23 jun 2015 06:00

23 jul 2015 10:05

Förändrad spelplan men samma idéstrider

LINUS HELLMAN

Allt går inte alltid som man har tänkt sig. Det är en tes som ofta går igen. Det är de mest banbrytande ögonblicken som vi minns mest och av sådana är den moderna historien full utav. Berlinmuren och därmed också Sovjetunionens slutliga fall är tveklöst det största paradigmskiftet. Utvecklingen därefter har dock inte gått som förutspått.

Historien tar aldrig slut. Tvärtom tenderar den ständigt att upprepa sig som en beryktad filosof en gång i tiden fastslog. För 26 år sedan talades det om att historien hade nått sitt slut. Liberalismen hade då vunnit samhällsstriden. Kommunismen förpassades till historiens sophög och de socialistiska diktaturerna i Östeuropa hade alla fallit. Marknadsekonomin och globaliseringen slog igenom fullt ut och demokratin hade slutligen segrat.

Därefter skulle man ha kunnat utbrista som i sagorna: Och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar. Nej, riktigt så enkelt var det inte. Att bygga och förädla demokrati tar tid och det är inget som sker över en natt. Övning ger verkligen färdighet och utan tidigare kunskaper är det en svår övergång.

Det är svårt att riktigt förstå den förändring som inträffade i människors vardag efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens kollaps. Helt plötsligt fick människor röra sig fritt, tänka självständigt och möjligheten att i val ge uttryck för sin mening. Det som för oss i Västeuropa var en självklarhet var helt otänkbart bakom järnridån där människorna helt var överlämnade till godtyckliga despoters handlande och välvilja.

Det var inte bara muren rent fysiskt som utgjorde förtrycket i exempelvis denna förfärliga skapelse DDR, ty Stasis omfattande övervakning var en lika stor del i detta. Folk som levt och växt upp på fel sida om muren har berättat om angivare överallt och en ständig rädsla av att vara övervakad och där förtroendet mellan människor var begränsat. Det är svårt att föreställa sig ett samhälle där ingen vågar lita på någon och där människor inte törs säga vad man egentligen tycker och tänker utan hela tiden tvingas säga något annat för att inte riskera repressalier.

Det tar tid att bygga upp en fungerande demokrati och därför är det inte konstigt att det uppvisas brister i många av länderna i Östeuropa. Det är priset som vi får betala för ett halvt sekel av diktatur. I sammanhanget är det värt att notera att det tog lång tid innan vi själva fick vår fungerande demokratiska modell på plats. Demokrati är fint men också svårt och det tar helt enkelt tid för att bli bra på det.

Allt går inte som man har tänkt sig. Länderna i det gamla Östeuropa har kommit långt men har fortsatt mycket kvar att göra men tiden talar för dem. När det gäller den gamla supermakten på andra sidan Östersjön ser det värre ut. Ryssland är inte Sovjetunionen men de demokratiska förhoppningarna om ett tolerant, öppet ryskt samhälle med respekt för fri- och mänskliga rättigheter som fanns är om inte döda och begravda så åtminstone helt underordnade.

Ryssland har inte gett upp sina ambitioner att behålla kontrollen och inflytandet över forna Sovjetrepubliker. Ukraina är väl det tydligaste exemplet. Det är ett alltmer auktoritärt och aggressivt Ryssland som dessutom styrs av en man som har sagt att: ”Sovjetunionens sammanbrott utgör den största geopolitiska katastrofen i modern tid”.

Mycket positivt har hänt på bara ett kvarts sekel i vårt Europa men samtidigt saknas inte orosmoln. De ryska tornar upp som det stora stridsmolnet på den europeiska himlen. Spelplanen har visserligen förändrats men idéstriderna finns fortsatt kvar.

Det viktigaste är att se på världen som den ser ut och inte som vi vill att den ska vara. Europa har gått i rätt riktning men historien är inte slut och den ryska utvecklingen är alarmerande.

Historien tar aldrig slut. Tvärtom tenderar den ständigt att upprepa sig som en beryktad filosof en gång i tiden fastslog. För 26 år sedan talades det om att historien hade nått sitt slut. Liberalismen hade då vunnit samhällsstriden. Kommunismen förpassades till historiens sophög och de socialistiska diktaturerna i Östeuropa hade alla fallit. Marknadsekonomin och globaliseringen slog igenom fullt ut och demokratin hade slutligen segrat.

Därefter skulle man ha kunnat utbrista som i sagorna: Och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar. Nej, riktigt så enkelt var det inte. Att bygga och förädla demokrati tar tid och det är inget som sker över en natt. Övning ger verkligen färdighet och utan tidigare kunskaper är det en svår övergång.

Det är svårt att riktigt förstå den förändring som inträffade i människors vardag efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens kollaps. Helt plötsligt fick människor röra sig fritt, tänka självständigt och möjligheten att i val ge uttryck för sin mening. Det som för oss i Västeuropa var en självklarhet var helt otänkbart bakom järnridån där människorna helt var överlämnade till godtyckliga despoters handlande och välvilja.

Det var inte bara muren rent fysiskt som utgjorde förtrycket i exempelvis denna förfärliga skapelse DDR, ty Stasis omfattande övervakning var en lika stor del i detta. Folk som levt och växt upp på fel sida om muren har berättat om angivare överallt och en ständig rädsla av att vara övervakad och där förtroendet mellan människor var begränsat. Det är svårt att föreställa sig ett samhälle där ingen vågar lita på någon och där människor inte törs säga vad man egentligen tycker och tänker utan hela tiden tvingas säga något annat för att inte riskera repressalier.

Det tar tid att bygga upp en fungerande demokrati och därför är det inte konstigt att det uppvisas brister i många av länderna i Östeuropa. Det är priset som vi får betala för ett halvt sekel av diktatur. I sammanhanget är det värt att notera att det tog lång tid innan vi själva fick vår fungerande demokratiska modell på plats. Demokrati är fint men också svårt och det tar helt enkelt tid för att bli bra på det.

Allt går inte som man har tänkt sig. Länderna i det gamla Östeuropa har kommit långt men har fortsatt mycket kvar att göra men tiden talar för dem. När det gäller den gamla supermakten på andra sidan Östersjön ser det värre ut. Ryssland är inte Sovjetunionen men de demokratiska förhoppningarna om ett tolerant, öppet ryskt samhälle med respekt för fri- och mänskliga rättigheter som fanns är om inte döda och begravda så åtminstone helt underordnade.

Ryssland har inte gett upp sina ambitioner att behålla kontrollen och inflytandet över forna Sovjetrepubliker. Ukraina är väl det tydligaste exemplet. Det är ett alltmer auktoritärt och aggressivt Ryssland som dessutom styrs av en man som har sagt att: ”Sovjetunionens sammanbrott utgör den största geopolitiska katastrofen i modern tid”.

Mycket positivt har hänt på bara ett kvarts sekel i vårt Europa men samtidigt saknas inte orosmoln. De ryska tornar upp som det stora stridsmolnet på den europeiska himlen. Spelplanen har visserligen förändrats men idéstriderna finns fortsatt kvar.

Det viktigaste är att se på världen som den ser ut och inte som vi vill att den ska vara. Europa har gått i rätt riktning men historien är inte slut och den ryska utvecklingen är alarmerande.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.