13 mar 2015 06:00

13 mar 2015 06:00

Livet är en gåva fylld med möjligheter

Jag sitter och stirrar på en blank textsida i min dator. Det är onsdagskväll och innan jag går och lägger mig skall jag ha mailat in min fredagskrönika till SLA och jag känner... om inte panik, så i alla fall en viss press, för jag har ingen aning om vad jag skall skriva om.

För att söka inspiration surfar jag runt på Internet och självklart har jag efter en stund glömt att jag söker inspiration. Nu surfar jag bara runt planlöst och givetvis hamnar jag på Facebook och tittar på roliga filmklipp och läser inlägg från mer eller mindre bekanta vänner. Vissa har jag faktiskt ingen aning om vilka de är och undrar hur det kom sig att de hamnade på min vänlista. Inte för att jag har något emot dem eller vill ha bort dem. Jag bara undrar hur det kom sig att vi blev facebookvänner.

Så ramlar jag in på Johanna Beijboms delning av onsdagens krönika och inser att jag inte har läst den. Till min förvåning ser jag att hon där nämner att jag ersatte henne förra onsdagen. Då hade hennes mormor precis dött och hon var inte i form för att skriva någon krönika.

Detta kom mig att tänka på liv, död och livslängd. För samma dag som denna krönika publiceras är jag i Göteborg och går på en begravning. En ung man som jag såg växa upp när han var kund i min bokhandel har plötsligt och tragiskt gått bort inte ens fyrtio år gammal.

Jag hade inte träffat honom på flera år men jag minns honom som en vansinnigt kul typ som alltid fick mig att skratta. Och nu finns han inte mer.

Livet är en gåva fylld med stora möjligheter till glädje, men vi vet aldrig vad det har i beredskap för oss, eller hur länge vi får vara med. Och tur är väl det då vi nog inte skulle stå ut att leva med en nedräkning till vår egen död. För det är det enda vi kan vara riktigt säkra på... att det liv som vi lever här, mer eller mindre glädjefullt, kommer att ta slut. Vissa går bort i förtid, med mycket ogjort i livet, medan andra somnar in, trötta och nöjda, efter ett långt liv.

Samtidigt är detta en drivkraft som kan vara stimulerande. Man hör ofta folk säga att vi skall leva livet som om varje dag vore den sista, utan att egentligen reflektera över betydelsen som finns i den meningen. Men när döden uppenbarar sig i ens närhet får dessa ord plötsligt en annan tyngd.

Jag vet inte hur länge jag kommer att finnas till och jag vill inte veta det. Jag tänker bara försöka leva den tid jag får på ett så trevligt sätt som jag kan och när det är möjligt, även försöka vara till glädje för andra människor. Ibland lyckas jag... ibland inte. Det får räcka så.

 

Hiss: Oväntade glädjeämnen.
 
Diss: Människor som sprider negativitet.

För att söka inspiration surfar jag runt på Internet och självklart har jag efter en stund glömt att jag söker inspiration. Nu surfar jag bara runt planlöst och givetvis hamnar jag på Facebook och tittar på roliga filmklipp och läser inlägg från mer eller mindre bekanta vänner. Vissa har jag faktiskt ingen aning om vilka de är och undrar hur det kom sig att de hamnade på min vänlista. Inte för att jag har något emot dem eller vill ha bort dem. Jag bara undrar hur det kom sig att vi blev facebookvänner.

Så ramlar jag in på Johanna Beijboms delning av onsdagens krönika och inser att jag inte har läst den. Till min förvåning ser jag att hon där nämner att jag ersatte henne förra onsdagen. Då hade hennes mormor precis dött och hon var inte i form för att skriva någon krönika.

Detta kom mig att tänka på liv, död och livslängd. För samma dag som denna krönika publiceras är jag i Göteborg och går på en begravning. En ung man som jag såg växa upp när han var kund i min bokhandel har plötsligt och tragiskt gått bort inte ens fyrtio år gammal.

Jag hade inte träffat honom på flera år men jag minns honom som en vansinnigt kul typ som alltid fick mig att skratta. Och nu finns han inte mer.

Livet är en gåva fylld med stora möjligheter till glädje, men vi vet aldrig vad det har i beredskap för oss, eller hur länge vi får vara med. Och tur är väl det då vi nog inte skulle stå ut att leva med en nedräkning till vår egen död. För det är det enda vi kan vara riktigt säkra på... att det liv som vi lever här, mer eller mindre glädjefullt, kommer att ta slut. Vissa går bort i förtid, med mycket ogjort i livet, medan andra somnar in, trötta och nöjda, efter ett långt liv.

Samtidigt är detta en drivkraft som kan vara stimulerande. Man hör ofta folk säga att vi skall leva livet som om varje dag vore den sista, utan att egentligen reflektera över betydelsen som finns i den meningen. Men när döden uppenbarar sig i ens närhet får dessa ord plötsligt en annan tyngd.

Jag vet inte hur länge jag kommer att finnas till och jag vill inte veta det. Jag tänker bara försöka leva den tid jag får på ett så trevligt sätt som jag kan och när det är möjligt, även försöka vara till glädje för andra människor. Ibland lyckas jag... ibland inte. Det får räcka så.

 

Hiss: Oväntade glädjeämnen.
 
Diss: Människor som sprider negativitet.

  • FLEMMING MOURITSEN

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.