21 jul 2015 04:00

21 jul 2015 04:00

Gör som jag säger, inte som jag gör

ANNA LEIJON

Att som förälder få mitt barn att göra som jag säger än en konst jag ännu inte har fått chansen att bemästra. Jag har dock förstått så pass mycket som att ”gör som jag säger, inte som jag gör”, kan vara ett bra ordspråk. Ett exempel som inte följdes när jag nyligen besökte en av stadens restauranger för att inmundiga dagens lunchbuffé.

Halvvägs in i min tallrik med köttbullar, pasta, brunsås, kokta potatisar, fisk, kall sås och en bit paj, gör en mamma med sina två söner entré. Sönerna ser ut att var runt fem respektive åtta år. Strax efter dem kommer en äldre man som, av allt att döma är mammans pappa, alltså barnens morfar. Mamman plockar snabbt till sig en tallrik och tar plats vid början av buffén. Tallriken är till den yngsta sonen som ska få hjälp att välja mellan alla rätter. Det dröjer inte många sekunder innan gnabbandet är i gång.

– Mamma, jag vill prova det där!

– Nej! Det har du redan gjort och du tycker inte om det!

Barnens morfar väljer i stället att först välja ett bord för att kunna lägga ifrån sig sina ytterkläder.

– Var vill ni sitta? frågar han dottern glatt samtidigt som han rör sig genom lokalen för att utforska alternativen.

– Vill du ha det här? frågar mamman sin son som inte lyssnar för att han tycker att köttbullarna är mer intressanta.

– Var vill ni sitta, frågar morfar igen med en mer bestämd stämma utan att få svar.

– Men nu svarar du när jag frågar dig, säger mamman ilsket till sonen som är inne i sin egen värld.

– Var vill ni sitta?! frågar morfar ännu en gång med uppretad stämma och ett förargat ansiktsuttryck.

Plötsligt anländer även barnens mormor. Av plånboken och kvittot i handen att döma så är hon den som fått stå för notan.

– Var ska vi sitta? frågar hon rakt ut.

– Det är ingen idé att fråga, säger hennes make med himlande ögon.

– Då sätter vi oss här, säger hon och börjar lägga ifrån sig sina saker vid ett bord.

Lagom till att hon är färdig för att själv hämta mat, är yngsta sonens tallrik äntligen färdig.

– Var ska du sitta, mormor? frågar han med sin gälla pojkröst.

– Jag ska sitta vid väggen, säger hon med en vän mormorsröst och pekar.

– Då sitter jag här, säger pojken och placerar sin tallrik bredvid sin mormors plats.

En efter en slår sig familjemedlemmarna ned och till slut har även mamman lyckats plocka ihop en tallrik till sig själv. När hon tar plats vid bordet har hon en fråga.

– Varför satte ni er inte vid fönstret?

Att som förälder få mitt barn att göra som jag säger än en konst jag ännu inte har fått chansen att bemästra. Jag har dock förstått så pass mycket som att ”gör som jag säger, inte som jag gör”, kan vara ett bra ordspråk. Ett exempel som inte följdes när jag nyligen besökte en av stadens restauranger för att inmundiga dagens lunchbuffé.

Halvvägs in i min tallrik med köttbullar, pasta, brunsås, kokta potatisar, fisk, kall sås och en bit paj, gör en mamma med sina två söner entré. Sönerna ser ut att var runt fem respektive åtta år. Strax efter dem kommer en äldre man som, av allt att döma är mammans pappa, alltså barnens morfar. Mamman plockar snabbt till sig en tallrik och tar plats vid början av buffén. Tallriken är till den yngsta sonen som ska få hjälp att välja mellan alla rätter. Det dröjer inte många sekunder innan gnabbandet är i gång.

– Mamma, jag vill prova det där!

– Nej! Det har du redan gjort och du tycker inte om det!

Barnens morfar väljer i stället att först välja ett bord för att kunna lägga ifrån sig sina ytterkläder.

– Var vill ni sitta? frågar han dottern glatt samtidigt som han rör sig genom lokalen för att utforska alternativen.

– Vill du ha det här? frågar mamman sin son som inte lyssnar för att han tycker att köttbullarna är mer intressanta.

– Var vill ni sitta, frågar morfar igen med en mer bestämd stämma utan att få svar.

– Men nu svarar du när jag frågar dig, säger mamman ilsket till sonen som är inne i sin egen värld.

– Var vill ni sitta?! frågar morfar ännu en gång med uppretad stämma och ett förargat ansiktsuttryck.

Plötsligt anländer även barnens mormor. Av plånboken och kvittot i handen att döma så är hon den som fått stå för notan.

– Var ska vi sitta? frågar hon rakt ut.

– Det är ingen idé att fråga, säger hennes make med himlande ögon.

– Då sätter vi oss här, säger hon och börjar lägga ifrån sig sina saker vid ett bord.

Lagom till att hon är färdig för att själv hämta mat, är yngsta sonens tallrik äntligen färdig.

– Var ska du sitta, mormor? frågar han med sin gälla pojkröst.

– Jag ska sitta vid väggen, säger hon med en vän mormorsröst och pekar.

– Då sitter jag här, säger pojken och placerar sin tallrik bredvid sin mormors plats.

En efter en slår sig familjemedlemmarna ned och till slut har även mamman lyckats plocka ihop en tallrik till sig själv. När hon tar plats vid bordet har hon en fråga.

– Varför satte ni er inte vid fönstret?

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.