30 jun 2015 04:00

30 jun 2015 04:00

Den ständiga tanken om flytt

JOACIM KAIBERGER

Allt ska packas in i gamla tidningar, ner i nyvikta kartonger som silvertejpas för att kunna kastas ut i bilen. Svarta sopsäckar fungerar som en provisorisk garderob, när man snabbt slänger ner alla kläder man äger i ett stort virrvarr. Det är dags för flytt.

Förra veckan gick nyheten ut att ungdomar bor hemma längre. Det visade sig att tjejer flyttar vid 21 års ålder och killar vid 22. Om man ser till storstäderna går åldern upp ytterligare och när det väl är dags för flytt är det ofta för studier.

När jag läste detta i lunchrummet hade jag några dagar kvar till min femte flytt som student på mindre än två år. Det gjorde att tankarna snabbt for iväg till hur bra det är att välja att bo kvar hos gästvänliga föräldrar, som ger en stabil bostadssituation som underlättar i studentplånboken. För när man väl ska flytta tornar nya utmaningar upp sig.

Till detta kan jag snabbt relatera då jag själv bodde hemma tills jag var 23 år då jag kom på vad jag ville bli. Då bar det av till Göteborg för att studera journalistik. Men när man väl ger sig av upptäcker man direkt ett stort hinder. Att man inte har någonstans att bo. Själv tog jag blåögt en stor resväska kvällen innan min första skoldag och satte mig på tåget från Stockholm.

Jag hade inte lyckats hitta en bostad under den korta tid då jag vetat att jag faktiskt kommit in på linjen, och en framförhållning med några år i bostadskö var aldrig på tapeten. Så när jag väl stod på centralstationen väntade istället morfar och flera månaders gästfrihet från morföräldrarna. I takt med att skolan kom igång så blev boendefrågan allt större men inte närmare att bli löst. Jag stod i flera bostadsköer och ringde runt till alla bekanta man hade och frågade om de hade hört något om ett boende. Vad boendet behövde ha för omständigheter blev man alltmer flexibel kring. Till slut fick jag en lägenhet i andra hand under tre månader och därefter en annan lägenhet efter en tid hos morfar igen.

Såhär ser det ut för många av mina klasskamrater och fler därtill. Man bor på en kompis soffa, man får en lägenhet i andra hand eller lyckas få dela en lägenhet med en rumskamrat.

Så nu har jag flyttat ännu en gång med hopp om att det blir den sista under studietiden.

Jag vill inte säga att jag har haft svårast omständigheter. Men när man tar upp att ungdomar bor hemma länge ser jag det bara som sunt förnuft. För sedan börjar utmaningen, när man ska flytta runt som om det vore en heltidssyssla och försöka hitta en plats som man kan kalla för sitt hem.

Hiss: Välviljan och gästfriheten hos släkt och vänner

Diss: Att så ofta behöva tänka ”Vart ska jag bo härnäst?”

Allt ska packas in i gamla tidningar, ner i nyvikta kartonger som silvertejpas för att kunna kastas ut i bilen. Svarta sopsäckar fungerar som en provisorisk garderob, när man snabbt slänger ner alla kläder man äger i ett stort virrvarr. Det är dags för flytt.

Förra veckan gick nyheten ut att ungdomar bor hemma längre. Det visade sig att tjejer flyttar vid 21 års ålder och killar vid 22. Om man ser till storstäderna går åldern upp ytterligare och när det väl är dags för flytt är det ofta för studier.

När jag läste detta i lunchrummet hade jag några dagar kvar till min femte flytt som student på mindre än två år. Det gjorde att tankarna snabbt for iväg till hur bra det är att välja att bo kvar hos gästvänliga föräldrar, som ger en stabil bostadssituation som underlättar i studentplånboken. För när man väl ska flytta tornar nya utmaningar upp sig.

Till detta kan jag snabbt relatera då jag själv bodde hemma tills jag var 23 år då jag kom på vad jag ville bli. Då bar det av till Göteborg för att studera journalistik. Men när man väl ger sig av upptäcker man direkt ett stort hinder. Att man inte har någonstans att bo. Själv tog jag blåögt en stor resväska kvällen innan min första skoldag och satte mig på tåget från Stockholm.

Jag hade inte lyckats hitta en bostad under den korta tid då jag vetat att jag faktiskt kommit in på linjen, och en framförhållning med några år i bostadskö var aldrig på tapeten. Så när jag väl stod på centralstationen väntade istället morfar och flera månaders gästfrihet från morföräldrarna. I takt med att skolan kom igång så blev boendefrågan allt större men inte närmare att bli löst. Jag stod i flera bostadsköer och ringde runt till alla bekanta man hade och frågade om de hade hört något om ett boende. Vad boendet behövde ha för omständigheter blev man alltmer flexibel kring. Till slut fick jag en lägenhet i andra hand under tre månader och därefter en annan lägenhet efter en tid hos morfar igen.

Såhär ser det ut för många av mina klasskamrater och fler därtill. Man bor på en kompis soffa, man får en lägenhet i andra hand eller lyckas få dela en lägenhet med en rumskamrat.

Så nu har jag flyttat ännu en gång med hopp om att det blir den sista under studietiden.

Jag vill inte säga att jag har haft svårast omständigheter. Men när man tar upp att ungdomar bor hemma länge ser jag det bara som sunt förnuft. För sedan börjar utmaningen, när man ska flytta runt som om det vore en heltidssyssla och försöka hitta en plats som man kan kalla för sitt hem.

Hiss: Välviljan och gästfriheten hos släkt och vänner

Diss: Att så ofta behöva tänka ”Vart ska jag bo härnäst?”

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.