22 apr 2015 04:00

24 apr 2015 10:10

Livrädd för att bli världsrekordmästare

Härom dagen åkte jag på hypo-nervo-kustiska-kontra-diafragma-vibrationer, eller den rätta medicinska termen är egentligen singultus, själv kallar jag det hicka.

Hur jobbigt är det inte när ett sådant anfall kommer? Det uppstår ju oftast av att man drar ner kall luft i lungorna, äter för fort, dricker kalla drycker samtidigt som man äter varm mat eller om man helt enkelt skrattar. Och det sistnämnda är ju något som jag nästan alltid gör då jag själv tycker att jag har extremt rolig humor. Inte alla i min närhet som håller med mig om det kanske, men det brukar då oftast sluta med att de skrattar åt mig istället för med mig. Och då står vi ju ändå och skrattar tillsammans till slut. Härligt.

Det här med hicka är ju rätt fascinerande. Ni som någon gång har burit en liten bebis i magen har säkert varit med om när den lille krabaten därinne får hicka. Jag har ju själv aldrig upplevt det än men har lyssnat och känt när flera vänners magar har studsat upp och ner. Sjukt kul. Och det är ju inte direkt att man kan skrämma bebisen genom naveln eller så för att förhoppningsvis bota det. Nej, då får man bara vänta snällt tills det går över.

För oss utanför magen så finns det ju en hel rad med olika sätt att försöka få bort anfallet. Jag har testat det mesta. Det här med att bli skrämd funkar ju sådär. För oftast blir det ju att man måste fråga någon om hjälp vilket inte leder till någon direkt överraskning och att försöka skrämma sig själv är ju helt hopplöst.

Att dricka vatten upp och ner måste någon elak, och skadeglad person kommit på. För det första är det näst intill omöjligt och för det andra så rinner det alltid ner i näsan istället och resulterar i en väldig hostattack samtidigt som man försöker kippa efter luft. Och när man väl fått tillbaka andningen så är den förbaskade hickan ändå kvar. Men det kanske är så att jag gör helt fel, för er andra kanske detta är ett kanonbra sätt att bli av med eländet.

Jag läste en artikel för ett tag sen om en man i 65 års åldern som hade hickat i 4 år. Fruktansvärt. Efter att jag läst det gick jag självklart in och googlade vad rekordet för hicka är. Hittade då världsrekordet som amerikanen Charles Osborne har. Stackarn hickade nästan hela sitt liv. Han började 1922 och slutade ett år innan han dog vilket resulterade i hela 68 års hicka.

Efter denna läsning blev jag jätte nojig. Så varje gång jag nu får hicka så går tankarna att TÄNK om jag är den personen som kommer slå detta hemska rekord. Självklart skulle det vara häftig att inneha ett världsrekord men då föredrar jag att det blir i en annan kategori i så fall.

Hittills har jag alltid blivit av med hickandet efter en stund. Och lyckligtvis har den aldrig kommit när jag ska upp på scenen och sjunga eller om jag till exempel ska vara konferencier på ett stort event. Men OM det skulle ske så bjuder jag på det och förmodligen skrattar åt det, även om jag innerst inne säkert får lite panik över att kanske då bli en världsrekordmästare.

 

Hiss: Att jag hittills alltid blivit av med hickan

Diss: Ångesten över att kanske slå världsrekordet

Hur jobbigt är det inte när ett sådant anfall kommer? Det uppstår ju oftast av att man drar ner kall luft i lungorna, äter för fort, dricker kalla drycker samtidigt som man äter varm mat eller om man helt enkelt skrattar. Och det sistnämnda är ju något som jag nästan alltid gör då jag själv tycker att jag har extremt rolig humor. Inte alla i min närhet som håller med mig om det kanske, men det brukar då oftast sluta med att de skrattar åt mig istället för med mig. Och då står vi ju ändå och skrattar tillsammans till slut. Härligt.

Det här med hicka är ju rätt fascinerande. Ni som någon gång har burit en liten bebis i magen har säkert varit med om när den lille krabaten därinne får hicka. Jag har ju själv aldrig upplevt det än men har lyssnat och känt när flera vänners magar har studsat upp och ner. Sjukt kul. Och det är ju inte direkt att man kan skrämma bebisen genom naveln eller så för att förhoppningsvis bota det. Nej, då får man bara vänta snällt tills det går över.

För oss utanför magen så finns det ju en hel rad med olika sätt att försöka få bort anfallet. Jag har testat det mesta. Det här med att bli skrämd funkar ju sådär. För oftast blir det ju att man måste fråga någon om hjälp vilket inte leder till någon direkt överraskning och att försöka skrämma sig själv är ju helt hopplöst.

Att dricka vatten upp och ner måste någon elak, och skadeglad person kommit på. För det första är det näst intill omöjligt och för det andra så rinner det alltid ner i näsan istället och resulterar i en väldig hostattack samtidigt som man försöker kippa efter luft. Och när man väl fått tillbaka andningen så är den förbaskade hickan ändå kvar. Men det kanske är så att jag gör helt fel, för er andra kanske detta är ett kanonbra sätt att bli av med eländet.

Jag läste en artikel för ett tag sen om en man i 65 års åldern som hade hickat i 4 år. Fruktansvärt. Efter att jag läst det gick jag självklart in och googlade vad rekordet för hicka är. Hittade då världsrekordet som amerikanen Charles Osborne har. Stackarn hickade nästan hela sitt liv. Han började 1922 och slutade ett år innan han dog vilket resulterade i hela 68 års hicka.

Efter denna läsning blev jag jätte nojig. Så varje gång jag nu får hicka så går tankarna att TÄNK om jag är den personen som kommer slå detta hemska rekord. Självklart skulle det vara häftig att inneha ett världsrekord men då föredrar jag att det blir i en annan kategori i så fall.

Hittills har jag alltid blivit av med hickandet efter en stund. Och lyckligtvis har den aldrig kommit när jag ska upp på scenen och sjunga eller om jag till exempel ska vara konferencier på ett stort event. Men OM det skulle ske så bjuder jag på det och förmodligen skrattar åt det, även om jag innerst inne säkert får lite panik över att kanske då bli en världsrekordmästare.

 

Hiss: Att jag hittills alltid blivit av med hickan

Diss: Ångesten över att kanske slå världsrekordet

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.