28 apr 2015 04:00

28 apr 2015 04:00

Låt våra äldre vara ifred

LENA JONSSON

Ge tusan i de gamla! Låt dem få promenera i Skövde och alla andra ställen de vill utan att bli utsatta för stölder, låt dem få känna sig trygga i sina hem och låt dem få fortsätta lita på människor!

Egentligen är givetvis alla stölder och inbrott och alla andra brott också för den delen, helt fel. Alltså, brott borde inte få förekomma. Men världen vi lever i är inte sådan. Brott är tyvärr en del av livet och jag tänker här inte trassla in mig i att gradera hemskheten i brott även om vi väl alla vet att vissa saker som vissa människor utsätter andra för är mycket värre och vidrigare än allt annat.

Men här och nu vill jag bara vräka ut mig lite vardaglig ilska över hur många åldringar som drabbas av känslokalla tjuvar. Ingenstans är de förskonade och får vara i fred. Vi skriver om det allt för ofta och ni läser om det lika ofta – gamla människor har på olika sätt lurats och blivit av med guldsmycken och pengar.

Några fall retar upp mig mer än andra. Jag tänker på den liga med tre personer som har häktats misstänkta för ett stort antal åldringsbrott (bra jobbat polisen som har lyckats ringa in ligan) bland annat i Skövde, som lurar sig in hos gamla genom att säga att de kommer från hemtjänsten. En i ligan sätter sig ner och samtalar med den äldre människan medan en eller två kumpaner smyger sig in i övriga rum i bostaden och länsar den på guld och kontanter. Om åldringen ens upptäcker vad som håller på att hända lär han eller hon knappast kunna springa i kapp...

Eller när någon vädjar till åldringarnas vänlighet: ”Kan du hjälpa mig att hitta vägen till sjukhuset?”. När de snällt beskriver vägen hinner de inte se att med vägbeskrivningen försvinner också plånboken i korgen på rullatorn.

Metoderna må vara olika men allt går ut på att lura någon som på grund av ålder inte är lika kvick i rörelserna längre, syn och hörsel är inte heller vad de en gång var. Man ger sig kort och gott på någon som på det sättet är svagare.

Hur blir det sedan? Åldringarna kanske klarar sig utan kontanterna som försvann, kanske också utan guldsmyckena som i och för sig var ärvda och på det sättet oersättliga. Men hur blir det tilliten och tryggheten? Vågar de sova ensamma, och om de rent praktiskt kan gå ut, vågar de det med rädsla för vad som kan hända?

Ni som gör så här mot våra äldre får mig att må illa.

Hiss: Dunjackan äntligen inhängd i garderoben

Diss: Nepp, blir ingen...

Ge tusan i de gamla! Låt dem få promenera i Skövde och alla andra ställen de vill utan att bli utsatta för stölder, låt dem få känna sig trygga i sina hem och låt dem få fortsätta lita på människor!

Egentligen är givetvis alla stölder och inbrott och alla andra brott också för den delen, helt fel. Alltså, brott borde inte få förekomma. Men världen vi lever i är inte sådan. Brott är tyvärr en del av livet och jag tänker här inte trassla in mig i att gradera hemskheten i brott även om vi väl alla vet att vissa saker som vissa människor utsätter andra för är mycket värre och vidrigare än allt annat.

Men här och nu vill jag bara vräka ut mig lite vardaglig ilska över hur många åldringar som drabbas av känslokalla tjuvar. Ingenstans är de förskonade och får vara i fred. Vi skriver om det allt för ofta och ni läser om det lika ofta – gamla människor har på olika sätt lurats och blivit av med guldsmycken och pengar.

Några fall retar upp mig mer än andra. Jag tänker på den liga med tre personer som har häktats misstänkta för ett stort antal åldringsbrott (bra jobbat polisen som har lyckats ringa in ligan) bland annat i Skövde, som lurar sig in hos gamla genom att säga att de kommer från hemtjänsten. En i ligan sätter sig ner och samtalar med den äldre människan medan en eller två kumpaner smyger sig in i övriga rum i bostaden och länsar den på guld och kontanter. Om åldringen ens upptäcker vad som håller på att hända lär han eller hon knappast kunna springa i kapp...

Eller när någon vädjar till åldringarnas vänlighet: ”Kan du hjälpa mig att hitta vägen till sjukhuset?”. När de snällt beskriver vägen hinner de inte se att med vägbeskrivningen försvinner också plånboken i korgen på rullatorn.

Metoderna må vara olika men allt går ut på att lura någon som på grund av ålder inte är lika kvick i rörelserna längre, syn och hörsel är inte heller vad de en gång var. Man ger sig kort och gott på någon som på det sättet är svagare.

Hur blir det sedan? Åldringarna kanske klarar sig utan kontanterna som försvann, kanske också utan guldsmyckena som i och för sig var ärvda och på det sättet oersättliga. Men hur blir det tilliten och tryggheten? Vågar de sova ensamma, och om de rent praktiskt kan gå ut, vågar de det med rädsla för vad som kan hända?

Ni som gör så här mot våra äldre får mig att må illa.

Hiss: Dunjackan äntligen inhängd i garderoben

Diss: Nepp, blir ingen...

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.