02 apr 2015 04:00

02 apr 2015 04:00

Att lova runt men hålla tunt

LINUS HELLMAN

Vem i hela världen kan man lita på? Mikael Wiehes gamla låt från 1970-talet har dykt upp på min näthinna under den senaste tiden. Det är en strof som är ofrånkomlig att applicera på den rödgröna regeringen efter deras återkommande löftesbrott. Det aktualiserar ånyo frågan om hur mycket egentligen ett vallöfte är värt?

Löften är som kex, gjorda för att brytas, brukar det raljant låta när tidigare utfästelser inte längre gäller. Att politiker inte håller sina vallöften är tyvärr inget ovanligt eller nytt även om det lär finnas forskning som visar på att svenska politiker i hög grad håller vad de lovar.

Därför är det inte sensationellt att Stefan Löfvens regering nu gör avkall på sin egen politik som man har sökt mandat för, men sättet det nu sker på inger inte förtroende.

Avsaknaden av en gemensam valplattform och ett tydligt regeringsalternativ var en tydlig vattendelare mellan de politiska blocken inför valet förra året. Socialdemokraterna och Miljöpartierna lovade olika saker men inte vad de tillsammans skulle driva för politik.

Det var ju en central del av valrörelsens huvudbudskap när Alliansen utkrävde svar och varnade för att vakna upp till ett Sverige som styrs genom nattliga förhandlingar bakom stängda dörrar. Jag kunde aldrig ana att detta skulle bli en fråga som återigen blev aktuell i samband med vårens budgetprocess.

Som om detta inte vore nog så har vi fått flera flagranta exempel på hur den rödgröna regeringen bryter mot tidigare utställda löften men det mest alarmerande är hur överslätande regeringschefen är inför detta faktum. I en Svt-intervju i förra veckan lät statsministern helt ogenerat, uppenbarligen i en släng av maktens arrogans, meddela att ”Det spelar ingen roll” och ”Det känns bra” när förändringen av rotavdraget kom på tal.

Regeringen vill nu minska avdragsmöjligheterna för både Rot- och Rut-tjänster trots att Löfven innan valet lovade att inte förändra. Tidigare har finansministern slagit vakt om överskottsmålet i statens finanser men det vill hon nu avskaffa. Det skulle inte heller bli någon höjning av bensinskatten enligt S men nu vill regeringen ändå höja.

Det här är tre tydliga löftesbrott på kort tid som ska adderas till tidigare. Löfven skulle inte regera på Alliansens budget och han skulle utlysa nyval men Alliansens budget gäller och vi fick inget nyval. Dessutom haltar det betänkligt i argumentationen. För att ta bensinskatten till exempel så förväntar jag mig att den sänks när oljepriset så småningom går upp enligt finansministerns logik.

Jag tror i och för sig att allt detta snart är bortglömt, människor glömmer fort och en regering sitter normalt i fyra år. Men det skadar inte att som förtroendevald uppträda med hedern i behåll. Ärlighet varar trots allt alltid längst och det är en hederssak att stå för sitt ord.

Jag tvingas damma av en gammal aforism: Det ljugs aldrig så mycket som före ett val, under ett krig och efter en jakt.

Eller som Mikael Wiehes så förträffligt formulerade saken en gång i tiden: Vem i hela världen kan man lita på?

Det är sådana här handlingar, frekventa och konsekventa, som bidrar till att det demokratiska underskottet ökar och som spär på politikerföraktet.

Det värsta är kanske ändå inte att löftena bryts utan att regeringen inte har några skrupler inför detta. En regering förtjänar att få en ärlig chans och till och med flera chanser men nu börjar det att bli många brända broar. Den senaste tidens agerande förstärker tesen om att politiker lovar runt men håller tunt.

Löften är som kex, gjorda för att brytas, brukar det raljant låta när tidigare utfästelser inte längre gäller. Att politiker inte håller sina vallöften är tyvärr inget ovanligt eller nytt även om det lär finnas forskning som visar på att svenska politiker i hög grad håller vad de lovar.

Därför är det inte sensationellt att Stefan Löfvens regering nu gör avkall på sin egen politik som man har sökt mandat för, men sättet det nu sker på inger inte förtroende.

Avsaknaden av en gemensam valplattform och ett tydligt regeringsalternativ var en tydlig vattendelare mellan de politiska blocken inför valet förra året. Socialdemokraterna och Miljöpartierna lovade olika saker men inte vad de tillsammans skulle driva för politik.

Det var ju en central del av valrörelsens huvudbudskap när Alliansen utkrävde svar och varnade för att vakna upp till ett Sverige som styrs genom nattliga förhandlingar bakom stängda dörrar. Jag kunde aldrig ana att detta skulle bli en fråga som återigen blev aktuell i samband med vårens budgetprocess.

Som om detta inte vore nog så har vi fått flera flagranta exempel på hur den rödgröna regeringen bryter mot tidigare utställda löften men det mest alarmerande är hur överslätande regeringschefen är inför detta faktum. I en Svt-intervju i förra veckan lät statsministern helt ogenerat, uppenbarligen i en släng av maktens arrogans, meddela att ”Det spelar ingen roll” och ”Det känns bra” när förändringen av rotavdraget kom på tal.

Regeringen vill nu minska avdragsmöjligheterna för både Rot- och Rut-tjänster trots att Löfven innan valet lovade att inte förändra. Tidigare har finansministern slagit vakt om överskottsmålet i statens finanser men det vill hon nu avskaffa. Det skulle inte heller bli någon höjning av bensinskatten enligt S men nu vill regeringen ändå höja.

Det här är tre tydliga löftesbrott på kort tid som ska adderas till tidigare. Löfven skulle inte regera på Alliansens budget och han skulle utlysa nyval men Alliansens budget gäller och vi fick inget nyval. Dessutom haltar det betänkligt i argumentationen. För att ta bensinskatten till exempel så förväntar jag mig att den sänks när oljepriset så småningom går upp enligt finansministerns logik.

Jag tror i och för sig att allt detta snart är bortglömt, människor glömmer fort och en regering sitter normalt i fyra år. Men det skadar inte att som förtroendevald uppträda med hedern i behåll. Ärlighet varar trots allt alltid längst och det är en hederssak att stå för sitt ord.

Jag tvingas damma av en gammal aforism: Det ljugs aldrig så mycket som före ett val, under ett krig och efter en jakt.

Eller som Mikael Wiehes så förträffligt formulerade saken en gång i tiden: Vem i hela världen kan man lita på?

Det är sådana här handlingar, frekventa och konsekventa, som bidrar till att det demokratiska underskottet ökar och som spär på politikerföraktet.

Det värsta är kanske ändå inte att löftena bryts utan att regeringen inte har några skrupler inför detta. En regering förtjänar att få en ärlig chans och till och med flera chanser men nu börjar det att bli många brända broar. Den senaste tidens agerande förstärker tesen om att politiker lovar runt men håller tunt.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.