02 mar 2015 06:00

02 mar 2015 06:00

Det löser sig alltid

Stress, stress och stress. Vi lever i ett samhälle där folk stressar upp sig otroligt enkelt för, enligt mig, oviktiga saker. Man stressar exempelvis upp sig inför prov, inlämningar, vad man ska göra med sin framtid och mycket mer. Jag vet bara en sak säkert med min framtid och det är att en vacker eller dyster dag så kommer jag att grävas ned i jorden. Fram till dess är det dock ett tajt schema och jag har varken ork eller tid att klämma in någon stress däremellan.

Istället vill jag ta det lugnt och bara ha det gött. Det finns ett ganska så bra uttryck som jag försöker att leva efter och det är: gilla läget. För vad kan du egentligen göra om du försover dig? Inte mycket utan det är bara att bita i det sura äpplet och gilla läget.

När är det okej att stressa upp sig då? Jag har alltid tänkt som så att så länge det bara påverkar mig själv så är det mitt problem. Om jag väljer att inte göra en inlämning i tid kan jag bara skylla mig själv att jag inte började tidigare och därför är det inget att brusa upp för. Däremot om det man gör påverkar andra är det mer okej att stressa upp sig. Ett exempel är om man gör ett grupparbete, då är det inte bara du som påverkas utav resultatet och då brukar jag vilja göra mitt bästa. Då är det helt okej att känna stress.

Sen brukar man dela in stress i två kategorier nämligen kortvarig och långvarig. Lite enkelt sammanfattat så är kortvarig stress bra och långvarig dålig. Den kortvariga är den som man kan känna innan ett prov exempelvis och den ökar ens prestationsförmåga mycket. Denna stress känner även jag, även om det inte är en stor dos. Den långvariga stressen är den onödiga stressen som vissa människor känner. Det kan exempelvis handla om ens framtid med mera. Den sortens stress kan man slänga i soptunnan för den gör en bara dåligt.

Tyvärr är det ju inte alltid så enkelt att alltid styra över sin egen kropp och jag som inte har någon erfarenhet utav det har egentligen ingenting att säga något om det. Om jag har för mycket att göra så försöker jag dock ta ett djupt andetag och fråga mig själv: varför har jag mycket att göra? Svaret är ju självklart att jag har skjutit upp mina problem. Då ställer jag mig själv nästa fråga som är vems fel är det? Svaret är mitt, sen gör jag bara så mycket jag hinner och gillar läget. För hur som helst så löser det sig alltid i slutändan.

Stress, stress och stress. Vi lever i ett samhälle där folk stressar upp sig otroligt enkelt för, enligt mig, oviktiga saker. Man stressar exempelvis upp sig inför prov, inlämningar, vad man ska göra med sin framtid och mycket mer. Jag vet bara en sak säkert med min framtid och det är att en vacker eller dyster dag så kommer jag att grävas ned i jorden. Fram till dess är det dock ett tajt schema och jag har varken ork eller tid att klämma in någon stress däremellan.

Istället vill jag ta det lugnt och bara ha det gött. Det finns ett ganska så bra uttryck som jag försöker att leva efter och det är: gilla läget. För vad kan du egentligen göra om du försover dig? Inte mycket utan det är bara att bita i det sura äpplet och gilla läget.

När är det okej att stressa upp sig då? Jag har alltid tänkt som så att så länge det bara påverkar mig själv så är det mitt problem. Om jag väljer att inte göra en inlämning i tid kan jag bara skylla mig själv att jag inte började tidigare och därför är det inget att brusa upp för. Däremot om det man gör påverkar andra är det mer okej att stressa upp sig. Ett exempel är om man gör ett grupparbete, då är det inte bara du som påverkas utav resultatet och då brukar jag vilja göra mitt bästa. Då är det helt okej att känna stress.

Sen brukar man dela in stress i två kategorier nämligen kortvarig och långvarig. Lite enkelt sammanfattat så är kortvarig stress bra och långvarig dålig. Den kortvariga är den som man kan känna innan ett prov exempelvis och den ökar ens prestationsförmåga mycket. Denna stress känner även jag, även om det inte är en stor dos. Den långvariga stressen är den onödiga stressen som vissa människor känner. Det kan exempelvis handla om ens framtid med mera. Den sortens stress kan man slänga i soptunnan för den gör en bara dåligt.

Tyvärr är det ju inte alltid så enkelt att alltid styra över sin egen kropp och jag som inte har någon erfarenhet utav det har egentligen ingenting att säga något om det. Om jag har för mycket att göra så försöker jag dock ta ett djupt andetag och fråga mig själv: varför har jag mycket att göra? Svaret är ju självklart att jag har skjutit upp mina problem. Då ställer jag mig själv nästa fråga som är vems fel är det? Svaret är mitt, sen gör jag bara så mycket jag hinner och gillar läget. För hur som helst så löser det sig alltid i slutändan.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.