27 apr 2015 06:00

27 apr 2015 06:00

Jag blir som en kalv på grönbete

Så var våren här och vad mycket lättare allt blev. Bara så där plötsligt. Visst är det märkligt att man får den känslan varje år. Som om man inte mindes. Det var ju likadant förra året.

Tänk hur fint det är att få vakna av att det blir ljust och inte av en ilsk väckarklocka. Tänk hur glad man blir av att det inte blir mörkt förrän vid nio-snåret på kvällen. Tänk hur man mycket snart kan gå i skogen sent på kvällen och inte gå hem förrän det skymmer. Och då är det inte ens kallt.

Det är vackert överallt. Träden slår ut. Blommorna likaså. Jag blir som en kalv på grönbete. Yster. Vill gärna hoppa omkring. Gnola en stump. Som han den där mycket gladlynta konduktören från Göteborg, om du träffat honom på tåget. Ja, våren livar sannerligen upp mig. Jag får så mycket energi.

Det finns ju en temperaturmässig gräns för när det räknas som vår. Men det är inte det som avgör när det är vår för mig. Det har varit smygvår nu ett tag med halva priset på glass ett par veckor. Men nej, det gillas liksom inte.

Vad som behövs är en ledig dag. Lite ljumma vindar och sisådär 15 grader. Fint väder. Sol. Och en cykel. Det är då man kan ge sig ut på premiärturen till Hokällan vid Ålleberg. Den långa rundan. Inte mesa sig och bara cykla fram och tillbaka på gamla Jönköpingsvägen. Då är det vår.

Det finns inget bättre vårtecken än det. Jag har skrivit om det förut, det vet jag. Men det är en vacker runda. En och en halv mil lång. Den börjar med asfalt ut ur stan, en bit får man hålla andan om vinden ligger på från reningsverket för det luktar inte alltid helt underbart. Det som är praktiskt med Falköping är att man mycket snabbt tar sig ut på landet. Räknar man åkrar till landet så finns det även inne i stan, om än i utkanten.

Men jag tycker om att titta på åkrar utanför stan. Gärna längs en grusväg i full fart på min cykel. Jag passerar hästar, kor och en och annan katt.

Nu längtar jag tills gräset och blommorna längs vägkanten har vuxit upp. Då vet jag att det är sommar. Då kommer jag att cykla min runda ännu oftare. Jag kommer att titta på de gula fälten, hur fina mönster det är på åkrarna och komma hem med flugor i hela håret. Och så kommer jag att vattna mig vid Hokällan och gå upp en sväng på berget, sätta mig på en bänk och titta på utsikten. Det är vid sådana tillfällen som jag aldrig vill vara eller bo någon annanstans. Och aldrig vill jag tänka på någon annan dikt än Jönns ”På granna via slätta”.

 

Hiss

Återigen, improvisationsteater. Det borde alla testa.

 

Diss

Skräpväder när man är ledig.

Så var våren här och vad mycket lättare allt blev. Bara så där plötsligt. Visst är det märkligt att man får den känslan varje år. Som om man inte mindes. Det var ju likadant förra året.

Tänk hur fint det är att få vakna av att det blir ljust och inte av en ilsk väckarklocka. Tänk hur glad man blir av att det inte blir mörkt förrän vid nio-snåret på kvällen. Tänk hur man mycket snart kan gå i skogen sent på kvällen och inte gå hem förrän det skymmer. Och då är det inte ens kallt.

Det är vackert överallt. Träden slår ut. Blommorna likaså. Jag blir som en kalv på grönbete. Yster. Vill gärna hoppa omkring. Gnola en stump. Som han den där mycket gladlynta konduktören från Göteborg, om du träffat honom på tåget. Ja, våren livar sannerligen upp mig. Jag får så mycket energi.

Det finns ju en temperaturmässig gräns för när det räknas som vår. Men det är inte det som avgör när det är vår för mig. Det har varit smygvår nu ett tag med halva priset på glass ett par veckor. Men nej, det gillas liksom inte.

Vad som behövs är en ledig dag. Lite ljumma vindar och sisådär 15 grader. Fint väder. Sol. Och en cykel. Det är då man kan ge sig ut på premiärturen till Hokällan vid Ålleberg. Den långa rundan. Inte mesa sig och bara cykla fram och tillbaka på gamla Jönköpingsvägen. Då är det vår.

Det finns inget bättre vårtecken än det. Jag har skrivit om det förut, det vet jag. Men det är en vacker runda. En och en halv mil lång. Den börjar med asfalt ut ur stan, en bit får man hålla andan om vinden ligger på från reningsverket för det luktar inte alltid helt underbart. Det som är praktiskt med Falköping är att man mycket snabbt tar sig ut på landet. Räknar man åkrar till landet så finns det även inne i stan, om än i utkanten.

Men jag tycker om att titta på åkrar utanför stan. Gärna längs en grusväg i full fart på min cykel. Jag passerar hästar, kor och en och annan katt.

Nu längtar jag tills gräset och blommorna längs vägkanten har vuxit upp. Då vet jag att det är sommar. Då kommer jag att cykla min runda ännu oftare. Jag kommer att titta på de gula fälten, hur fina mönster det är på åkrarna och komma hem med flugor i hela håret. Och så kommer jag att vattna mig vid Hokällan och gå upp en sväng på berget, sätta mig på en bänk och titta på utsikten. Det är vid sådana tillfällen som jag aldrig vill vara eller bo någon annanstans. Och aldrig vill jag tänka på någon annan dikt än Jönns ”På granna via slätta”.

 

Hiss

Återigen, improvisationsteater. Det borde alla testa.

 

Diss

Skräpväder när man är ledig.

  • PETRA LUNDGREN

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.