25 jun 2015 05:00

25 jun 2015 09:40

En regering som går på tomgång

LINUS HELLMAN

Svensk politik trampar vatten. En svag rödgrön regering hankar sig fram medan en ännu svagare borgerlig opposition försöker kraftsamla och lyckas när de går samman med SD i riksdagen. Det är fullt av motsägelser i en komplicerad parlamentarisk situation och där utrymmet för reformer är begränsat.

Förra veckan klubbades regeringens vårändringsbudget och därmed kan de rödgröna andas ut. De får i alla fall igenom en del av sin ekonomiska politik i augusti. Annars har det varit ett omtumlande första år i riksdagen för den nya regeringen. Det var ett oförberett regeringsalternativ som snabbt efter valet tvingades kompromissa fram en politik och det har märkts.

Den nya regeringen lyckades inte få igenom sin budget och vi såg ut att gå emot ett historiskt nyval i mars men decemberuppgörelsen, förkortad DÖ, kom emellan och räddade Stefan Löfvens svaga ministär. Den förfogar bara över 138 av 349 mandat i riksdagen och 159 mandat om man adderar Vänsterpartiet. Det är alltså långt kvar till den magiska 175-gränsen som krävs för att nå en majoritet.

Det här är inte bara matematik utan också en parlamentarisk verklighet. Det finns alltså en icke-socialistisk majoritet i kammaren som när den vill kan fälla både regeringen och dess förslag bortsett från budgeten då DÖ ger regeringen carte blanche i den ekonomiska politiken.

Med ett så här svagt parlamentariskt underlag finns det inga möjligheter till stora förändringar. Därför blir det mest till att lappa och laga efter läget. Det är också svårt att se någon rödgrön linje i politiken som är väldigt fragmentarisk. Att det inte heller finns några pengar till stora reformer förstärker bilden av en handlingsförlamad regering.

Den sista partiledardebatten innan sommaren var signifikativ för svensk politik. Den kom att kretsa kring några hundra miljoner kronor i olika satsningar och det blev närmast parodiskt när statsministern och oppositionsledaren drabbade samman med ett högt tonläge. M vill satsa 300 miljoner kronor på sommarskola medan S vill satsa 600 miljoner kronor på järnvägsunderhåll. Det är obetydliga summor i en statsbudget som omsätter flera hundra miljarder.

Framtidsfrågorna lyste med sin frånvaro. Statsministern har gjort det till sin dygd att tala om jobb, företagande och innovationskraft men det stannar mest vid tomt prat. Förslagen för ett bättre företagsklimat, nya jobb och en bättre skola existerar inte.

Finansministern talar i sin tur om att skattesänkningar var den förra regeringens enda koncept men hon är lika dogmatisk själv när det gäller att höja skatter. Vi har inte sett slutet på skattehöjningar och det ska bli intressant att se om DÖ står rycken vid omröstning till hösten. Det blir det stora testet för i budgeten för 2016 kan regeringen föreslå omfattande förändringar av skatterna.

Det mest motsägelsefulla kring DÖ är att Alliansen inte har några betänkligheter att få stöd av SD i utskotten för de åtskilliga tillkännagivande som genomdrivits och andra förslag. Men när det gäller ekonomiska frågor är det otänkbart och måste stoppas genom uppgörelser där borgerliga ledamöter tvingas lägga ner sina röster.

Vi har inte sett slutet på maktspelet och det återstår att se hur länge maktkampen mellan regering och riksdag kan pågå. Snart är det dags för Almedalsveckan på Gotland. Då blir det väl förstås en återupprepning av det vi har fått höra det gångna året. Nyvalshotet är inte undanröjt men de borgerliga partierna verkar låta regeringen hanka sig fram och bidar sin tid. Kanske vill de låta Löfven regera ihjäl sig? Det är både riskabelt och dåligt men det för framför allt inte Sverige framåt.

Förra veckan klubbades regeringens vårändringsbudget och därmed kan de rödgröna andas ut. De får i alla fall igenom en del av sin ekonomiska politik i augusti. Annars har det varit ett omtumlande första år i riksdagen för den nya regeringen. Det var ett oförberett regeringsalternativ som snabbt efter valet tvingades kompromissa fram en politik och det har märkts.

Den nya regeringen lyckades inte få igenom sin budget och vi såg ut att gå emot ett historiskt nyval i mars men decemberuppgörelsen, förkortad DÖ, kom emellan och räddade Stefan Löfvens svaga ministär. Den förfogar bara över 138 av 349 mandat i riksdagen och 159 mandat om man adderar Vänsterpartiet. Det är alltså långt kvar till den magiska 175-gränsen som krävs för att nå en majoritet.

Det här är inte bara matematik utan också en parlamentarisk verklighet. Det finns alltså en icke-socialistisk majoritet i kammaren som när den vill kan fälla både regeringen och dess förslag bortsett från budgeten då DÖ ger regeringen carte blanche i den ekonomiska politiken.

Med ett så här svagt parlamentariskt underlag finns det inga möjligheter till stora förändringar. Därför blir det mest till att lappa och laga efter läget. Det är också svårt att se någon rödgrön linje i politiken som är väldigt fragmentarisk. Att det inte heller finns några pengar till stora reformer förstärker bilden av en handlingsförlamad regering.

Den sista partiledardebatten innan sommaren var signifikativ för svensk politik. Den kom att kretsa kring några hundra miljoner kronor i olika satsningar och det blev närmast parodiskt när statsministern och oppositionsledaren drabbade samman med ett högt tonläge. M vill satsa 300 miljoner kronor på sommarskola medan S vill satsa 600 miljoner kronor på järnvägsunderhåll. Det är obetydliga summor i en statsbudget som omsätter flera hundra miljarder.

Framtidsfrågorna lyste med sin frånvaro. Statsministern har gjort det till sin dygd att tala om jobb, företagande och innovationskraft men det stannar mest vid tomt prat. Förslagen för ett bättre företagsklimat, nya jobb och en bättre skola existerar inte.

Finansministern talar i sin tur om att skattesänkningar var den förra regeringens enda koncept men hon är lika dogmatisk själv när det gäller att höja skatter. Vi har inte sett slutet på skattehöjningar och det ska bli intressant att se om DÖ står rycken vid omröstning till hösten. Det blir det stora testet för i budgeten för 2016 kan regeringen föreslå omfattande förändringar av skatterna.

Det mest motsägelsefulla kring DÖ är att Alliansen inte har några betänkligheter att få stöd av SD i utskotten för de åtskilliga tillkännagivande som genomdrivits och andra förslag. Men när det gäller ekonomiska frågor är det otänkbart och måste stoppas genom uppgörelser där borgerliga ledamöter tvingas lägga ner sina röster.

Vi har inte sett slutet på maktspelet och det återstår att se hur länge maktkampen mellan regering och riksdag kan pågå. Snart är det dags för Almedalsveckan på Gotland. Då blir det väl förstås en återupprepning av det vi har fått höra det gångna året. Nyvalshotet är inte undanröjt men de borgerliga partierna verkar låta regeringen hanka sig fram och bidar sin tid. Kanske vill de låta Löfven regera ihjäl sig? Det är både riskabelt och dåligt men det för framför allt inte Sverige framåt.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.