09 mar 2015 04:00

10 mar 2015 07:35

Ett fasans lopp för ett riktigt blåbär

Alla som åker Vasaloppet är hjältar i mina ögon. Jag har aldrig tänkt tanken att åka mellan Sälen och Mora, åtminstone inte på skidor, men beundrar alla som ger sig ut på den långa färden.

När jag var liten brukade jag åka skidor. På den tiden fanns det ju snö på vintrarna och så fort det blev vitt på backen plockades skidorna fram. Vi vallade med ljusstumpar och när det mesta av stearinet var nedslitet, så gled det ganska bra.

Ibland åkte vi på slät mark, ordnade enklare tävlingar men hur det gick har jag glömt, eller rättare sagt förträngt.

Vi använde även de backar som fanns i närheten. Mina korta och slitna träskidor med enkla bindningar för vanliga pjäxor var bra, men räckte ju självklart inte till för alla de backar vi uppsökte. Jag slog mig ofta och det gjorde ont. Men, ingen lyssnade, och det var bara att trampa upp till toppen av backen och åka igen. Självklart följdes det av ännu en vurpa.

Ju äldre jag blev, desto mindre skidåkning blev det. Dessutom hade ju de gröna vintrarna börjat bli allt fler.

Men, när jag var i 25-årsåldern, frågade en granne om jag ville åka med på en skidtur i Kulhult, utanför Lerdala.

Det var en härlig februaridag. Solen sken, det var vindstilla och kvicksilvret på termometern låg på någon minusgrad. En stund senare var vi på väg. Grannen löste min brist på skidor. Han hade ett gammalt par. De var inte vallade, men han betonade att det spelade mindre roll. Det var bara att staka lite extra. Dessutom var banan flack.

Vi åkte milspåret. De tio kilometrarna eller 10 000 metrarna, vad ni vill, blev en pärs.

I början, cirka 100 meter, då det var slätt, gick det bra. Spåren var perfekta, stenhårda och väldigt fina. Det fanns inget att klaga på.

Mer än en på sak: Mina skidor fäste inte alls.

Så fort det gick lite uppför, bet det inte alls. Jag bara halkade bakåt när jag försökte diagonala. Efter att ha trillat tre gånger var det bara att ge upp. Det blev till att staka, glidet var det ju inget fel på.

Oändligt många fall – varav några kunde ha gått riktigt illa – och otaliga svordomar senare hade jag åkt en mil. Då visste jag vad som väntade i form av träningsvärk. Kroppen var minst sagt misshandlad och jag kände mig helt slut.

Min glade granne, som åkt milspåret på fina skidor, var inne på sin andra kopp kaffe när jag precis lyckats få stopp på ekipaget på parkeringen.

”Det gick ju bra. Tänk vad kul det skulle vara att åka Vasaloppet. Ska vi börja träna för det?”

Jag svarade inte, sa inget till honom på vägen hem, eller under den närmaste veckan.

Något Vasalopp blev det inte för mig.

 

Hiss: Alla de tappra som tog sig mellan Sälen och Mora i fäders spår under söndagens blöta Vasalopp.

 

Diss: Villas vurpa mot Västerås i bandyns SM-semifinal var inte oväntad men den blev genant stor.

När jag var liten brukade jag åka skidor. På den tiden fanns det ju snö på vintrarna och så fort det blev vitt på backen plockades skidorna fram. Vi vallade med ljusstumpar och när det mesta av stearinet var nedslitet, så gled det ganska bra.

Ibland åkte vi på slät mark, ordnade enklare tävlingar men hur det gick har jag glömt, eller rättare sagt förträngt.

Vi använde även de backar som fanns i närheten. Mina korta och slitna träskidor med enkla bindningar för vanliga pjäxor var bra, men räckte ju självklart inte till för alla de backar vi uppsökte. Jag slog mig ofta och det gjorde ont. Men, ingen lyssnade, och det var bara att trampa upp till toppen av backen och åka igen. Självklart följdes det av ännu en vurpa.

Ju äldre jag blev, desto mindre skidåkning blev det. Dessutom hade ju de gröna vintrarna börjat bli allt fler.

Men, när jag var i 25-årsåldern, frågade en granne om jag ville åka med på en skidtur i Kulhult, utanför Lerdala.

Det var en härlig februaridag. Solen sken, det var vindstilla och kvicksilvret på termometern låg på någon minusgrad. En stund senare var vi på väg. Grannen löste min brist på skidor. Han hade ett gammalt par. De var inte vallade, men han betonade att det spelade mindre roll. Det var bara att staka lite extra. Dessutom var banan flack.

Vi åkte milspåret. De tio kilometrarna eller 10 000 metrarna, vad ni vill, blev en pärs.

I början, cirka 100 meter, då det var slätt, gick det bra. Spåren var perfekta, stenhårda och väldigt fina. Det fanns inget att klaga på.

Mer än en på sak: Mina skidor fäste inte alls.

Så fort det gick lite uppför, bet det inte alls. Jag bara halkade bakåt när jag försökte diagonala. Efter att ha trillat tre gånger var det bara att ge upp. Det blev till att staka, glidet var det ju inget fel på.

Oändligt många fall – varav några kunde ha gått riktigt illa – och otaliga svordomar senare hade jag åkt en mil. Då visste jag vad som väntade i form av träningsvärk. Kroppen var minst sagt misshandlad och jag kände mig helt slut.

Min glade granne, som åkt milspåret på fina skidor, var inne på sin andra kopp kaffe när jag precis lyckats få stopp på ekipaget på parkeringen.

”Det gick ju bra. Tänk vad kul det skulle vara att åka Vasaloppet. Ska vi börja träna för det?”

Jag svarade inte, sa inget till honom på vägen hem, eller under den närmaste veckan.

Något Vasalopp blev det inte för mig.

 

Hiss: Alla de tappra som tog sig mellan Sälen och Mora i fäders spår under söndagens blöta Vasalopp.

 

Diss: Villas vurpa mot Västerås i bandyns SM-semifinal var inte oväntad men den blev genant stor.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.