29 maj 2015 05:00

29 maj 2015 05:00

Mina näsvingar vibrerade

FLEMMING MOUIRITSEN

En eftermiddag för någon vecka sedan kom jag hem från jobbet och klev in i hallen, där jag tvärstannade. Mina näsvingar vibrerade när jag drog in den distinkta och skarpa doften av kattpink. Attans!

Ossie, fästmöns katt, hade varit inne hela dagen och nu hade han tydligen protesterat genom att lägga en gulskimrande pöl någonstans. Jag gick runt bland rummen men kunde inte lokalisera var lukten kom ifrån och efter ett litet tag kunde jag nästan inte känna doften alls längre.

Tillbaka i hallen var doften något mer påtaglig så jag kröp runt på händer och knän och snusade på hallmattorna och runt i hörnen, men ingenstans hittade jag var det kom ifrån så jag gav upp.

Någon timme senare kom fästmön hem och hon hann knappt in förrän hon ropade:

- Katten måste ha pinkat inne!

Nu satte jakten på pölen igång igen, men den var precis lika resultatlös som förra gången och i desperation vände vi oss till sist till den troliga källan själv, katten.

- Ossie har du kissat inne? frågade jag och spände hotfullt ögonen i honom, men han bara stirrade tillbaka med en totalt outgrundlig min.

Han är nu över sexton år gammal och vi tror att han har börjat bli en smula senil, så han hade kanske svårt att minnas vad han gjort. Men jag tyckte ändå att jag såg ett stråk av skuldmedvetenhet i ögonen.

Därför började vi nu valla runt katten på den tänkta brottsplatsen likt en Thomas Quick som vinglig av droger förväntades peka ut platsen där det förfärliga hade hänt. Dialogen var nog rätt snarlik den också:

- Visst var det här du gjorde det? (hand pekar mot bestämd plats)

- Öh, jag tror det, eller, jo så var det nog... ja, absolut!

- Duktig brottsling!

Sedan dök vi ner likt blodhundar och vädrade... förgäves.

Gång på gång hände samma sak och till slut gav vi upp försöken att finna bevis men förklarade katten skyldig ändå, återigen som Thomas Quick.

I samma veva flyttade fästmön ut en kruka med blommande häggkvistar från den inglasade altanen till utealtanen och därefter kändes ingen doft av kattpink alls inne i huset. Vi vet inte om det ena hade med det andra att göra men målet överklagades och togs upp på nytt och katten förklarades till slut oskyldig, i alla fall till just det här dådet. Även där påminner det hela rätt mycket om Thomas Quick så min slutsats blir att fästmön och jag i alla fall inte är sämre detektiver än polis, åklagare och de märkliga nissarna på och kring Säters sjukhus.

Däremot lär den här historien inte valsa runt lika mycket som Quickaffären i riksmedierna och det är både vi och vår katt tacksamma för.

 

Hiss: Alla dofter som våren och försommaren för med sig, även om det gott kunde bli lite varmare.

Diss: Folk som av prestige håller fast vid uppenbart felaktiga beslut.

Ossie, fästmöns katt, hade varit inne hela dagen och nu hade han tydligen protesterat genom att lägga en gulskimrande pöl någonstans. Jag gick runt bland rummen men kunde inte lokalisera var lukten kom ifrån och efter ett litet tag kunde jag nästan inte känna doften alls längre.

Tillbaka i hallen var doften något mer påtaglig så jag kröp runt på händer och knän och snusade på hallmattorna och runt i hörnen, men ingenstans hittade jag var det kom ifrån så jag gav upp.

Någon timme senare kom fästmön hem och hon hann knappt in förrän hon ropade:

- Katten måste ha pinkat inne!

Nu satte jakten på pölen igång igen, men den var precis lika resultatlös som förra gången och i desperation vände vi oss till sist till den troliga källan själv, katten.

- Ossie har du kissat inne? frågade jag och spände hotfullt ögonen i honom, men han bara stirrade tillbaka med en totalt outgrundlig min.

Han är nu över sexton år gammal och vi tror att han har börjat bli en smula senil, så han hade kanske svårt att minnas vad han gjort. Men jag tyckte ändå att jag såg ett stråk av skuldmedvetenhet i ögonen.

Därför började vi nu valla runt katten på den tänkta brottsplatsen likt en Thomas Quick som vinglig av droger förväntades peka ut platsen där det förfärliga hade hänt. Dialogen var nog rätt snarlik den också:

- Visst var det här du gjorde det? (hand pekar mot bestämd plats)

- Öh, jag tror det, eller, jo så var det nog... ja, absolut!

- Duktig brottsling!

Sedan dök vi ner likt blodhundar och vädrade... förgäves.

Gång på gång hände samma sak och till slut gav vi upp försöken att finna bevis men förklarade katten skyldig ändå, återigen som Thomas Quick.

I samma veva flyttade fästmön ut en kruka med blommande häggkvistar från den inglasade altanen till utealtanen och därefter kändes ingen doft av kattpink alls inne i huset. Vi vet inte om det ena hade med det andra att göra men målet överklagades och togs upp på nytt och katten förklarades till slut oskyldig, i alla fall till just det här dådet. Även där påminner det hela rätt mycket om Thomas Quick så min slutsats blir att fästmön och jag i alla fall inte är sämre detektiver än polis, åklagare och de märkliga nissarna på och kring Säters sjukhus.

Däremot lär den här historien inte valsa runt lika mycket som Quickaffären i riksmedierna och det är både vi och vår katt tacksamma för.

 

Hiss: Alla dofter som våren och försommaren för med sig, även om det gott kunde bli lite varmare.

Diss: Folk som av prestige håller fast vid uppenbart felaktiga beslut.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.