14 jul 2015 04:00

14 jul 2015 04:00

Mina ibland för spontana infall

LINDA VAN LITH

Ganska ofta får jag för mig att påbörja små renoveringsprojekt utan att veta exakt hur jag vill ha det. Det går dessutom ganska snabbt från det att idén kommer tills det att den börjar genomföras. Om jag jobbar mycket lugnar jag ner mig och förändringarna i hemmet kommer inte i samma omfattning. Är jag däremot ledig några dagar avlöser projekten varandra.

Det var precis vad som hände en kväll för några år sedan.

Jag hade lite småtråkigt och fick för mig att måla om det nästan lysande, gula vardagsrummet. Det fanns en stor hink med alldeles för vit färg stående i garaget och den planerade jag att använda. Tack vare den underliggande strukturtapeten krävdes det väldigt lite förarbete. Färgen skulle fylla igen de minsta hålen från de borttagna nålarna och spackel skulle bara göra att det såg konstigt ut. Allt skulle med andra ord gå ganska snabbt, det gjorde det också–men bara till en början.

Jag tog fram grejerna som behövdes, flyttade alla möbler, täckte delar av golvet med papper och maskerade kanterna som inte skulle målas. Jag hällde upp färgen i ett tråg, stoppade ner den fluffiga rollern och började måla. När jag kommit en meter in på den första väggen började jag få en tydligare uppfattning om hur det skulle se ut när det var klart, det fick mig att tveka. Färgen kändes väldigt kall och nästan lite tråkig. Jag målade någon meter till och försökte tänka på hur mycket jag ogillade den nuvarande gula färgen och försökte intala mig själv att det knappast kunde bli sämre. När ytterligare en meter var målad stannade jag upp igen, det kändes verkligen inte rätt. Jag läste på hinken och såg att färgen dessutom färgade av sig, även när den hade torkat. Då bestämde jag mig, den måste bort och helst innan sambon kom hem.

Den nymålade färgen var fortfarande fuktig. I ren panik sprang jag ut i tvättstugan och hämtade en hink med vatten, svamp och trasa. Jag började tvätta den kritvita delen och den undre färgen började synas igenom.

Mitt i vattenleken stod han där, han som bodde under samma tak och som aldrig hade gillat mina renoveringsöverraskningar. Han frågade vad jag gjorde och kände väl att projektet var lite för stort för honom såhär en kväll mitt i veckan. Lite småchockad lämnade han rummet och lät mig fortsätta med mitt återställningsarbete. Jag däremot kände hur klockan började närma sig färgens torkningstid och var tvungen att hämta honom igen. Vi hjälptes åt och större delen av natten gick åt.

Lärde jag mig något då? Nej, antagligen inte, möjligtvis att min karl har bra tålamod, att det är ruggit svårt att tvätta bort färg och att parkettgolv tål väta ganska bra, bara vattnet inte ligger kvar för länge.

Månaden efter färgincidenten fick den något ljusare och flammigare delen av väggen döljas av en bokhylla–men sedan var det dags igen, nästa gång blev väggen beige.

Hiss: Kreativitet

Diss: Tvätta nymålade väggar

Ganska ofta får jag för mig att påbörja små renoveringsprojekt utan att veta exakt hur jag vill ha det. Det går dessutom ganska snabbt från det att idén kommer tills det att den börjar genomföras. Om jag jobbar mycket lugnar jag ner mig och förändringarna i hemmet kommer inte i samma omfattning. Är jag däremot ledig några dagar avlöser projekten varandra.

Det var precis vad som hände en kväll för några år sedan.

Jag hade lite småtråkigt och fick för mig att måla om det nästan lysande, gula vardagsrummet. Det fanns en stor hink med alldeles för vit färg stående i garaget och den planerade jag att använda. Tack vare den underliggande strukturtapeten krävdes det väldigt lite förarbete. Färgen skulle fylla igen de minsta hålen från de borttagna nålarna och spackel skulle bara göra att det såg konstigt ut. Allt skulle med andra ord gå ganska snabbt, det gjorde det också–men bara till en början.

Jag tog fram grejerna som behövdes, flyttade alla möbler, täckte delar av golvet med papper och maskerade kanterna som inte skulle målas. Jag hällde upp färgen i ett tråg, stoppade ner den fluffiga rollern och började måla. När jag kommit en meter in på den första väggen började jag få en tydligare uppfattning om hur det skulle se ut när det var klart, det fick mig att tveka. Färgen kändes väldigt kall och nästan lite tråkig. Jag målade någon meter till och försökte tänka på hur mycket jag ogillade den nuvarande gula färgen och försökte intala mig själv att det knappast kunde bli sämre. När ytterligare en meter var målad stannade jag upp igen, det kändes verkligen inte rätt. Jag läste på hinken och såg att färgen dessutom färgade av sig, även när den hade torkat. Då bestämde jag mig, den måste bort och helst innan sambon kom hem.

Den nymålade färgen var fortfarande fuktig. I ren panik sprang jag ut i tvättstugan och hämtade en hink med vatten, svamp och trasa. Jag började tvätta den kritvita delen och den undre färgen började synas igenom.

Mitt i vattenleken stod han där, han som bodde under samma tak och som aldrig hade gillat mina renoveringsöverraskningar. Han frågade vad jag gjorde och kände väl att projektet var lite för stort för honom såhär en kväll mitt i veckan. Lite småchockad lämnade han rummet och lät mig fortsätta med mitt återställningsarbete. Jag däremot kände hur klockan började närma sig färgens torkningstid och var tvungen att hämta honom igen. Vi hjälptes åt och större delen av natten gick åt.

Lärde jag mig något då? Nej, antagligen inte, möjligtvis att min karl har bra tålamod, att det är ruggit svårt att tvätta bort färg och att parkettgolv tål väta ganska bra, bara vattnet inte ligger kvar för länge.

Månaden efter färgincidenten fick den något ljusare och flammigare delen av väggen döljas av en bokhylla–men sedan var det dags igen, nästa gång blev väggen beige.

Hiss: Kreativitet

Diss: Tvätta nymålade väggar

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.