27 mar 2015 04:00

27 mar 2015 04:00

Jag har skakat hand med Terry Pratchett

Det kom ett sms från tidningens chefredaktör: ”Vågar man hoppas på en krönika om Terry Pratchett inom kort? Försöker förgäves komma på något sätt att få in honom på ledarplats.”

– Nä, har Terry Pratchett dött? tänkte jag. Och självklart ville jag på något sätt ge honom lite uppmärksamhet, för så många skratt som han gett så många (framförallt unga) människor är det inte många som har.

Så jag skrev ett svars-sms: ”Självklart! Det året jag var 42 utsåg jag mig själv till gud i min affär och märkligt nog köpte många det.”

Det kom snabbt ett sms tillbaka: ”Mm. Fast Douglas Adams har varit död ganska länge medan Pratchett knappt kallnat.”

Herregud! Jag hänvisade till fel författare! Trots att jag numera är f.d. bokhandlare har jag ändå ett visst mått av yrkesstolthet kvar. Eller hade... För denna fadäs fick mig att skämmas djupt. Det gör ont att kastas rakt i ansiktet på sin egen snurrighet.

Jag började fundera på om jag kunde ta upp den internationella handduksdagen, men nej, det var också Adams (ni vet han med Liftarens Guide Till Galaxen) och mitt självförtroende sjönk ännu ett par snäpp. Men vad i hela friden hade jag att skriva om Terry Pratchett?

Hans stora verk var en komisk boksvit om Skivvärlden, en magisk värld där bland annat trollkarlar, häxor, lönnmördare och DÖDEN själv låter oss se på vår egen värld i en narrspegel. Det var hysteriskt roligt att läsa böckerna och nästan lika roligt att sälja dem.

Jag skakade hand med Terry Pratchett på bokmässan i Göteborg en gång för många år sedan. Han hade precis signerat böcker och höll på att packa ihop när jag överföll honom och medan jag entusiastiskt pumpade hans hand upp och ner tackade jag för alla pengar jag tjänat på att sälja hans böcker.

Han muttrade något ohörbart och såg måttligt road ut över uppmärksamheten och... tja, det var hela min kontakt med honom.

Själv har jag inte reagerat på hans död på något annat sätt än jag alltid gör när jag hör att någon jag inte känner har gått bort: En liten suck över livets förgänglighet och en tanke till den bortgångnes anhöriga. Men en samlad kår av Pratchettläsare har naturligtvis reagerat starkare och sörjer sin bortgångne idol djupt.

Kanske kan de finna en sorts tröst i att självaste DÖDEN skrev ett inlägg på Pratchetts twitterkonto samma dag som han gick bort:

”AT LAST, SIR TERRY, WE MUST WALK TOGETHER.

Själv försöker jag bara komma över skammen över att inte hålla ordning på vilken död författare som skrivit vad och till råga på allt är jag faktiskt inte tvärsäker på att det verkligen var Pratchett jag skakade hand med den där gången.

Hiss: Skratt. Ju fler dess bättre.

Diss: I en av Pratchetts böcker tog DÖDEN semester. Han har visst börjat jobba igen.

Det kom ett sms från tidningens chefredaktör: ”Vågar man hoppas på en krönika om Terry Pratchett inom kort? Försöker förgäves komma på något sätt att få in honom på ledarplats.”

– Nä, har Terry Pratchett dött? tänkte jag. Och självklart ville jag på något sätt ge honom lite uppmärksamhet, för så många skratt som han gett så många (framförallt unga) människor är det inte många som har.

Så jag skrev ett svars-sms: ”Självklart! Det året jag var 42 utsåg jag mig själv till gud i min affär och märkligt nog köpte många det.”

Det kom snabbt ett sms tillbaka: ”Mm. Fast Douglas Adams har varit död ganska länge medan Pratchett knappt kallnat.”

Herregud! Jag hänvisade till fel författare! Trots att jag numera är f.d. bokhandlare har jag ändå ett visst mått av yrkesstolthet kvar. Eller hade... För denna fadäs fick mig att skämmas djupt. Det gör ont att kastas rakt i ansiktet på sin egen snurrighet.

Jag började fundera på om jag kunde ta upp den internationella handduksdagen, men nej, det var också Adams (ni vet han med Liftarens Guide Till Galaxen) och mitt självförtroende sjönk ännu ett par snäpp. Men vad i hela friden hade jag att skriva om Terry Pratchett?

Hans stora verk var en komisk boksvit om Skivvärlden, en magisk värld där bland annat trollkarlar, häxor, lönnmördare och DÖDEN själv låter oss se på vår egen värld i en narrspegel. Det var hysteriskt roligt att läsa böckerna och nästan lika roligt att sälja dem.

Jag skakade hand med Terry Pratchett på bokmässan i Göteborg en gång för många år sedan. Han hade precis signerat böcker och höll på att packa ihop när jag överföll honom och medan jag entusiastiskt pumpade hans hand upp och ner tackade jag för alla pengar jag tjänat på att sälja hans böcker.

Han muttrade något ohörbart och såg måttligt road ut över uppmärksamheten och... tja, det var hela min kontakt med honom.

Själv har jag inte reagerat på hans död på något annat sätt än jag alltid gör när jag hör att någon jag inte känner har gått bort: En liten suck över livets förgänglighet och en tanke till den bortgångnes anhöriga. Men en samlad kår av Pratchettläsare har naturligtvis reagerat starkare och sörjer sin bortgångne idol djupt.

Kanske kan de finna en sorts tröst i att självaste DÖDEN skrev ett inlägg på Pratchetts twitterkonto samma dag som han gick bort:

”AT LAST, SIR TERRY, WE MUST WALK TOGETHER.

Själv försöker jag bara komma över skammen över att inte hålla ordning på vilken död författare som skrivit vad och till råga på allt är jag faktiskt inte tvärsäker på att det verkligen var Pratchett jag skakade hand med den där gången.

Hiss: Skratt. Ju fler dess bättre.

Diss: I en av Pratchetts böcker tog DÖDEN semester. Han har visst börjat jobba igen.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.