11 maj 2015 06:00

11 maj 2015 07:16

Min första besiktning med röda faran

Min kära lilla röda Polo har varit på den årliga besiktningen. Nervositeten var olidlig hela den dagen då någon annan skulle kolla över min bil, som enligt mig går som en klocka.

Men ungefär en vecka innan besiktningen åkte jag en sväng med röda faran, som jag kallar den, och det som inte får hända händer. Jag upptäckte att värmemätaren steg i en hisklig fart och det dröjde inte länge förrän bilen varnade för att den blivit för varm.

Jag svängde in på en liten parkeringsficka mitt ute i ingenstans. Nyfiken och envis som jag är slängde jag upp motorhuven och försökte finna problemet, men det slutade med att jag fick ringa min käre far som snällt ställde upp och kom.

I väntan på att han skulle komma tänkte jag att det som inte syns, finns inte. Så jag gömde mig bakom bilen och hoppades på att ingen skulle stanna och kolla läget!

Allting löste sig prima tillslut men sedan kom ju besiktningen och jag var såklart bombsäker på att den gamla bilen inte skulle gå igenom efter denna incident. Så det var riktigt jobbigt att lämna ifrån sig nycklarna även om jag blev bemött av en trevlig tjej som glatt undrade om bilen var min. Vilket jag i den stunden egentligen inte ville erkänna då bilen inte skulle komma därifrån felfri.

Men jag räckte över mina nycklar med skakig hand och sa glatt tillbaka:Jajamen! Snabbt skyndade jag mig bort till kaffemaskinen som fanns i lokalen, inte för att jag dricker kaffe det har jag aldrig gjort. Men jag tog en kopp kaffe, med hälften mjölk och tre sockerbitar. Medan jag stod där och sippade på min blandning till kaffe som egentligen inte alls var gott, testades bilen på alla de vis och jag kände hur jag fick handsvett.

– Nu Ida får du ta och skärpa dig, det är bara en bil och saker går att fixa om man finner något fel, tänkte jag.

Men tanken kom och gick lika snabbt, jag fick ingen ro. Sedan försvann trevliga fröken ut med röda faran och kom aldrig mer tillbaka. Så kändes det i alla fall, men visst kom hon tillbaka med min kära bil i samma skick och nycklarna lämnades nu över till mig. Jag var tvungen att fråga flera gånger om den verkligen gick igenom, då jag var så inställd på att den inte gjort det. Men svaret var ”Ja” alla gånger. Okej tänkte jag och körde därifrån lyckligare än någonsin, jag fräste hem med röda faran och konstaterade att detta inte alls var så farligt, som ett oförberett prov ungefär. Man är sjukt nervös när papperen delas ut men kunskapen finns där. Besiktningen kommer nog alltid kännas lika nervöst men förhoppningsvis alltid ge mig en lättnad när jag går därifrån.

Min kära lilla röda Polo har varit på den årliga besiktningen. Nervositeten var olidlig hela den dagen då någon annan skulle kolla över min bil, som enligt mig går som en klocka.

Men ungefär en vecka innan besiktningen åkte jag en sväng med röda faran, som jag kallar den, och det som inte får hända händer. Jag upptäckte att värmemätaren steg i en hisklig fart och det dröjde inte länge förrän bilen varnade för att den blivit för varm.

Jag svängde in på en liten parkeringsficka mitt ute i ingenstans. Nyfiken och envis som jag är slängde jag upp motorhuven och försökte finna problemet, men det slutade med att jag fick ringa min käre far som snällt ställde upp och kom.

I väntan på att han skulle komma tänkte jag att det som inte syns, finns inte. Så jag gömde mig bakom bilen och hoppades på att ingen skulle stanna och kolla läget!

Allting löste sig prima tillslut men sedan kom ju besiktningen och jag var såklart bombsäker på att den gamla bilen inte skulle gå igenom efter denna incident. Så det var riktigt jobbigt att lämna ifrån sig nycklarna även om jag blev bemött av en trevlig tjej som glatt undrade om bilen var min. Vilket jag i den stunden egentligen inte ville erkänna då bilen inte skulle komma därifrån felfri.

Men jag räckte över mina nycklar med skakig hand och sa glatt tillbaka:Jajamen! Snabbt skyndade jag mig bort till kaffemaskinen som fanns i lokalen, inte för att jag dricker kaffe det har jag aldrig gjort. Men jag tog en kopp kaffe, med hälften mjölk och tre sockerbitar. Medan jag stod där och sippade på min blandning till kaffe som egentligen inte alls var gott, testades bilen på alla de vis och jag kände hur jag fick handsvett.

– Nu Ida får du ta och skärpa dig, det är bara en bil och saker går att fixa om man finner något fel, tänkte jag.

Men tanken kom och gick lika snabbt, jag fick ingen ro. Sedan försvann trevliga fröken ut med röda faran och kom aldrig mer tillbaka. Så kändes det i alla fall, men visst kom hon tillbaka med min kära bil i samma skick och nycklarna lämnades nu över till mig. Jag var tvungen att fråga flera gånger om den verkligen gick igenom, då jag var så inställd på att den inte gjort det. Men svaret var ”Ja” alla gånger. Okej tänkte jag och körde därifrån lyckligare än någonsin, jag fräste hem med röda faran och konstaterade att detta inte alls var så farligt, som ett oförberett prov ungefär. Man är sjukt nervös när papperen delas ut men kunskapen finns där. Besiktningen kommer nog alltid kännas lika nervöst men förhoppningsvis alltid ge mig en lättnad när jag går därifrån.

  • IDA JOHANSSON

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.