08 maj 2015 06:00

08 maj 2015 06:00

Även danskar har svårigheter

Att vara dansk i Sverige är inte alltid det lättaste. Nu måste jag omedelbart erkänna att vi danskar har det mycket lättare än många andra invandrargrupper som möts av helt andra språk- och kulturbarriärer när de kommer hit, men i alla fall, även vi har vissa svårigheter.

Dels har Sverige varit i krig med Danmark ett otal tillfällen genom historien och än idag har svenskarna svårt att förlåta det som Christian II ställde till med på Stortorget i Stockholm 1520 och dels sitter den danska segern i fotbolls-EM 1992 som en nagel i ögonen på svenskarna än. Svenskarnas hämnas numera dessa händelser dels genom att påstå att det vackra danska språket är fullständigt obegripligt och låter som om någon pratar med gröt i munnen och dels genom att framhålla att någon Zlatan har Danmark då inte.

Nej, det har vi inte och det hade inte ni heller haft utan invandring.

För närvarande är det jobbigaste med att vara dansk i Sverige att hockey-VM pågår. Det hade varit betydligt mindre plågsamt om Danmark hade insett sina begränsningar och valt att inte delta i spektaklet. Då hade jag kunnat förvandla mig till helsvensk under sverigematcherna och entusiastiskt hejat fram Sverige mot förhoppningsvis ännu en fin placering.

Nu är jag tack vare stamtänkande tvungen att heja på Danmark och bedrövat se på hur de får stryk gång på gång i en sport där vi danskar aldrig har kunnat briljera. Vad har de där att göra? Plågat drar jag på mig den danska landslagströjan, öppnar en Carlsberg och sjunger pliktskyldigast Vi er röde, vi er hvide... framför tv-n medan jag drabbas av en sällsynt attack av önskan att vara svensk.

För det mesta är det ok att vara dansk. I längdskidor, alpin sport och skidskytte dyker det ibland upp danska deltagare men då ofta så långt ner i startlistorna att tv barmhärtigt nog har slutat sända när de väl kommer till start. Och dessutom skämmer de bara ut sig själva och inte hela landet.

3 x 20 minuter, effektiv tid, på bästa sändningstid är inte något man viftar åt sidan och låtsas som om det regnar över. Det är bara att dra på sig tröjan, bita i den sura röde pölsen och heja på klåparna och vem vet... de kan ju överraska.

Hur som helst skriver jag den här texten på onsdagskvällen någon timme innan Sverige skall möta Canada och när den matchen väl kommit igång så har jag märkligt nog fullständigt glömt bort att det står Danmark i mitt pass och plötsligt är jag lika svensk som alla ni andra. Jag kan till och med ge mig till att vråla världshistoriens fånigaste hejarramsa:

– Sassa, brassa, mandelmassa! ...och mena det.

 

Hiss & Diss

Hiss: Fotboll, badminton, cykling, simning och handboll. Det är sporter där danskarna visar framfötterna.

Diss: Att något så roligt som sport kan få folk (fulla män) att tycka att det är en bra idé att puckla på varandra. Idioter!

Att vara dansk i Sverige är inte alltid det lättaste. Nu måste jag omedelbart erkänna att vi danskar har det mycket lättare än många andra invandrargrupper som möts av helt andra språk- och kulturbarriärer när de kommer hit, men i alla fall, även vi har vissa svårigheter.

Dels har Sverige varit i krig med Danmark ett otal tillfällen genom historien och än idag har svenskarna svårt att förlåta det som Christian II ställde till med på Stortorget i Stockholm 1520 och dels sitter den danska segern i fotbolls-EM 1992 som en nagel i ögonen på svenskarna än. Svenskarnas hämnas numera dessa händelser dels genom att påstå att det vackra danska språket är fullständigt obegripligt och låter som om någon pratar med gröt i munnen och dels genom att framhålla att någon Zlatan har Danmark då inte.

Nej, det har vi inte och det hade inte ni heller haft utan invandring.

För närvarande är det jobbigaste med att vara dansk i Sverige att hockey-VM pågår. Det hade varit betydligt mindre plågsamt om Danmark hade insett sina begränsningar och valt att inte delta i spektaklet. Då hade jag kunnat förvandla mig till helsvensk under sverigematcherna och entusiastiskt hejat fram Sverige mot förhoppningsvis ännu en fin placering.

Nu är jag tack vare stamtänkande tvungen att heja på Danmark och bedrövat se på hur de får stryk gång på gång i en sport där vi danskar aldrig har kunnat briljera. Vad har de där att göra? Plågat drar jag på mig den danska landslagströjan, öppnar en Carlsberg och sjunger pliktskyldigast Vi er röde, vi er hvide... framför tv-n medan jag drabbas av en sällsynt attack av önskan att vara svensk.

För det mesta är det ok att vara dansk. I längdskidor, alpin sport och skidskytte dyker det ibland upp danska deltagare men då ofta så långt ner i startlistorna att tv barmhärtigt nog har slutat sända när de väl kommer till start. Och dessutom skämmer de bara ut sig själva och inte hela landet.

3 x 20 minuter, effektiv tid, på bästa sändningstid är inte något man viftar åt sidan och låtsas som om det regnar över. Det är bara att dra på sig tröjan, bita i den sura röde pölsen och heja på klåparna och vem vet... de kan ju överraska.

Hur som helst skriver jag den här texten på onsdagskvällen någon timme innan Sverige skall möta Canada och när den matchen väl kommit igång så har jag märkligt nog fullständigt glömt bort att det står Danmark i mitt pass och plötsligt är jag lika svensk som alla ni andra. Jag kan till och med ge mig till att vråla världshistoriens fånigaste hejarramsa:

– Sassa, brassa, mandelmassa! ...och mena det.

 

Hiss & Diss

Hiss: Fotboll, badminton, cykling, simning och handboll. Det är sporter där danskarna visar framfötterna.

Diss: Att något så roligt som sport kan få folk (fulla män) att tycka att det är en bra idé att puckla på varandra. Idioter!

  • FLEMMING MOURITSEN

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.