29 jun 2015 06:00

29 jun 2015 06:00

Jag skriver, därför finns jag

ALEXANDER MILTON

Vid någon punkt i livet räknar man med att barn ska sluta snattra om varenda liten observation i livet och bara hålla det för sig själv. Jag är inte ett sådant barn. Jag byter bara publik.

Man brukar säga att det är roligare att slåss med pennor än med svärd. Det vilar en enorm makt i att kunna beröra en stor mängd människor med sina bara ord. Information och opinion. Mitt ego har hängivet drivit mig att nära denna fascination. Jag vill att hela världen ska se och höra vad jag vill och tycker, alltid. Att skriva är att leva.

Lite som ett vrålande småbarn har jag nämligen inget bättre för mig än att jämt och ständigt dela med mig av mina egna åsikter och reflektioner. Jupp, jag är killen som hånflinar när läraren inte skrivit en maxlängd på uppsatsen. Som tur var för dig finns en maxgräns på denna krönika.

Hela denna röra började förmodligen i högstadiet. Innan dess höll jag mig definitivt så långt ut på min egen kant som möjligt. Min svenskalärare frågade efter att hon rättat någon uppgift om jag övervägt en framtid som journalist eller krönikör. Tanken hade aldrig slagit mig, men de fina orden glömde jag aldrig.

Så småningom insåg jag att jag borde ta vara på vad hon sagt. Sedan dess har jag ständigt sökt mig till nya sätt att uttrycka mig i text och språk. Från skoltidningen i gymnasiet, vidare till Spelnyheterna.se och till sist Skaraborgs Allehanda där jag om dagarna styr och ställer i Datorspelsbloggen. Där kan jag vara mig själv och skriva om precis allt vad jag älskar och hatar om spel – kika gärna in där!

Nu känns det som att kan ha hittat plats vid bordet. Jag har ju allt jag behöver – en dator att knattra allt mitt dravel på och jag har dig, en läsare som tar del av detta dravel. Är det inte alldeles magiskt? Nästan som en saga.

Det lär heller aldrig ta slut. Jag måste skriva. Det kliar i fingrarna så fort jag finner stoff. Det är helt klart en besatthet, om inte ett fullskaligt beroende. Efter alla dessa år sitter jag nu här, framför mitt tangentbord, och gör exakt vad min lärare förutspådde för sex år sedan. Jag skriver en krönika i en riktig tidning. Väl siat, Cecilia!

Men vet du vad? Jag känner att detta bara är början på något ännu större. För mig är det här en livsstil. På riktigt, jag behöver det.

Att skriva är att leva.

Och just nu känner jag mig jävligt levande.

 

Hiss: Att min kära vän äntligen återvänt från Mali.

Diss: Den paniskt komplicerade processen att söka CSN denna sommar.

 

 

Man brukar säga att det är roligare att slåss med pennor än med svärd. Det vilar en enorm makt i att kunna beröra en stor mängd människor med sina bara ord. Information och opinion. Mitt ego har hängivet drivit mig att nära denna fascination. Jag vill att hela världen ska se och höra vad jag vill och tycker, alltid. Att skriva är att leva.

Lite som ett vrålande småbarn har jag nämligen inget bättre för mig än att jämt och ständigt dela med mig av mina egna åsikter och reflektioner. Jupp, jag är killen som hånflinar när läraren inte skrivit en maxlängd på uppsatsen. Som tur var för dig finns en maxgräns på denna krönika.

Hela denna röra började förmodligen i högstadiet. Innan dess höll jag mig definitivt så långt ut på min egen kant som möjligt. Min svenskalärare frågade efter att hon rättat någon uppgift om jag övervägt en framtid som journalist eller krönikör. Tanken hade aldrig slagit mig, men de fina orden glömde jag aldrig.

Så småningom insåg jag att jag borde ta vara på vad hon sagt. Sedan dess har jag ständigt sökt mig till nya sätt att uttrycka mig i text och språk. Från skoltidningen i gymnasiet, vidare till Spelnyheterna.se och till sist Skaraborgs Allehanda där jag om dagarna styr och ställer i Datorspelsbloggen. Där kan jag vara mig själv och skriva om precis allt vad jag älskar och hatar om spel – kika gärna in där!

Nu känns det som att kan ha hittat plats vid bordet. Jag har ju allt jag behöver – en dator att knattra allt mitt dravel på och jag har dig, en läsare som tar del av detta dravel. Är det inte alldeles magiskt? Nästan som en saga.

Det lär heller aldrig ta slut. Jag måste skriva. Det kliar i fingrarna så fort jag finner stoff. Det är helt klart en besatthet, om inte ett fullskaligt beroende. Efter alla dessa år sitter jag nu här, framför mitt tangentbord, och gör exakt vad min lärare förutspådde för sex år sedan. Jag skriver en krönika i en riktig tidning. Väl siat, Cecilia!

Men vet du vad? Jag känner att detta bara är början på något ännu större. För mig är det här en livsstil. På riktigt, jag behöver det.

Att skriva är att leva.

Och just nu känner jag mig jävligt levande.

 

Hiss: Att min kära vän äntligen återvänt från Mali.

Diss: Den paniskt komplicerade processen att söka CSN denna sommar.

 

 

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.