26 jun 2015 04:00

26 jun 2015 04:00

De sanslösa historierna duggade tätt

FLEMMING MOURITSEN

Japp, det blev en bra midsommar. Vädret uppförde sig, med vissa undantag (hagel och drivis), bättre än vad meteorologerna förutspått. En kamrat och jag satt till och med och solade en stund på söndagsförmiddagen.

Att spendera flera dagar tillsammans med vänner utan att ha något särskilt planerat, mer än att umgås, är definitivt en lisa för själen. Den kravlösa avslappning som det innebär att sitta och slappa och prata med vänner och bara låta tiden gå är alldeles för underskattad i dagens samhälle. Numera förväntas vi alla aktivera oss och uppleva häftiga saker hela tiden. Dessutom skall vi då ta bilder på oss själva som vi lägger ut på sociala medier för att visa upp vilka spännande och självförverkligande människor vi är... om vi så skall gå under på kuppen.

Under det lugna och förutsättningslösa samtalet kan vi hitta sidor hos varandra som vi tidigare inte visste fanns och som grädde på moset dyker de sanslösa historierna upp. Ni vet de där historierna som man inte vill berätta om tiden är knapp för de behöver behandlas med varsamhet och kräver tillräckligt med tid för att komma till sin rätt. Under hela midsommarhelgen duggade de där historierna tätt. Den ene efter den andre berättade inlevelsefullt om händelser eller upplevelser som fick oss andra att kikna av skratt.

Det var faktiskt förfärligt.

För där satt jag och hade ångest. Jag lyssnade på den ena vansinnigt roliga och dråpliga berättelsen efter den andra och jag såg krönika efter krönika formas i min hjärna. Krönikor som kunde bli hysteriskt roliga och ibland till och med tänkvärda.

Och så kan jag inte skriva dem!

Jag kan inte ta andra människors historier och berätta offentligt. Dels för att bra historier ofta är pinsamma och den som det handlar om skulle kunna identifieras om historien är tillräckligt unik, hur mycket jag än försöker avidentifiera den och dels för att folk jag träffar inte skall behöva känna sig tveksamma till att prata med mig för att de är oroliga för att det de berättar skall hamna i tidningen.

Men det är attans synd för det var guldkorn jag lyssnade på.

Men, men, livet består inte av krönikor allena så jag gjorde mitt bästa för att stänga av den delen av hjärnan och ägnade mig åt att ha en trivsam helg i goda vänners lag och det, mina vänner, är värt hur mycket som helst.

De oskrivna krönikorna får jag helt enkelt lagra någonstans långt bak i hjärnan och berätta för kamraterna runt fikabordet när jag sitter på ålderdomshemmet istället. Fast... vid det laget har jag säkert glömt dem.

Hiss: Kravlöst umgänge med vänner. Oslagbart.

Diss: Nyheten på tv att folk inte hjälper till vid olyckor längre. De går i vägen och filmar istället.

Japp, det blev en bra midsommar. Vädret uppförde sig, med vissa undantag (hagel och drivis), bättre än vad meteorologerna förutspått. En kamrat och jag satt till och med och solade en stund på söndagsförmiddagen.

Att spendera flera dagar tillsammans med vänner utan att ha något särskilt planerat, mer än att umgås, är definitivt en lisa för själen. Den kravlösa avslappning som det innebär att sitta och slappa och prata med vänner och bara låta tiden gå är alldeles för underskattad i dagens samhälle. Numera förväntas vi alla aktivera oss och uppleva häftiga saker hela tiden. Dessutom skall vi då ta bilder på oss själva som vi lägger ut på sociala medier för att visa upp vilka spännande och självförverkligande människor vi är... om vi så skall gå under på kuppen.

Under det lugna och förutsättningslösa samtalet kan vi hitta sidor hos varandra som vi tidigare inte visste fanns och som grädde på moset dyker de sanslösa historierna upp. Ni vet de där historierna som man inte vill berätta om tiden är knapp för de behöver behandlas med varsamhet och kräver tillräckligt med tid för att komma till sin rätt. Under hela midsommarhelgen duggade de där historierna tätt. Den ene efter den andre berättade inlevelsefullt om händelser eller upplevelser som fick oss andra att kikna av skratt.

Det var faktiskt förfärligt.

För där satt jag och hade ångest. Jag lyssnade på den ena vansinnigt roliga och dråpliga berättelsen efter den andra och jag såg krönika efter krönika formas i min hjärna. Krönikor som kunde bli hysteriskt roliga och ibland till och med tänkvärda.

Och så kan jag inte skriva dem!

Jag kan inte ta andra människors historier och berätta offentligt. Dels för att bra historier ofta är pinsamma och den som det handlar om skulle kunna identifieras om historien är tillräckligt unik, hur mycket jag än försöker avidentifiera den och dels för att folk jag träffar inte skall behöva känna sig tveksamma till att prata med mig för att de är oroliga för att det de berättar skall hamna i tidningen.

Men det är attans synd för det var guldkorn jag lyssnade på.

Men, men, livet består inte av krönikor allena så jag gjorde mitt bästa för att stänga av den delen av hjärnan och ägnade mig åt att ha en trivsam helg i goda vänners lag och det, mina vänner, är värt hur mycket som helst.

De oskrivna krönikorna får jag helt enkelt lagra någonstans långt bak i hjärnan och berätta för kamraterna runt fikabordet när jag sitter på ålderdomshemmet istället. Fast... vid det laget har jag säkert glömt dem.

Hiss: Kravlöst umgänge med vänner. Oslagbart.

Diss: Nyheten på tv att folk inte hjälper till vid olyckor längre. De går i vägen och filmar istället.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.