26 mar 2015 05:00

26 mar 2015 05:00

När kris är det normala tillståndet

LINUS HELLMAN

Är kris saker och tings normala tillstånd? Den frågan blir alltmer aktuell i takt med att kriser av olika slag ständigt uppstår, blåser över och återkommer. Ibland undrar jag hur världen skulle vara helt utan kriser? Hade vi då haft ett bättre samhälle?

Krishantering har blivit allt viktigare. Att veta vad som behöver göras och hur det ska göras när en kris uppstår blir mera betydelsefullt. Vilka åtgärder ska vidtas och vilka metoder ska tillämpas i de mest kritiska ögonblicken där beslut måste tas?

Kriser kan ha många olika ansikten. De kan vara personliga och beröra äktenskap eller sjukdomar. De kan också vara ekonomiska och handla om banker och länder men de kan även vara politiska som då ytterst är ett uttryck för maktutövning.

Det går nästan inte en enda dag utan att vi hör talas om någon form av kris i vår vardag, antingen direkt eller också indirekt via den dagliga nyhetsförmedlingen.

Vän av ordning ställer sig då den fullt logiska frågan: Är kris saker och tings normala tillstånd? Måste vi ha kriser för att utvecklingen ska kunna drivas framåt?

Det känns som om uttrycket kris har blivit så urvattnat att ordets betydelse har devalverats. Det mesta beskrivs som kris eller får den stämpeln över sig, ty även mindre problem och dagliga bekymmer inryms numera i den etiketteringen.

Inom idrottens värld är det olika idrottslag som befinner sig i kris, antingen ekonomisk eller sportslig sådan.

Inom välfärden är det kris i den svenska skolan eller också är det kris inom svensk sjukvård.

I ekonomin är det då och då också kris. Det talas om bankkris, finanskris och eurokris.

I politiken har vi förtroendekriser och numera även regeringskriser men vi har också partier som befinner sig i kris.

Den senaste tiden har det handlat om en utrikespolitisk kris för Sverige gentemot Saudiarabien. Efter många olika besked sades till slut det militära samarbetsavtalet med diktaturen upp – vilket tillsammans med andra fördömande från utrikesminister Margot Wallström (S) mot Saudiarabien för bristen på mänskliga rättigheter i landet – har lett till en diplomatisk kris mellan länderna. Det är oklart om det hade kunnat undvikas om regeringen hade skött ärendet på ett annat sätt även om jag inte har några synpunkter på kritiken mot Saudiarabiens repressiva styre.

Med om kan man lägga hela Paris i en flaska som man säger i Frankrike men hela hanteringen hade sett snyggare ut om regeringen hade varit tydlig och talat med en entydig röst. Nu har det varit rörigt när statsministern velat omförhandla avtalet medan andra, framförallt regeringspartnern MP, har velat säga upp det.

Att Sverige inte bör exportera vapen till diktaturer är fullt rationellt men samtidigt är det också viktigt att hålla ingångna avtal. Det viktigaste nu är att regeringen har bestämt sig för vilken linje det är som de ska bedriva och är konsekventa, ty det finns åtskilliga länder med tvivelaktigt styrelseskick som vi på motsvarande sätt nu med samma logik måste fördöma. Är det den svenska och tuffa rösten som står upp för mänskliga rättigheter som nu är rådande eller var det här bara en separat händelse? Det lär visa sig.

Men nu är det krishantering för att återskapa de frostiga diplomatiska förbindelserna som gäller men var förvissad om att när allt väl har blåst över så dyker något annat upp på dagordningen. Allt är i sin ordning. Kriser kommer och går men kristillståndet består. Det tycks vara det normala och hur alternativet ter sig förblir en gåta.

Krishantering har blivit allt viktigare. Att veta vad som behöver göras och hur det ska göras när en kris uppstår blir mera betydelsefullt. Vilka åtgärder ska vidtas och vilka metoder ska tillämpas i de mest kritiska ögonblicken där beslut måste tas?

Kriser kan ha många olika ansikten. De kan vara personliga och beröra äktenskap eller sjukdomar. De kan också vara ekonomiska och handla om banker och länder men de kan även vara politiska som då ytterst är ett uttryck för maktutövning.

Det går nästan inte en enda dag utan att vi hör talas om någon form av kris i vår vardag, antingen direkt eller också indirekt via den dagliga nyhetsförmedlingen.

Vän av ordning ställer sig då den fullt logiska frågan: Är kris saker och tings normala tillstånd? Måste vi ha kriser för att utvecklingen ska kunna drivas framåt?

Det känns som om uttrycket kris har blivit så urvattnat att ordets betydelse har devalverats. Det mesta beskrivs som kris eller får den stämpeln över sig, ty även mindre problem och dagliga bekymmer inryms numera i den etiketteringen.

Inom idrottens värld är det olika idrottslag som befinner sig i kris, antingen ekonomisk eller sportslig sådan.

Inom välfärden är det kris i den svenska skolan eller också är det kris inom svensk sjukvård.

I ekonomin är det då och då också kris. Det talas om bankkris, finanskris och eurokris.

I politiken har vi förtroendekriser och numera även regeringskriser men vi har också partier som befinner sig i kris.

Den senaste tiden har det handlat om en utrikespolitisk kris för Sverige gentemot Saudiarabien. Efter många olika besked sades till slut det militära samarbetsavtalet med diktaturen upp – vilket tillsammans med andra fördömande från utrikesminister Margot Wallström (S) mot Saudiarabien för bristen på mänskliga rättigheter i landet – har lett till en diplomatisk kris mellan länderna. Det är oklart om det hade kunnat undvikas om regeringen hade skött ärendet på ett annat sätt även om jag inte har några synpunkter på kritiken mot Saudiarabiens repressiva styre.

Med om kan man lägga hela Paris i en flaska som man säger i Frankrike men hela hanteringen hade sett snyggare ut om regeringen hade varit tydlig och talat med en entydig röst. Nu har det varit rörigt när statsministern velat omförhandla avtalet medan andra, framförallt regeringspartnern MP, har velat säga upp det.

Att Sverige inte bör exportera vapen till diktaturer är fullt rationellt men samtidigt är det också viktigt att hålla ingångna avtal. Det viktigaste nu är att regeringen har bestämt sig för vilken linje det är som de ska bedriva och är konsekventa, ty det finns åtskilliga länder med tvivelaktigt styrelseskick som vi på motsvarande sätt nu med samma logik måste fördöma. Är det den svenska och tuffa rösten som står upp för mänskliga rättigheter som nu är rådande eller var det här bara en separat händelse? Det lär visa sig.

Men nu är det krishantering för att återskapa de frostiga diplomatiska förbindelserna som gäller men var förvissad om att när allt väl har blåst över så dyker något annat upp på dagordningen. Allt är i sin ordning. Kriser kommer och går men kristillståndet består. Det tycks vara det normala och hur alternativet ter sig förblir en gåta.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.