20 mar 2015 05:00

20 mar 2015 05:00

Att dra sitt eget strå till vårstacken

När nu solens strålar äntligen har börjat värma på allvar, blommorna ålar sig upp ur backen och fyller marken med glada färger och fåglarna skriker ut sin längtan efter fortplantning så att sången nästan övergår till oväsen... då känner jag att det är dags att dra mitt eget strå till vårstacken. Det är dags att börja cykla igen.

Medan jag i måndags plockade fram cykeln från garaget, där den stått och gråtit över sin ensamhet hela vintern, funderade jag på vilka fysiska aktiviteter jag sysslat med sedan jag ställde in den i höstas. Nog borde jag väl ha motionerat min kropp på något sätt?

Att titta på slalom eller längdåkning på tv räknas inte, till och med jag inser det, även om jag i fåtöljen entusiastiskt gungar med i åtminstone de svenska slalomåkarnas svängar. Att skotta snö kan nog heller inte räknas som fysisk aktivitet, i alla fall inte den här vintern. Jag tror jag höll i skyffeln och snösläden två gånger sammanlagt.

Att gå runt på sin arbetsplats kvalificerar sig inte, även om det finns en hel del trappor där, det är ju bara normal rörlighet som krävs. Så... näpp, jag kunde bara konstatera att den eventuella kondition jag hade i mig nog var det som fanns kvar efter förra säsongens cyklande. Men vad tusan? Jag är ju ung och spänstig, inte ens sextio fyllda, så jag antog att det mesta fanns kvar. Jag slängde mig upp på cykeln och begick min premiärtur som förde mig till min mor och en kopp kaffe.

Direkt jag startade var det uppförsbacke upp förbi Ekängen och den fortsatte allt brantare i en evighet, tills jag kom upp på den mongolska högplatån. Lätt andfådd frågade jag en nomadfamilj i deras jurta om vägen till Södra Ryd. De pekade och jag fortsatte. Efter att ha passerat Gobiöknen och lite till svängde jag höger vid pyramiderna vid Giza, plaskade mig över Medelhavet och svepte över Alperna av bara farten. Småländska höglandet var lite jobbigt då där fortfarande fanns isfläckar kvar i skuggiga partier. Till sist anlände jag till min mors hus. Jag var totalt slut, fick knappt luft och hade ben som var lika stadiga som nykokt spagetti. Men kaffet var gott.

När jag så småningom kom hem mätte jag med hjälp av Google Earth upp avståndet mellan vårt hus i Dälderna och mors radhus i Södra Ryd. Det är fem kilometer och fyrtio meter. Jag var tvungen att kolla det för sträckan kändes mycket längre, faktiskt oöverkomligt och orimligt lång.

Detta ger två möjliga scenarion: Antingen har Google Earth monumentalt fel vad gäller avstånd, eller också är jag i desperat behov av att jobba upp mitt flås igen. Men jag menar... vem kan lita på datorer?

Hiss: Jag har hittat en offentlig cykelpump vid busshållplatsen mellan Käpplunda gärde och Havstena. Kanon!

Diss: Karbonkopia på en tidigare diss: Att kondition är färskvara. (förstår ungdomar förresten ordet karbonkopia?)

Medan jag i måndags plockade fram cykeln från garaget, där den stått och gråtit över sin ensamhet hela vintern, funderade jag på vilka fysiska aktiviteter jag sysslat med sedan jag ställde in den i höstas. Nog borde jag väl ha motionerat min kropp på något sätt?

Att titta på slalom eller längdåkning på tv räknas inte, till och med jag inser det, även om jag i fåtöljen entusiastiskt gungar med i åtminstone de svenska slalomåkarnas svängar. Att skotta snö kan nog heller inte räknas som fysisk aktivitet, i alla fall inte den här vintern. Jag tror jag höll i skyffeln och snösläden två gånger sammanlagt.

Att gå runt på sin arbetsplats kvalificerar sig inte, även om det finns en hel del trappor där, det är ju bara normal rörlighet som krävs. Så... näpp, jag kunde bara konstatera att den eventuella kondition jag hade i mig nog var det som fanns kvar efter förra säsongens cyklande. Men vad tusan? Jag är ju ung och spänstig, inte ens sextio fyllda, så jag antog att det mesta fanns kvar. Jag slängde mig upp på cykeln och begick min premiärtur som förde mig till min mor och en kopp kaffe.

Direkt jag startade var det uppförsbacke upp förbi Ekängen och den fortsatte allt brantare i en evighet, tills jag kom upp på den mongolska högplatån. Lätt andfådd frågade jag en nomadfamilj i deras jurta om vägen till Södra Ryd. De pekade och jag fortsatte. Efter att ha passerat Gobiöknen och lite till svängde jag höger vid pyramiderna vid Giza, plaskade mig över Medelhavet och svepte över Alperna av bara farten. Småländska höglandet var lite jobbigt då där fortfarande fanns isfläckar kvar i skuggiga partier. Till sist anlände jag till min mors hus. Jag var totalt slut, fick knappt luft och hade ben som var lika stadiga som nykokt spagetti. Men kaffet var gott.

När jag så småningom kom hem mätte jag med hjälp av Google Earth upp avståndet mellan vårt hus i Dälderna och mors radhus i Södra Ryd. Det är fem kilometer och fyrtio meter. Jag var tvungen att kolla det för sträckan kändes mycket längre, faktiskt oöverkomligt och orimligt lång.

Detta ger två möjliga scenarion: Antingen har Google Earth monumentalt fel vad gäller avstånd, eller också är jag i desperat behov av att jobba upp mitt flås igen. Men jag menar... vem kan lita på datorer?

Hiss: Jag har hittat en offentlig cykelpump vid busshållplatsen mellan Käpplunda gärde och Havstena. Kanon!

Diss: Karbonkopia på en tidigare diss: Att kondition är färskvara. (förstår ungdomar förresten ordet karbonkopia?)

  • FLemming Mouritsen

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.