04 jul 2015 04:00

04 jul 2015 04:00

Enklare för Mikael än för Mohammad

KARIN LÅNGSTRÖM VINGE

Jag läste ett inlägg på nätet, skrivet av en syrisk flykting som diskuterar identitet. Han menar att det är viktigt att vara stolt över den arabiska identiteten och kulturen och inte försöka gömma undan den genom att till exempel byta namn till ett mer västerländskt eller att helt enkelt ge sig själv en ny identitet.

Det är helt klart inte lätt att vara en helt vanlig människa från Mellanöstern. Många anser sig med all rätt bli misstänkliggjorda helt enkelt på grund av sina religiösa överväganden. Världsbilden och maktpositionerna i dagens samhälle talar inte till den moderata muslimens fördel. Kalla krigets polarisering mellan öst (läs Sovjetunionen) och väst har nu förskjutits till polarisering mellan väst och den arabiska världen. Liksom ryssar fått förklara att de inte står upp för Stalins grymheter, fångläger eller maffiametoder får dagens muslimer lova och svära att de inte är islamister.

Att mänskliga rättigheter kränks i religionens namn är inget nytt. På något sätt är det som att de övergrepp som sker med religiösa förtecken upplevs som värre än de som utförs av skäl som till exempel ockupation av landområden. En islamistisk självmordsbombare som i Guds namn tar med sig oskyldiga människor med sig in i evigheten gör sig etiskt sett till en större förbrytare än en israelisk sionistisk militär som avfyrar sina missiler in mot Gaza, just för att han vill åt den palestinska marken för sina bosättningar. Eller?

Att det generellt ställs högre krav på den som sätter sig på religiöst höga hästar är inte konstigt utan mänskligt. Att utse sig till ett Guds språkrör förpliktigar sannerligen. Att mörda i Guds namn är dubbel synd.

Det tycker de allra flesta människor, så också muslimer. Förutom alla de andra bekymmer som migranter tvingas hantera i Europa finns också identitetsfrågan. Alla är människor, men bakgrund, uppväxtvillkor, kön, sexuell orientering spelar roll. Att bryta sig fri från religiösa praktiker kan också vara svårt. Jag tänker på muslimska kvinnor som väljer att inte bära hijab (slöja) som får kommentarer från andra muslimer. Muslimer som inte fastar under Ramadan som tvingas stå ut med förvånade, lätt ifrågasättande blickar när de äter en glass i solen. Människor från Mellanöstern tvingas förklara för skeptiska fastighetsägare att de varken brukar röka vattenpipa inomhus eller bryta upp parkettgolvet för att odla tomater.

Arabisk kultur är mer än religiösa påbud. En muslimsk kvinna är mer än en beslöjad varelse, en i mängden. En flykting är mer än en någon som vill ha svenskt personnummer. Drömmar, förhoppningar och längtan är fenomen vi delar oavsett etnicitet eller kön.

Men faktum kvarstår. Det är enklare att få en lägenhet eller ett jobb i Sverige för den som heter Mikael än för den som heter Mohammad.

Hiss: Bra priser på jordgubbar!

Diss: Den korta säsongen för dessa ljuvligheter.

Jag läste ett inlägg på nätet, skrivet av en syrisk flykting som diskuterar identitet. Han menar att det är viktigt att vara stolt över den arabiska identiteten och kulturen och inte försöka gömma undan den genom att till exempel byta namn till ett mer västerländskt eller att helt enkelt ge sig själv en ny identitet.

Det är helt klart inte lätt att vara en helt vanlig människa från Mellanöstern. Många anser sig med all rätt bli misstänkliggjorda helt enkelt på grund av sina religiösa överväganden. Världsbilden och maktpositionerna i dagens samhälle talar inte till den moderata muslimens fördel. Kalla krigets polarisering mellan öst (läs Sovjetunionen) och väst har nu förskjutits till polarisering mellan väst och den arabiska världen. Liksom ryssar fått förklara att de inte står upp för Stalins grymheter, fångläger eller maffiametoder får dagens muslimer lova och svära att de inte är islamister.

Att mänskliga rättigheter kränks i religionens namn är inget nytt. På något sätt är det som att de övergrepp som sker med religiösa förtecken upplevs som värre än de som utförs av skäl som till exempel ockupation av landområden. En islamistisk självmordsbombare som i Guds namn tar med sig oskyldiga människor med sig in i evigheten gör sig etiskt sett till en större förbrytare än en israelisk sionistisk militär som avfyrar sina missiler in mot Gaza, just för att han vill åt den palestinska marken för sina bosättningar. Eller?

Att det generellt ställs högre krav på den som sätter sig på religiöst höga hästar är inte konstigt utan mänskligt. Att utse sig till ett Guds språkrör förpliktigar sannerligen. Att mörda i Guds namn är dubbel synd.

Det tycker de allra flesta människor, så också muslimer. Förutom alla de andra bekymmer som migranter tvingas hantera i Europa finns också identitetsfrågan. Alla är människor, men bakgrund, uppväxtvillkor, kön, sexuell orientering spelar roll. Att bryta sig fri från religiösa praktiker kan också vara svårt. Jag tänker på muslimska kvinnor som väljer att inte bära hijab (slöja) som får kommentarer från andra muslimer. Muslimer som inte fastar under Ramadan som tvingas stå ut med förvånade, lätt ifrågasättande blickar när de äter en glass i solen. Människor från Mellanöstern tvingas förklara för skeptiska fastighetsägare att de varken brukar röka vattenpipa inomhus eller bryta upp parkettgolvet för att odla tomater.

Arabisk kultur är mer än religiösa påbud. En muslimsk kvinna är mer än en beslöjad varelse, en i mängden. En flykting är mer än en någon som vill ha svenskt personnummer. Drömmar, förhoppningar och längtan är fenomen vi delar oavsett etnicitet eller kön.

Men faktum kvarstår. Det är enklare att få en lägenhet eller ett jobb i Sverige för den som heter Mikael än för den som heter Mohammad.

Hiss: Bra priser på jordgubbar!

Diss: Den korta säsongen för dessa ljuvligheter.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.