16 jul 2015 04:00

16 jul 2015 04:00

Dags att överge neutralitetsnostalgin

LINUS HELLMAN

Ryssland har utvecklats i fel riktning, blivit alltmer auktoritärt och aggressivt. De har ockuperat Krimhalvön och destabiliserar regionen i östra Ukraina. Det är fullständigt oacceptabelt och ställer nya krav på vår utrikes- och säkerhetspolitik i en värld som ser helt annorlunda ut. Därför måste det bli ett slut på beröringsskräcken och tankeförbudet som finns kring ett svenskt Natomedlemskap.

Doktrinen om alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig har tjänat oss väl men idag är det nya säkerhets- och försvarspolitiska realiteter som råder.

Regeringens agerande och besked har emellertid kanske inte lett till så mycket förvåning, ty det vilar på en neutralitetsnostalgi och en förblindad syn inför den nya världen, men väl lett till förvirring och en rad frågetecken.

Regeringen vill ha ett större nordiskt samarbete i försvars- och säkerhetspolitiken och de vill stärka den transatlantiska länken med en större amerikansk militär närvaro i Europa. Samtidigt har regeringen en beröringsskräck kring Nato och statsministern hävdar ju till och med att ett svenskt medlemskap skulle skapa ännu större osäkerhet. Det hänger inte ihop. Vi ska gärna ha mer samarbete men ändå inte då vi samtidigt ska befinna oss i ett ständigt utanförskap. Det är en paradox i försvarspolitiken som framstår som helt obegriplig.

Vi lever i en helt annan värld och en helt annan tid än när vi senast konkretiserade vår säkerhets- och försvarspolitiska doktrin. Ingen kan heller ha missat den militära upptrappning som sker i dagens Ryssland. Landet har ökat sin militära förmåga, gått i en än mer auktoritär riktning och begått ett antal flagranta brott mot folkrätten i och med ockupationen av Krimhalvön och de destabiliseringsförsök som rysk militär gör sig skyldig till i östra Ukraina.

Europa får aldrig ge vika inför de ryska maktspråken. Omfattande sanktioner mot Ryssland, ekonomiska subventioner till Ukraina i detta svåra läge och ett fortsatt hårt diplomatiskt tryck på Ryssland är de enda svaren som Europa kan ge i denna alarmerande situation.

Det är Ryssland som bryter mot folkrätten och kränker andra länders territorium. För dessa handlingar kan vi bara känna avsky inför. Gränser i Europa kan endast förändras genom överenskommelse och fredsamverkan. Det är en fundamental princip i folkrätten. Låt oss aldrig kompromissa med Vladimir Putin när de gäller frihet, demokrati och mänskliga rättigheter.

Under det andra världskriget är det väl idag ingen som tvivlar på vart våra lojaliteter låg. Vi framställde oss som neutrala men spelade i realiteten under täcket med Nato och amerikanerna i händelse av att det inte gick att hålla landet utanför en potentiell militär sammandrabbning mellan öst- och västblocken. Men om vi ändå skulle angripas fanns ju Nato där som ett alternativ om neutralitetspolitiken inte längre skulle fungera.

Försvaret har misskötts i flera år och av regeringar av olika kulörer. Enveckasförsvaret som Överbefälhavaren lanserade för några år sedan inger varken respekt hos våra grannländer som något förtroende hos de egna medborgarna. Därför krävs det en annan inriktning och det nya försvarsbeslutet är ett steg i rätt riktning men totalt sett helt otillräckligt. Men låt oss inte vara naiva och göra oss några illusioner. Vi kommer aldrig att klara oss ensamma.

Nato är den i särklass viktigaste säkerhetspolitiska organisation i vår del av världen. I vår tid är det inte alliansfrihet som skapar trygghet utan det är alliansbyggandet. I Finland omprövar man nu gamla ståndpunkter när man förutsättningslöst utreder ett medlemskap i Nato. Att i Sverige utesluta det är inte bara dumdristigt utan det är rent av farligt.

Doktrinen om alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig har tjänat oss väl men idag är det nya säkerhets- och försvarspolitiska realiteter som råder.

Regeringens agerande och besked har emellertid kanske inte lett till så mycket förvåning, ty det vilar på en neutralitetsnostalgi och en förblindad syn inför den nya världen, men väl lett till förvirring och en rad frågetecken.

Regeringen vill ha ett större nordiskt samarbete i försvars- och säkerhetspolitiken och de vill stärka den transatlantiska länken med en större amerikansk militär närvaro i Europa. Samtidigt har regeringen en beröringsskräck kring Nato och statsministern hävdar ju till och med att ett svenskt medlemskap skulle skapa ännu större osäkerhet. Det hänger inte ihop. Vi ska gärna ha mer samarbete men ändå inte då vi samtidigt ska befinna oss i ett ständigt utanförskap. Det är en paradox i försvarspolitiken som framstår som helt obegriplig.

Vi lever i en helt annan värld och en helt annan tid än när vi senast konkretiserade vår säkerhets- och försvarspolitiska doktrin. Ingen kan heller ha missat den militära upptrappning som sker i dagens Ryssland. Landet har ökat sin militära förmåga, gått i en än mer auktoritär riktning och begått ett antal flagranta brott mot folkrätten i och med ockupationen av Krimhalvön och de destabiliseringsförsök som rysk militär gör sig skyldig till i östra Ukraina.

Europa får aldrig ge vika inför de ryska maktspråken. Omfattande sanktioner mot Ryssland, ekonomiska subventioner till Ukraina i detta svåra läge och ett fortsatt hårt diplomatiskt tryck på Ryssland är de enda svaren som Europa kan ge i denna alarmerande situation.

Det är Ryssland som bryter mot folkrätten och kränker andra länders territorium. För dessa handlingar kan vi bara känna avsky inför. Gränser i Europa kan endast förändras genom överenskommelse och fredsamverkan. Det är en fundamental princip i folkrätten. Låt oss aldrig kompromissa med Vladimir Putin när de gäller frihet, demokrati och mänskliga rättigheter.

Under det andra världskriget är det väl idag ingen som tvivlar på vart våra lojaliteter låg. Vi framställde oss som neutrala men spelade i realiteten under täcket med Nato och amerikanerna i händelse av att det inte gick att hålla landet utanför en potentiell militär sammandrabbning mellan öst- och västblocken. Men om vi ändå skulle angripas fanns ju Nato där som ett alternativ om neutralitetspolitiken inte längre skulle fungera.

Försvaret har misskötts i flera år och av regeringar av olika kulörer. Enveckasförsvaret som Överbefälhavaren lanserade för några år sedan inger varken respekt hos våra grannländer som något förtroende hos de egna medborgarna. Därför krävs det en annan inriktning och det nya försvarsbeslutet är ett steg i rätt riktning men totalt sett helt otillräckligt. Men låt oss inte vara naiva och göra oss några illusioner. Vi kommer aldrig att klara oss ensamma.

Nato är den i särklass viktigaste säkerhetspolitiska organisation i vår del av världen. I vår tid är det inte alliansfrihet som skapar trygghet utan det är alliansbyggandet. I Finland omprövar man nu gamla ståndpunkter när man förutsättningslöst utreder ett medlemskap i Nato. Att i Sverige utesluta det är inte bara dumdristigt utan det är rent av farligt.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.