23 apr 2015 04:00

24 apr 2015 10:09

En stad som hämtad ifrån en svunnen tid

LINUS HELLMAN

Det är något speciellt med tyska städer och då i synnerhet Hansastäder. I helgen bevistade jag en av dessa när jag var i Lübeck. Där kryllar det av trånga gränder och gamla hus med en fascinerande arkitektur. Att flanera, stanna till och shoppa i någon av alla butiker eller slå sig ned på någon av alla uteserveringar i den gamla stadskärnan är svårslaget.

Till ljudet från vågorna när Östersjöns vatten slår in mot färjelägret i Puttgarden, bara en bro över Öresund och två timmar bort från Sverige, och med en blå himmel där solen lyckosamt försöker tränga sig igenom molnen anländer jag ännu en gång till Tyskland. Bara en timma senare och en bilfärd söderut på autobahn reser sig Lübeck. Jag har varit där flera gånger tidigare men det känns lika härligt varje gång jag kommer hit.

Denna vackra Hansastad är inte bara känd för sin marsipan utan även för sin medeltida stadskärna som återfinns på Unescos världsarvslista. Det är en atmosfär som hämtad ifrån en svunnen tid och det är som att man känner historiens vingslag när man spankulerar i den gamla staden.

Genom åren har jag besökt många tyska städer och jag började tidigt hysa en stor förkärlek till detta land mitt i Europa som genom århundradena varit fullt av krig och elände. Här har kejsare, kungar och furstar härjat genom historien. Lübeck utgör inget undantag som krigsskådeplats.

Tyskland i allmänhet och Berlin i synnerhet blev symbolen för det i decennier delade Europa. Det är få länder som har en sådan fängslande historia som Tyskland. Kanske är det avsaknaden av en egen sådan historia som gör den tyska så intressant, ty i Sverige har vi tack och lov inte befunnit oss i krig på över 200 år.

Det är 70 år sedan den moderna historiens största katastrof, det andra världskriget, tog slut. Mycket har gudskelov hänt sedan dess. Numera är Tyskland Europas starkaste ekonomi och de har länge fått agera draglok åt andra europeiska ekonomier som befunnit sig i stor kris. För att understryka Tysklands betydelse går det att påpeka att landet är Sveriges viktigaste handelspartner.

Det är inte sällan som vi i Sverige sneglar åt det tyska exemplet. Det är förståeligt. Med sina 4,8 procent i arbetslöshet är Tyskland ett föredöme och att Sverige (omkring åtta procent) ska klara av att pressa ner arbetslösheten till dessa låga nivåer utan genomgripande politiska förändringar känns som en utopi. Regeringens mål om att Sverige år 2020 ska EU:s längsta arbetslöshet känns orealistisk.

I den ekonomiska krisens spår har Tyskland fått utstå hård kritik för sin hårdförda hållning till krisländerna i södra Europa vars ekonomier behöver omstöpas i grunden. När räddningspaket efter räddningspaket formerats accepterar Tyskland ändå nya lån till utsatta länder, framförallt Grekland, men de ställer samtidigt villkor. Det är inget orimligt krav, ty de skulle lika gärna likt den italienska författaren Dario Fos klassiska pjäs kunnat utbrista: Vi betalar inte.

Men ändå kanske det är som en av Lübecks stora söner Willy Brandt, han som levde i exil undan nazisterna och som blev västtysk förbundskansler (1969–1974), uttryckte det i samband med att han fick Alfred Nobels fredspris 1971: ”En god tysk kan inte vara nationalist”. För att travestera honom: En god europé kan inte vara nationalist.

Det borde även gälla oss svenskar som har en förmåga att alltid tycka att svenska krusbär smakar bäst. När jag sitter på en av alla uteserveringar slår det mig att det finns åtskilligt att ta till sig i det tyska exemplet. Lübeck plockar fram mycket av allt det goda.

Till ljudet från vågorna när Östersjöns vatten slår in mot färjelägret i Puttgarden, bara en bro över Öresund och två timmar bort från Sverige, och med en blå himmel där solen lyckosamt försöker tränga sig igenom molnen anländer jag ännu en gång till Tyskland. Bara en timma senare och en bilfärd söderut på autobahn reser sig Lübeck. Jag har varit där flera gånger tidigare men det känns lika härligt varje gång jag kommer hit.

Denna vackra Hansastad är inte bara känd för sin marsipan utan även för sin medeltida stadskärna som återfinns på Unescos världsarvslista. Det är en atmosfär som hämtad ifrån en svunnen tid och det är som att man känner historiens vingslag när man spankulerar i den gamla staden.

Genom åren har jag besökt många tyska städer och jag började tidigt hysa en stor förkärlek till detta land mitt i Europa som genom århundradena varit fullt av krig och elände. Här har kejsare, kungar och furstar härjat genom historien. Lübeck utgör inget undantag som krigsskådeplats.

Tyskland i allmänhet och Berlin i synnerhet blev symbolen för det i decennier delade Europa. Det är få länder som har en sådan fängslande historia som Tyskland. Kanske är det avsaknaden av en egen sådan historia som gör den tyska så intressant, ty i Sverige har vi tack och lov inte befunnit oss i krig på över 200 år.

Det är 70 år sedan den moderna historiens största katastrof, det andra världskriget, tog slut. Mycket har gudskelov hänt sedan dess. Numera är Tyskland Europas starkaste ekonomi och de har länge fått agera draglok åt andra europeiska ekonomier som befunnit sig i stor kris. För att understryka Tysklands betydelse går det att påpeka att landet är Sveriges viktigaste handelspartner.

Det är inte sällan som vi i Sverige sneglar åt det tyska exemplet. Det är förståeligt. Med sina 4,8 procent i arbetslöshet är Tyskland ett föredöme och att Sverige (omkring åtta procent) ska klara av att pressa ner arbetslösheten till dessa låga nivåer utan genomgripande politiska förändringar känns som en utopi. Regeringens mål om att Sverige år 2020 ska EU:s längsta arbetslöshet känns orealistisk.

I den ekonomiska krisens spår har Tyskland fått utstå hård kritik för sin hårdförda hållning till krisländerna i södra Europa vars ekonomier behöver omstöpas i grunden. När räddningspaket efter räddningspaket formerats accepterar Tyskland ändå nya lån till utsatta länder, framförallt Grekland, men de ställer samtidigt villkor. Det är inget orimligt krav, ty de skulle lika gärna likt den italienska författaren Dario Fos klassiska pjäs kunnat utbrista: Vi betalar inte.

Men ändå kanske det är som en av Lübecks stora söner Willy Brandt, han som levde i exil undan nazisterna och som blev västtysk förbundskansler (1969–1974), uttryckte det i samband med att han fick Alfred Nobels fredspris 1971: ”En god tysk kan inte vara nationalist”. För att travestera honom: En god europé kan inte vara nationalist.

Det borde även gälla oss svenskar som har en förmåga att alltid tycka att svenska krusbär smakar bäst. När jag sitter på en av alla uteserveringar slår det mig att det finns åtskilligt att ta till sig i det tyska exemplet. Lübeck plockar fram mycket av allt det goda.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.