04 mar 2015 04:00

04 mar 2015 04:00

Kroppen pirrar av förväntan

FLEMMING MOURITSEN

På den tiden jag drev en bokhandel påstod jag rätt ofta att jag sålde förväntningar. Varje gång någon köpte en bok bar de med sig en förväntan på en upplevelse som de ännu inte visste hur den skulle bli, men hade förhoppningar på. Om jag dessutom slog in boken i ett paket såg jag det som att jag sålde dubbla förväntningar.

Förväntningar är bra. Det kan få vårt hjärta att slå ett par extraslag av ren upphetsning när vi ser fram emot något och det var en stor tillfredställelse att få sprida förväntningar runt i vår stad. Även om jag kände lite sorg över att jag inte fick vara med när paketen öppnades eller när läsaren tittade upp från sin bok och sa: ”Men jösses vad bra den är!”

Precis i detta nu känner jag själv hur kroppen pirrar av förväntan. Det känns lite som när man stod och väntade i kön på att få kliva ombord en berg-och-dalbana som både var spännande och skrämmande, men det är ingen bok som jag tänker på. Jag skall istället för första gången på två och ett halvt år spela med i en teaterföreställning.

Nu är det i och för sig först i augusti som vi drar igång spektaklet men förberedelserna har redan börjat. En teaterföreställning, eller i det här fallet en musikal, är inget som man snyter ur sig i en handvändning. Det kräver månader av förberedelser, speciellt när man som vi är amatörer och bara repeterar under helger. Proffsen fuskar ju och repar på dagtid på vardagar, så där går det snabbare fram.

I helgen som var hade vi kollationering. Det betyder att ensemblen, regissören, koreografen och scenografen träffades och gick igenom pjäsen. Alla som har repliker läste dessa ur manus och däremellan spelades låtarna för oss och regissören förklarade hur hon hade tänkt scenerna. Vi skaffade oss en känsla för hela pjäsen helt enkelt. Och då det är en pjäs av Monty Python-gänget blev det många skratt redan nu, för pjäsen är underbart galen.

Så jag går runt med en föreställning inslaget i ett paket och har stora förväntningar på den. Under våren skall paketet undan för undan packas upp tills den färdiga föreställningen så småningom efter sommaruppehållet tar form. Sedan, när det är dags för premiär, når våra egna förväntningar sin kulmen när det är dags att försöka infria publikens förväntningar.

För i slutändan är det publikens jubel och skratt som driver oss till att göra det vi gör. Gensvaret och applåderna gör allt slit och alla uppbokade helger värt det. Att spela med i en pjäs och sedan få stå tillsamman med de andra skådespelarna i applådtacket och möta publikens uppskattning är nog faktiskt det allra, allra bästa jag vet.

Hiss: Solsken! Det känns som om våren börjar fundera på att kliva ur sängen.

Diss: Min bil. Den är smutsig! Varför rinner smutsen inte bara av när det regnar?

På den tiden jag drev en bokhandel påstod jag rätt ofta att jag sålde förväntningar. Varje gång någon köpte en bok bar de med sig en förväntan på en upplevelse som de ännu inte visste hur den skulle bli, men hade förhoppningar på. Om jag dessutom slog in boken i ett paket såg jag det som att jag sålde dubbla förväntningar.

Förväntningar är bra. Det kan få vårt hjärta att slå ett par extraslag av ren upphetsning när vi ser fram emot något och det var en stor tillfredställelse att få sprida förväntningar runt i vår stad. Även om jag kände lite sorg över att jag inte fick vara med när paketen öppnades eller när läsaren tittade upp från sin bok och sa: ”Men jösses vad bra den är!”

Precis i detta nu känner jag själv hur kroppen pirrar av förväntan. Det känns lite som när man stod och väntade i kön på att få kliva ombord en berg-och-dalbana som både var spännande och skrämmande, men det är ingen bok som jag tänker på. Jag skall istället för första gången på två och ett halvt år spela med i en teaterföreställning.

Nu är det i och för sig först i augusti som vi drar igång spektaklet men förberedelserna har redan börjat. En teaterföreställning, eller i det här fallet en musikal, är inget som man snyter ur sig i en handvändning. Det kräver månader av förberedelser, speciellt när man som vi är amatörer och bara repeterar under helger. Proffsen fuskar ju och repar på dagtid på vardagar, så där går det snabbare fram.

I helgen som var hade vi kollationering. Det betyder att ensemblen, regissören, koreografen och scenografen träffades och gick igenom pjäsen. Alla som har repliker läste dessa ur manus och däremellan spelades låtarna för oss och regissören förklarade hur hon hade tänkt scenerna. Vi skaffade oss en känsla för hela pjäsen helt enkelt. Och då det är en pjäs av Monty Python-gänget blev det många skratt redan nu, för pjäsen är underbart galen.

Så jag går runt med en föreställning inslaget i ett paket och har stora förväntningar på den. Under våren skall paketet undan för undan packas upp tills den färdiga föreställningen så småningom efter sommaruppehållet tar form. Sedan, när det är dags för premiär, når våra egna förväntningar sin kulmen när det är dags att försöka infria publikens förväntningar.

För i slutändan är det publikens jubel och skratt som driver oss till att göra det vi gör. Gensvaret och applåderna gör allt slit och alla uppbokade helger värt det. Att spela med i en pjäs och sedan få stå tillsamman med de andra skådespelarna i applådtacket och möta publikens uppskattning är nog faktiskt det allra, allra bästa jag vet.

Hiss: Solsken! Det känns som om våren börjar fundera på att kliva ur sängen.

Diss: Min bil. Den är smutsig! Varför rinner smutsen inte bara av när det regnar?

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.