25 mar 2015 04:00

25 mar 2015 04:00

Lördag kväll på akuten

JOHANNA BEIJBOM

Vi har verkligen haft otur i familjen Beijbom med våra fötter. Som ni kanske kommer ihåg ifrån min förra krönika så skrev jag om när jag lyckades få min fot överkörd av pappa på familjesemestern för några år sedan. Nu för ett tag sen så opererade mamma sin ena tå på vänsterfoten efter en gammal trampskada av en häst. Sex veckor med en specialsko och sjukskrivning blev det för henne.

När mamma äntligen fick börja jobba igen och även kunde få på sig en vanlig sko så var det nästa mans tur, eller rättare sagt otur. Mina kära föräldrar hade köpt en ny säng och med det så var de ju tvungna att slänga ut den gamla. De slet och kämpade och mitt i allt jobb så tappar pappa greppet om en av gavlarna och den landar rakt på hans vänstra stortå. Tror nog inte att en enda granne gick miste om att det gjorde förbaskat ont.

Efter lite andhämtning ser vi hur golvet runt hans fot färgas helt rött och mamma sliter av honom strumpan. För alla känsliga läsare så slutar ni läsa nu och återkommer om några rader. Pappas stortånagel hade lossnat ifrån nagelbandet och hängde endast kvar i en liten skinnbit. Han vägrade självklart titta efter att både jag och mamma reagerade som om hela foten var borta på stackarn när vi fick se skadan.

Vi konstaterade direkt att han måste till akuten, men han själv tyckte att det kanske räckte med ett plåster eller två. Då hade han fortfarande inte tittat själv på tån än. Det var bara att packa in honom i bilen och bege sig mot sjukhuset. I receptionen när vi anmälde oss så fick vi en journal att fylla i där vi skulle beskriva händelseförloppet av skadan.

Eftersom pappa nu började få riktigt ont så fyllde jag i alla papper åt honom. Det fanns en ruta där det stod Rita gärna hur skadan gick till ifall det underlättar. Då jag förstod att vi skulle bli sittande i väntrummet ett tag så gick jag loss på skissandet för att fördriva tiden. Det blev streckgubbar, en säng, en trasig tå, massa blod och en stor pratbubbla med ord som man inte får säga.

Fick en massa beröm för min fina teckning av sjuksystrarna kan jag lova. Vi fick sedan ett eget rum medan vi väntade på doktorn och mitt upp i alltihopa kom jag på att det var Melodifestivalen på tv. Det gick bara inte att missa. Mobilen åkte fram och när doktorn kom in så var även han till min lycka ett musikfan så tävlingen fick gärna vara på i bakgrunden.

Pappa fick en bedövningsspruta som hade en nål lika stor som på en spruta som säkert skulle kunna söva en hel hjord med elefanter, eller ja i alla fall en. Jag är en sådan där människa som egentligen inte vill titta men bara måste göra det.

Så när doktorn väl började sy tittade jag först endast med ett litet kisande öga, men ju mer han sydde så blev det mer och mer intressant så till slut satt jag så nära och nyfiket att jag nästan fick blodstänk i ögat.

Johan som doktorn hette var en av de mest härliga läkare vi någonsin träffat. Under de timmarna han gjorde sitt yttersta för att få fast pappas nagel igen så pratade vi om allt mellan himmel och jord och emellanåt skrattade vi alla tre så vi storknade. Både pappa och jag ogillar sjukhus men efter denna lördagskväll på akuten med en sådan glad och go doktor så har vår inställning ändrats helt. Så ett stort tack för det.

Men även om vi hade det fruktansvärt trevligt så hoppas jag ändå att vi aldrig mer behöver sätta vår fot där igen.

 

Hiss: Glada doktor Johan på akuten

Diss: Familjen Beijboms fötter

Vi har verkligen haft otur i familjen Beijbom med våra fötter. Som ni kanske kommer ihåg ifrån min förra krönika så skrev jag om när jag lyckades få min fot överkörd av pappa på familjesemestern för några år sedan. Nu för ett tag sen så opererade mamma sin ena tå på vänsterfoten efter en gammal trampskada av en häst. Sex veckor med en specialsko och sjukskrivning blev det för henne.

När mamma äntligen fick börja jobba igen och även kunde få på sig en vanlig sko så var det nästa mans tur, eller rättare sagt otur. Mina kära föräldrar hade köpt en ny säng och med det så var de ju tvungna att slänga ut den gamla. De slet och kämpade och mitt i allt jobb så tappar pappa greppet om en av gavlarna och den landar rakt på hans vänstra stortå. Tror nog inte att en enda granne gick miste om att det gjorde förbaskat ont.

Efter lite andhämtning ser vi hur golvet runt hans fot färgas helt rött och mamma sliter av honom strumpan. För alla känsliga läsare så slutar ni läsa nu och återkommer om några rader. Pappas stortånagel hade lossnat ifrån nagelbandet och hängde endast kvar i en liten skinnbit. Han vägrade självklart titta efter att både jag och mamma reagerade som om hela foten var borta på stackarn när vi fick se skadan.

Vi konstaterade direkt att han måste till akuten, men han själv tyckte att det kanske räckte med ett plåster eller två. Då hade han fortfarande inte tittat själv på tån än. Det var bara att packa in honom i bilen och bege sig mot sjukhuset. I receptionen när vi anmälde oss så fick vi en journal att fylla i där vi skulle beskriva händelseförloppet av skadan.

Eftersom pappa nu började få riktigt ont så fyllde jag i alla papper åt honom. Det fanns en ruta där det stod Rita gärna hur skadan gick till ifall det underlättar. Då jag förstod att vi skulle bli sittande i väntrummet ett tag så gick jag loss på skissandet för att fördriva tiden. Det blev streckgubbar, en säng, en trasig tå, massa blod och en stor pratbubbla med ord som man inte får säga.

Fick en massa beröm för min fina teckning av sjuksystrarna kan jag lova. Vi fick sedan ett eget rum medan vi väntade på doktorn och mitt upp i alltihopa kom jag på att det var Melodifestivalen på tv. Det gick bara inte att missa. Mobilen åkte fram och när doktorn kom in så var även han till min lycka ett musikfan så tävlingen fick gärna vara på i bakgrunden.

Pappa fick en bedövningsspruta som hade en nål lika stor som på en spruta som säkert skulle kunna söva en hel hjord med elefanter, eller ja i alla fall en. Jag är en sådan där människa som egentligen inte vill titta men bara måste göra det.

Så när doktorn väl började sy tittade jag först endast med ett litet kisande öga, men ju mer han sydde så blev det mer och mer intressant så till slut satt jag så nära och nyfiket att jag nästan fick blodstänk i ögat.

Johan som doktorn hette var en av de mest härliga läkare vi någonsin träffat. Under de timmarna han gjorde sitt yttersta för att få fast pappas nagel igen så pratade vi om allt mellan himmel och jord och emellanåt skrattade vi alla tre så vi storknade. Både pappa och jag ogillar sjukhus men efter denna lördagskväll på akuten med en sådan glad och go doktor så har vår inställning ändrats helt. Så ett stort tack för det.

Men även om vi hade det fruktansvärt trevligt så hoppas jag ändå att vi aldrig mer behöver sätta vår fot där igen.

 

Hiss: Glada doktor Johan på akuten

Diss: Familjen Beijboms fötter

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.