10 jun 2015 21:55

10 jun 2015 21:55

Ett firande som speglar vår måttlighet

LINUS HELLMAN

Jag vet inte om ni märkte något men i lördags var det faktiskt nationaldagen. Hur mycket är det egentligen att bry sig om frågar sig många svenskar? Det finns all anledning för oss svenskar att vara stolta men att fira dagen med samma passion som norrmän och amerikaner har vi fortsatt långt kvar till i ett land där vi hyllar måttlighet när det gäller det mesta och där lagom passar bäst.

Inte ens i denna blomstertid kan jag gå igång på nationaldagen och jag är inte ensam om den känslan. Det är tio år sedan den 6 juni som då enbart var svenska flaggans dag blev röd dag.

Riksdagsledamöterna får faktiskt ursäkta. Men bara för att klubban föll och ni gjorde dagen till helgdag 2005 innebär det inte att folk som har levt i ett land som haft fred i över 200 år helt plötsligt börjar fira en högtid. Det går nämligen inte att besluta om allmän feststämning hos gemene man. Det sitter djupare än så hos folk.

Ändå borde väl vi svenskar som präglas av en stor självgodhet uppmärksamma vår egen nationaldag mer än vad vi gör och slå oss själva för bröstet. Jag menar vår nationella ådra är ju i grunden oerhört stark. Vi gör ju inte bara bra saker, ty vi gör ju till och med bäst saker. Det är ju inte bara en tillfällighet att svenska krusbär alltid smakar bäst även i mötet med andra bär.

Trots detta har vi långt till den upprymdhet och festivalstämning som råder när norrmännen firar 17 maj eller för den delen den passion som präglar amerikanernas firande av 4 juli.

Det är stora skillnader men egentligen är de kanske inte så konstigt i ett land där vi hyllar måttligheten när det gäller det mesta och där lagom alltid är det bästa. Uttrycket borta bra men hemma bäst har ju en särställning i Sverige men mer om det får det bli en annan gång.

Att årets nationaldag dessutom inföll på en lördag innebar också för de allra flesta att det var vilken helgdag som helst eftersom de redan från början var lediga. Min egen nationaldag fortskred utan större anmärkning och upphetsning. För mig var det en vanlig arbetsdag med allt vad det innebär och jag hade vare sig tid eller möjlighet att ägna mig åt något firande.

Annars borde det vara en dag där vi för en stund ägnar en tanke åt vår egen identitet och reflekterar över vår historia. Att den svenska historien till skillnad från andra länder framstår som odramatisk och att vi har levt i fred i över 200 år påverkar säkert detta ointresse.

Det finns många anledningar till att högtidlighålla den 6 juni men främst två som jag har fått lära mig i skolan: 1523 valdes Gustav Vasa till kung och 1809 fick vi en ny regeringsform. Om detta är det inte många som vare sig har en aning eller tänker på.

Det är synd att nationaldagen framstår som något obetydligt i Sverige men det är likväl en realitet. Men vem vet, vi kanske kan skapa något större, om än inte i paritet med det som sker i Norge och USA, i framtiden. Nationaldagen är ju trots allt en ny företeelse för oss.

Men låt oss lämna det som har varit och istället blicka fram mot det som komma skall. Snart inträffar en helg som verkligen betyder något för oss svenskar. Midsommar är för mig det allra svenskaste som vi har. Sil och nubbe, vänner och fest. Det är så genuint svenskt och får nationaldagen att framstå som en parantes i tillvaron. Vi är nästan ensamma om vårt midsommarfirande och det är en historisk tradition som vi definitivt ska slå vakt om.

Det kryllar av olika dagar som av olika anledningar lyfts fram och högtidlighålls i vår tid. Några bryr vi oss om mer än andra. Så kommer det nog alltid att vara även om tiderna som bekant alltid förändras eller är det i själva verket människorna som förändras?

Inte ens i denna blomstertid kan jag gå igång på nationaldagen och jag är inte ensam om den känslan. Det är tio år sedan den 6 juni som då enbart var svenska flaggans dag blev röd dag.

Riksdagsledamöterna får faktiskt ursäkta. Men bara för att klubban föll och ni gjorde dagen till helgdag 2005 innebär det inte att folk som har levt i ett land som haft fred i över 200 år helt plötsligt börjar fira en högtid. Det går nämligen inte att besluta om allmän feststämning hos gemene man. Det sitter djupare än så hos folk.

Ändå borde väl vi svenskar som präglas av en stor självgodhet uppmärksamma vår egen nationaldag mer än vad vi gör och slå oss själva för bröstet. Jag menar vår nationella ådra är ju i grunden oerhört stark. Vi gör ju inte bara bra saker, ty vi gör ju till och med bäst saker. Det är ju inte bara en tillfällighet att svenska krusbär alltid smakar bäst även i mötet med andra bär.

Trots detta har vi långt till den upprymdhet och festivalstämning som råder när norrmännen firar 17 maj eller för den delen den passion som präglar amerikanernas firande av 4 juli.

Det är stora skillnader men egentligen är de kanske inte så konstigt i ett land där vi hyllar måttligheten när det gäller det mesta och där lagom alltid är det bästa. Uttrycket borta bra men hemma bäst har ju en särställning i Sverige men mer om det får det bli en annan gång.

Att årets nationaldag dessutom inföll på en lördag innebar också för de allra flesta att det var vilken helgdag som helst eftersom de redan från början var lediga. Min egen nationaldag fortskred utan större anmärkning och upphetsning. För mig var det en vanlig arbetsdag med allt vad det innebär och jag hade vare sig tid eller möjlighet att ägna mig åt något firande.

Annars borde det vara en dag där vi för en stund ägnar en tanke åt vår egen identitet och reflekterar över vår historia. Att den svenska historien till skillnad från andra länder framstår som odramatisk och att vi har levt i fred i över 200 år påverkar säkert detta ointresse.

Det finns många anledningar till att högtidlighålla den 6 juni men främst två som jag har fått lära mig i skolan: 1523 valdes Gustav Vasa till kung och 1809 fick vi en ny regeringsform. Om detta är det inte många som vare sig har en aning eller tänker på.

Det är synd att nationaldagen framstår som något obetydligt i Sverige men det är likväl en realitet. Men vem vet, vi kanske kan skapa något större, om än inte i paritet med det som sker i Norge och USA, i framtiden. Nationaldagen är ju trots allt en ny företeelse för oss.

Men låt oss lämna det som har varit och istället blicka fram mot det som komma skall. Snart inträffar en helg som verkligen betyder något för oss svenskar. Midsommar är för mig det allra svenskaste som vi har. Sil och nubbe, vänner och fest. Det är så genuint svenskt och får nationaldagen att framstå som en parantes i tillvaron. Vi är nästan ensamma om vårt midsommarfirande och det är en historisk tradition som vi definitivt ska slå vakt om.

Det kryllar av olika dagar som av olika anledningar lyfts fram och högtidlighålls i vår tid. Några bryr vi oss om mer än andra. Så kommer det nog alltid att vara även om tiderna som bekant alltid förändras eller är det i själva verket människorna som förändras?

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.