13 apr 2015 06:00

13 apr 2015 06:00

Min största rädsla

CARL REYNOLDS

Jag får höra av människor som känner mig att jag ständigt är lugn och trygg, att de har aldrig sett mig få panik. Det är en väldigt fin egenskap att ha, till en viss gräns, och det stämmer faktiskt, till en viss gräns.

Till exempel när jag helt idiotiskt svängde vänster in i en rondell en mörk, snöig dag. Då kunde jag behålla lugnet och rätta till mitt misstag innan någon blev skadad. En annan exempel är när jag var på väg hem från en kompis och en okänd full man som ville slåss kom fram. Jag kunde behålla lugnet och skicka hem mannen utan att höja rösten eller att vi började slå varandra. Jag har aldrig känt mig hjälplös. Varje obehaglig situation som jag har mött har jag har kunnat lösa genom att tänka, analysera och sedan agera.

Men det har ett pris.

Jag kan med extrem lätthet kan stänga av mina känslor. Jag har utvecklat min talang under de senaste åren och format en väldig effektiv försvarsmekanism, där ingen eller inget kan såra mig. En mekanism som jag väldigt ofta glömmer bort hur man stänger av. Men nu när jag växer upp så har jag insett att byta ut sympatikänslor och empati mot apati inte är så hållbart i längden. Man måste bara inse att en negativ tanke, till exempel, bara är en tanke, den skadar ingen, det gäller bara att ha kontroll över den. Lättare sagt än gjort. Men långt ifrån omöjligt.

Så vad är jag egentligen rädd för? Spindlar och ormar är mysiga och höjder skrämmer mig inte (att falla ifrån en hög höjd däremot vore tråkigt). Att stå på scen är det ingen fara med, jag har aldrig haft svårt att sova efter en skräckfilm och jag är optimistisk över framtiden.

Svaret är tyvärr lite mer barnsligt. Jag är nämligen rädd att jag kommer att vakna en dag och inse att jag har förlorat mitt identitet och att jag har börjat följa strömmen utan att faktiskt ifrågasätta den. För trots mina oändliga brister så är jag rätt så nöjd med mig själv, jag tycker om mig för den jag är. Jag vill inte förlora mig själv. Nu ska jag inte förespråka hur viktigt det är att vara sig själv, men visst vore hemskt att förlora sin identitet? Det som gör att jag är jag och att du är du. Jag brukar vara rätt så kompromisslös när det gäller att vara sig själv och att göra det jag vill göra. Men om jag gör och beter mig på ett visst sätt för att vara mig själv, är jag verkligen mig själv eller jagar jag efter någon estetisk illusion? Det är spännande att tänka på.

Svårt

Lättare sagt än gjort. Men långt ifrån omöjligt

Till exempel när jag helt idiotiskt svängde vänster in i en rondell en mörk, snöig dag. Då kunde jag behålla lugnet och rätta till mitt misstag innan någon blev skadad. En annan exempel är när jag var på väg hem från en kompis och en okänd full man som ville slåss kom fram. Jag kunde behålla lugnet och skicka hem mannen utan att höja rösten eller att vi började slå varandra. Jag har aldrig känt mig hjälplös. Varje obehaglig situation som jag har mött har jag har kunnat lösa genom att tänka, analysera och sedan agera.

Men det har ett pris.

Jag kan med extrem lätthet kan stänga av mina känslor. Jag har utvecklat min talang under de senaste åren och format en väldig effektiv försvarsmekanism, där ingen eller inget kan såra mig. En mekanism som jag väldigt ofta glömmer bort hur man stänger av. Men nu när jag växer upp så har jag insett att byta ut sympatikänslor och empati mot apati inte är så hållbart i längden. Man måste bara inse att en negativ tanke, till exempel, bara är en tanke, den skadar ingen, det gäller bara att ha kontroll över den. Lättare sagt än gjort. Men långt ifrån omöjligt.

Så vad är jag egentligen rädd för? Spindlar och ormar är mysiga och höjder skrämmer mig inte (att falla ifrån en hög höjd däremot vore tråkigt). Att stå på scen är det ingen fara med, jag har aldrig haft svårt att sova efter en skräckfilm och jag är optimistisk över framtiden.

Svaret är tyvärr lite mer barnsligt. Jag är nämligen rädd att jag kommer att vakna en dag och inse att jag har förlorat mitt identitet och att jag har börjat följa strömmen utan att faktiskt ifrågasätta den. För trots mina oändliga brister så är jag rätt så nöjd med mig själv, jag tycker om mig för den jag är. Jag vill inte förlora mig själv. Nu ska jag inte förespråka hur viktigt det är att vara sig själv, men visst vore hemskt att förlora sin identitet? Det som gör att jag är jag och att du är du. Jag brukar vara rätt så kompromisslös när det gäller att vara sig själv och att göra det jag vill göra. Men om jag gör och beter mig på ett visst sätt för att vara mig själv, är jag verkligen mig själv eller jagar jag efter någon estetisk illusion? Det är spännande att tänka på.

Svårt

Lättare sagt än gjort. Men långt ifrån omöjligt

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.