04 maj 2015 08:00

04 maj 2015 08:00

Det där med semester

JOHANNA GRANLUND

Värmen mötte aldrig mitt ansikte när jag klev av planet på Fuerteventura. Istället välkomnades jag av stora vindpustar som välte min väska och duggregn som piskade mitt ansikte. Men min lycka och förväntan var ändå överväldigande – jag skulle spendera en vecka fylld med träning, utbildning och (förhoppningsvis) solande. Att det hela skulle sluta med att jag skulle leda en gruppträning på knagglig engelska, stapplandes fram på scen som en träbent sjöman var nog inte riktigt vad jag hade väntat mig.

Väl framme vid hotell Playitas fortsatte vinden att vina över anläggningen, grabbade tag i turisternas hattar och barnens ballonger. Vår ledare frågade oss om vi visste var Fuerteventura betydde. Lite spanska-kunskaper fanns kvar i bakhuvudet och jag visste att fuerte betydde stark.

– Stark vind, chansade jag.

Aldrig tidigare har jag mötts av en så stark blåst, inte ens på Sveriges kust. Men om ön hade döpts efter sitt väder, vad hade man väntat sig?

– De säger att Fuerteventura bara har åtta regndagar per år. Eftersom det var nederbörd hela förra veckan kan vi vänta oss fint väder!

uppmuntrade ledaren.

Vi fick grått och regnigt väder i ytterligare två dagar.

Trots att vädret inte var som önskat, var det vårt minsta bekymmer. Veckan var så intensiv att vi knappt hann med att duscha! Dagarna bestod av morgonträning i form av yoga eller Core Stability på stranden i soluppgången, följt av seminarium, lektioner samt 4-5 träningspass varav en vi själva skulle leda. Däremellan skulle vi dessutom hinna med att plugga till examensprovet.

– Är du fortfarande på semester? frågade min bästa kompis jag inte hört av på länge.

– Det där med semester vet jag inte riktigt, svarade jag.

Emellanåt tvivlade jag på att vi ens var utomlands – det kändes som om piloten hade fört oss till en bergig, blåsig ö utanför Sveriges kust dekorerad med palmer och vit sandstrand.

I mitten av veckan blev det äntligen bättre, men fy vad jobbigt det var att träna i 27 grader! Jag minns speciellt den stora dagen då vi skulle ha examensarbete och hålla en gruppklass framför massa internationella turister på Playitas. Sista träningspasset innan lunch var en FitnessCross Challenge utomhus, där vi i lag skulle tävla i olika grenar varav den sista gick ut på att springa upp och ner för ett berg. Att jag skulle ramla nerför berget var väl inte annat än väntat. Så med ett uppskrapat knä höll jag mitt examensarbete som ett intervallpass ironiskt nog bestående av övningen Mountain Climbers. Deltagarna undrade nog varför instruktören grinade ömsom flinade mellan intervallerna. Jag fick min licens i alla fall, och det var väl huvudsaken.

Värmen mötte aldrig mitt ansikte när jag klev av planet på Fuerteventura. Istället välkomnades jag av stora vindpustar som välte min väska och duggregn som piskade mitt ansikte. Men min lycka och förväntan var ändå överväldigande – jag skulle spendera en vecka fylld med träning, utbildning och (förhoppningsvis) solande. Att det hela skulle sluta med att jag skulle leda en gruppträning på knagglig engelska, stapplandes fram på scen som en träbent sjöman var nog inte riktigt vad jag hade väntat mig.

Väl framme vid hotell Playitas fortsatte vinden att vina över anläggningen, grabbade tag i turisternas hattar och barnens ballonger. Vår ledare frågade oss om vi visste var Fuerteventura betydde. Lite spanska-kunskaper fanns kvar i bakhuvudet och jag visste att fuerte betydde stark.

– Stark vind, chansade jag.

Aldrig tidigare har jag mötts av en så stark blåst, inte ens på Sveriges kust. Men om ön hade döpts efter sitt väder, vad hade man väntat sig?

– De säger att Fuerteventura bara har åtta regndagar per år. Eftersom det var nederbörd hela förra veckan kan vi vänta oss fint väder!

uppmuntrade ledaren.

Vi fick grått och regnigt väder i ytterligare två dagar.

Trots att vädret inte var som önskat, var det vårt minsta bekymmer. Veckan var så intensiv att vi knappt hann med att duscha! Dagarna bestod av morgonträning i form av yoga eller Core Stability på stranden i soluppgången, följt av seminarium, lektioner samt 4-5 träningspass varav en vi själva skulle leda. Däremellan skulle vi dessutom hinna med att plugga till examensprovet.

– Är du fortfarande på semester? frågade min bästa kompis jag inte hört av på länge.

– Det där med semester vet jag inte riktigt, svarade jag.

Emellanåt tvivlade jag på att vi ens var utomlands – det kändes som om piloten hade fört oss till en bergig, blåsig ö utanför Sveriges kust dekorerad med palmer och vit sandstrand.

I mitten av veckan blev det äntligen bättre, men fy vad jobbigt det var att träna i 27 grader! Jag minns speciellt den stora dagen då vi skulle ha examensarbete och hålla en gruppklass framför massa internationella turister på Playitas. Sista träningspasset innan lunch var en FitnessCross Challenge utomhus, där vi i lag skulle tävla i olika grenar varav den sista gick ut på att springa upp och ner för ett berg. Att jag skulle ramla nerför berget var väl inte annat än väntat. Så med ett uppskrapat knä höll jag mitt examensarbete som ett intervallpass ironiskt nog bestående av övningen Mountain Climbers. Deltagarna undrade nog varför instruktören grinade ömsom flinade mellan intervallerna. Jag fick min licens i alla fall, och det var väl huvudsaken.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.