17 apr 2015 04:00

17 apr 2015 04:00

Vår katt verkar ha fattat galoppen

Jag satt framför datorn med en smart idé om hur jag skulle formulera fredagens krönika. Jag satt tämligen självbelåtet och väntade på att datorn skulle bli redo så att jag kunde starta ordbehandlingsprogrammet.

Då hade fästmöns katt tydligen vaknat till för han placerade sig två meter bakom mig och började vråla. Jag har inget annat ord för de ljud som han numera får ur sig när han tycker att han bör få lite uppmärksamhet.

Jag vred mig i stolen och försökte locka till mig honom, men han visade inget tecken på att vilja ligga tyst och spinnande i mitt knä. Istället gick han förbi mig, upp en trappa och satte sig och skrek vid ytterdörren. Att det lilla livet ville gå ut och kissa var inget att ta fel på, så jag suckade och gick upp för att släppa ut honom, i regnet. Då vägrade han gå ut, men då detta var tredje skrikvändan vid dörren så var mitt tålamod slut och jag knuffade handgripligen ut honom.

Märkligt nog har katten knappt sagt flaska under sina första sexton år i livet, trots att han är en fjärdedel siames, men det har ändrats på sista tiden. Det började efter en tandoperation som vi lät göra för några månader sedan. När veterinären rotade runt inne i kattens mun måste hon oavsiktligt råkat aktivera knappen för siamesvrål som dittills varit avstängd.

Nu vrålar katten stup i kvarten och det får mig att tänka på ett samtal jag var lite inblandad i nyligen. Vi satt tre personer runt ett bort. En berättade något och en annan stack in kommentarer här och där. Själv satt jag tyst och lyssnade på vad som sades, men till sist vände sig berättaren till mig och sa att hon var lite orolig över vad jag tänkte om resonemanget, jag hade ju inte sagt något alls.

-Nä, sa jag, Jag har inte haft något att säga och då gör jag inte det heller.

Märkligt nog hade det upplevts störande att jag suttit tyst. Själv tycker jag att människor ofta öppnar sin mun onödigt ofta. Har man inget att säga bör man inte göra det heller, men det verkar som om det inte är den förhärskande åsikten utan alla tycks vilja fladdra med sina stämband oavsett om det kommer ut något vettigt eller inte. Bara man får delta i samtalet.

Vår katt verkar, om än sent i livet, ha fattat galoppen och ylar på för glatta livet stup i jämt och tycks därmed bete sig precis som man skall. Detta gör mig behärskat glad och jag undrade hur länge vi skulle stå ut med olåten. Fästmön sa då att om hon har stått ut med mig i över tjugo år så går det nog med en ylande katt också.

Hursomhelst, när jag kom tillbaka ner till datorn efter att ha slängt ut katten så hade jag inget minne av den fiffiga texten jag hade tänkt skriva. Det fick bli så här istället, för jag hade inget vettigt att säga.

Hiss: Att vår gamla katt verkar må bra igen, trots oljudet.

Diss: Jag kommer inte på något så jag dissar min fantasi.

Jag satt framför datorn med en smart idé om hur jag skulle formulera fredagens krönika. Jag satt tämligen självbelåtet och väntade på att datorn skulle bli redo så att jag kunde starta ordbehandlingsprogrammet.

Då hade fästmöns katt tydligen vaknat till för han placerade sig två meter bakom mig och började vråla. Jag har inget annat ord för de ljud som han numera får ur sig när han tycker att han bör få lite uppmärksamhet.

Jag vred mig i stolen och försökte locka till mig honom, men han visade inget tecken på att vilja ligga tyst och spinnande i mitt knä. Istället gick han förbi mig, upp en trappa och satte sig och skrek vid ytterdörren. Att det lilla livet ville gå ut och kissa var inget att ta fel på, så jag suckade och gick upp för att släppa ut honom, i regnet. Då vägrade han gå ut, men då detta var tredje skrikvändan vid dörren så var mitt tålamod slut och jag knuffade handgripligen ut honom.

Märkligt nog har katten knappt sagt flaska under sina första sexton år i livet, trots att han är en fjärdedel siames, men det har ändrats på sista tiden. Det började efter en tandoperation som vi lät göra för några månader sedan. När veterinären rotade runt inne i kattens mun måste hon oavsiktligt råkat aktivera knappen för siamesvrål som dittills varit avstängd.

Nu vrålar katten stup i kvarten och det får mig att tänka på ett samtal jag var lite inblandad i nyligen. Vi satt tre personer runt ett bort. En berättade något och en annan stack in kommentarer här och där. Själv satt jag tyst och lyssnade på vad som sades, men till sist vände sig berättaren till mig och sa att hon var lite orolig över vad jag tänkte om resonemanget, jag hade ju inte sagt något alls.

-Nä, sa jag, Jag har inte haft något att säga och då gör jag inte det heller.

Märkligt nog hade det upplevts störande att jag suttit tyst. Själv tycker jag att människor ofta öppnar sin mun onödigt ofta. Har man inget att säga bör man inte göra det heller, men det verkar som om det inte är den förhärskande åsikten utan alla tycks vilja fladdra med sina stämband oavsett om det kommer ut något vettigt eller inte. Bara man får delta i samtalet.

Vår katt verkar, om än sent i livet, ha fattat galoppen och ylar på för glatta livet stup i jämt och tycks därmed bete sig precis som man skall. Detta gör mig behärskat glad och jag undrade hur länge vi skulle stå ut med olåten. Fästmön sa då att om hon har stått ut med mig i över tjugo år så går det nog med en ylande katt också.

Hursomhelst, när jag kom tillbaka ner till datorn efter att ha slängt ut katten så hade jag inget minne av den fiffiga texten jag hade tänkt skriva. Det fick bli så här istället, för jag hade inget vettigt att säga.

Hiss: Att vår gamla katt verkar må bra igen, trots oljudet.

Diss: Jag kommer inte på något så jag dissar min fantasi.

  • Flemming Mouritsen

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.