02 jun 2015 04:00

02 jun 2015 04:00

Ett tappert försök att lösa en svår fråga

ALF EHN

Förra veckan lanserade Västergötlands Fotbollförbund sin framtida inriktning. I stora drag ska distriktslagsverksamheten förändras. Lägren, som tidigare var en del i att få fram trupper till olika distriktslagscuper, ska ändra karaktär och bli tillgängliga för alla.

Den andra delen är att förbunden i större utsträckning ska inspirera och hjälpa klubbarna att skapa en sund fotbollsmiljö. Duktiga ledare ska ge bra verksamhet och ännu bättre spelare. Mindre hets ska ge en fotbollsmiljö där alla känner sig välkomna.

Enkelt på papperet men i praktiken är det svårare.

Problemet med tidig utslagning har funnits under en lång tid. På ett sätt är det ett logiskt problem. Ett lag får ha ett begränsat antal spelare. Finns det fler pojkar eller flickor i truppen, än platser i laget, är det oftast några som får stå över.

Visst går det att skapa varianter där de som står över lirar i andra lag, men ofta är det svårt att genomföra. Vissa barn kan spela överallt, men några måste ha sin kompis i samma lag och står hellre över helt än spelar med ett annat lag.

Allt detta ställer stora krav på ledarna.

Sedan går det ju att ha väldigt många spelare i laget. Jag har varit med och matchat lag i sju-mannafotboll med 16 spelare i laget. Dessutom kantades planen av föräldrar med vakande ögon och som kontrollerade att ingen fick spela mer än någon annan.

För det mesta lyckades vi med det, men stå och byta spelare efter klockan skapar ingen bra utbildningsmiljö. För att lyckas krävdes det att vi var flera ledare.

Att föreningen lyckades hålla ihop årskullen och att inget lag toppades förrän kvalspelet till elitpojkserien, då grabbarna var 14 år, är saker som vi ledare var stolta över. Att flera av grabbarna fortfarande håller ihop och träffas regelbundet är en större seger, än de vinster som det till slut blev på fotbollsplanen.

När jag var pojkspelare var det annorlunda. De som inte fick plats i något av pojklagen, fick bara vara med och träna. De som var ”reserver” var inte garanterade någon speltid. Att vinna var viktigt och många pojklag matchades som seniorlag. Begreppet utbildning var främmande för många tränare.

Vi som ansågs som duktiga kom raskt ned på jorden när vi fick åka på det som kallades elitläger. 48 spelare från Västergötland fick träna och spela under några intensiva dagar. 16 lirare plockades ut för fortsatt träning. Deras namn lästes upp efter den avslutande träningen och de utvalda fick stanna kvar en stund.

Vi andra fick gå och byta om, ingen pratade med oss. Många hade trott att de skulle vara bland de 16 och var rejält besvikna. Åtskilliga satt med gråten i halsen, några kunde inte hålla tårarna borta och någon grät öppet.

Flera slutade spela fotboll.

Någon hade ju talat om att de inte dög.

 

Hiss:

Arsenals uppvisning mot Aston Villa i den engelska FA-cupfinalen.

 

Diss:

När och hur ska verkligheten komma i kapp Sepp Blatter och hans klan i FIFA-toppen?

 

Den andra delen är att förbunden i större utsträckning ska inspirera och hjälpa klubbarna att skapa en sund fotbollsmiljö. Duktiga ledare ska ge bra verksamhet och ännu bättre spelare. Mindre hets ska ge en fotbollsmiljö där alla känner sig välkomna.

Enkelt på papperet men i praktiken är det svårare.

Problemet med tidig utslagning har funnits under en lång tid. På ett sätt är det ett logiskt problem. Ett lag får ha ett begränsat antal spelare. Finns det fler pojkar eller flickor i truppen, än platser i laget, är det oftast några som får stå över.

Visst går det att skapa varianter där de som står över lirar i andra lag, men ofta är det svårt att genomföra. Vissa barn kan spela överallt, men några måste ha sin kompis i samma lag och står hellre över helt än spelar med ett annat lag.

Allt detta ställer stora krav på ledarna.

Sedan går det ju att ha väldigt många spelare i laget. Jag har varit med och matchat lag i sju-mannafotboll med 16 spelare i laget. Dessutom kantades planen av föräldrar med vakande ögon och som kontrollerade att ingen fick spela mer än någon annan.

För det mesta lyckades vi med det, men stå och byta spelare efter klockan skapar ingen bra utbildningsmiljö. För att lyckas krävdes det att vi var flera ledare.

Att föreningen lyckades hålla ihop årskullen och att inget lag toppades förrän kvalspelet till elitpojkserien, då grabbarna var 14 år, är saker som vi ledare var stolta över. Att flera av grabbarna fortfarande håller ihop och träffas regelbundet är en större seger, än de vinster som det till slut blev på fotbollsplanen.

När jag var pojkspelare var det annorlunda. De som inte fick plats i något av pojklagen, fick bara vara med och träna. De som var ”reserver” var inte garanterade någon speltid. Att vinna var viktigt och många pojklag matchades som seniorlag. Begreppet utbildning var främmande för många tränare.

Vi som ansågs som duktiga kom raskt ned på jorden när vi fick åka på det som kallades elitläger. 48 spelare från Västergötland fick träna och spela under några intensiva dagar. 16 lirare plockades ut för fortsatt träning. Deras namn lästes upp efter den avslutande träningen och de utvalda fick stanna kvar en stund.

Vi andra fick gå och byta om, ingen pratade med oss. Många hade trott att de skulle vara bland de 16 och var rejält besvikna. Åtskilliga satt med gråten i halsen, några kunde inte hålla tårarna borta och någon grät öppet.

Flera slutade spela fotboll.

Någon hade ju talat om att de inte dög.

 

Hiss:

Arsenals uppvisning mot Aston Villa i den engelska FA-cupfinalen.

 

Diss:

När och hur ska verkligheten komma i kapp Sepp Blatter och hans klan i FIFA-toppen?

 

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.