Den yrade om massa vägar och vi visste inte ens vad vägen vi åkte på hette. I Röde orm tog vi fel avfart och kom ner mitt i ett vägarbete. Det kände gps:en inte till. Vi blev kringskickade som en dammsugare som krockar mot väggar och får byta håll. Det gick verkligen inte att komma någonstans. Till slut struntade vi i gps:en och valde väg själva, varpå gps:en fick någon form av psykbryt och började rabbla en massa konstiga gatunamn vi aldrig hört.

Så klart hamnade vi i fel fil igen och då bilen var utrustad med dubbdäck (det får man inte köra med överallt i Göteborg) fick vi ta en liten lätt omväg mot Mölndal. Vi körde på gator jag aldrig sett.

– Känner du igen dig? frågade den bilburna ungdomen.

– Nej, här har jag aldrig åkt. Men det kan ju vara en parallellgata, sa jag och tittade på klockan som började närma sig starttiden för teatern.

Till slut såg vi ljuset. Det vill säga Redbergsplatsen. Hade jag åkt själv så hade jag gått av spårvagnen där och promenerat ett par hundra meter till Falken och varit framme. Nu hade vi en bil med oss och en sådan måste parkeras innan man kan lämna den.

Så här i efterhand hade det nog varit smart att ha ställt sig i parkeringshuset vid Redbergsplatsen. Nu gjorde vi inte det utan gled omkring på gatorna kring Falken i hopp om att hitta en lämplig lucka.

– Där är en, sa jag optimistiskt och såg vad som såg ut som en ledig plats men när vi kom närmare visade det sig att det stod en mycket liten bil där.

Vi åkte gata upp och ner. Det fanns bara en plats, men den uteslöts rätt snabbt då det innebar en svår fickparkering i nedförsbacke. När klockan var slagen för teater puttrade vi förbi Falken igen och åkte över till andra sidan gatan. Och se där! Där fanns ju en parkeringsplats till det facila priset av en krona i timmen. Berusad av glädje lade jag i alldeles för mycket (sex kronor) och sedan spurtade vi till teatern som lyckligtvis fått en sen start.

– Det här blir nog en krönika, sa jag till den bilburna ungdomen och det hade jag ju rätt i.

Sedan avslutade jag denna helg i samma stil, för på vägen till tåget hem tappade jag nämligen bort mig själv igen.

Hiss

Att köpa nytt porslin, då kan man göra sig av med det gamla.

Diss

När man inte gör sig av med det gamla, det blir rätt mycket disk då.

Efter att ha gått fel och åkt fel i Stockholm i två dagar lyckades jag hitta till Partille. (Inte jättesvårt, lokföraren körde). På kvällen skulle vi gå på teater i Göteborg. Hade jag åkt själv hade jag tagit pendeltåg och spårvagn. Nu var jag inte själv så då blev det bil.

– Om man åker rakt fram förbi Utby så kommer vi dit vi ska, sa jag.

– Men det är ju dubbelt så långt. Det är närmare att åka stora vägen, sa den bilburna ungdomen.

I god tid (en halvtimma) och med en jädrigt irriterande röst i mobilens gps for vi så i väg. Den yrade om massa vägar och vi visste inte ens vad vägen vi åkte på hette. I Röde orm tog vi fel avfart och kom ner mitt i ett vägarbete. Det kände gps:en inte till. Vi blev kringskickade som en dammsugare som krockar mot väggar och får byta håll. Det gick verkligen inte att komma någonstans. Till slut struntade vi i gps:en och valde väg själva, varpå gps:en fick någon form av psykbryt och började rabbla en massa konstiga gatunamn vi aldrig hört.

Så klart hamnade vi i fel fil igen och då bilen var utrustad med dubbdäck (det får man inte köra med överallt i Göteborg) fick vi ta en liten lätt omväg mot Mölndal. Vi körde på gator jag aldrig sett.

– Känner du igen dig? frågade den bilburna ungdomen.

– Nej, här har jag aldrig åkt. Men det kan ju vara en parallellgata, sa jag och tittade på klockan som började närma sig starttiden för teatern.

Till slut såg vi ljuset. Det vill säga Redbergsplatsen. Hade jag åkt själv så hade jag gått av spårvagnen där och promenerat ett par hundra meter till Falken och varit framme. Nu hade vi en bil med oss och en sådan måste parkeras innan man kan lämna den.

Så här i efterhand hade det nog varit smart att ha ställt sig i parkeringshuset vid Redbergsplatsen. Nu gjorde vi inte det utan gled omkring på gatorna kring Falken i hopp om att hitta en lämplig lucka.

– Där är en, sa jag optimistiskt och såg vad som såg ut som en ledig plats men när vi kom närmare visade det sig att det stod en mycket liten bil där.

Vi åkte gata upp och ner. Det fanns bara en plats, men den uteslöts rätt snabbt då det innebar en svår fickparkering i nedförsbacke. När klockan var slagen för teater puttrade vi förbi Falken igen och åkte över till andra sidan gatan. Och se där! Där fanns ju en parkeringsplats till det facila priset av en krona i timmen. Berusad av glädje lade jag i alldeles för mycket (sex kronor) och sedan spurtade vi till teatern som lyckligtvis fått en sen start.

– Det här blir nog en krönika, sa jag till den bilburna ungdomen och det hade jag ju rätt i.

Sedan avslutade jag denna helg i samma stil, för på vägen till tåget hem tappade jag nämligen bort mig själv igen.

Hiss

Att köpa nytt porslin, då kan man göra sig av med det gamla.

Diss

När man inte gör sig av med det gamla, det blir rätt mycket disk då.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.