22 jul 2015 04:00

22 jul 2015 04:00

Black Sabbath stod för godnattvisan

JOHANNA BEIJBOM

Hemma hos oss har musiken alltid funnits, även fast ingen direkt har varit någon stor talang på något instrument så har det ändå alltid spelats musik för fullt ur våra högtalare. Pappa var ju den som introducerade mig för rocken. Tackar honom hjärtligt för detta. Mina föräldrar kunde kämpa länge med att försöka få mig att sova på kvällarna när jag var bebis, köra vagnen över trösklar, ut och åka runt i bilen, lugn och stämningsfull vaggvisesång. Ja, de testade allt, men inget av det hjälpte. Tills den dagen pappa kanske något frustrerad ställde den skrikande bebisen i barnvagnen i vardagsrummet och satte på en låt med Black Sabbath. Bebisen som då var jag tystnade och somnade nöjd och belåten i vagnen med ett leende på läpparna. Detta kanske ni trodde var en engångsföreteelse eller bara en lyckoträff men så var inte fallet. Jag kunde helt enkelt inte somna till något annat än hög och dunkande hårdrocksmusik i fortsättningen.

I ett-årspresent fick jag ett trumset i storlek till en fullvuxen rockare av pappa. Kan vara så att han var ute efter det mer än jag, men att mamma inte riktigt hade gått med på ett sådant högljutt instrument innan. Så då såg han nog ett ypperligt tillfälle att ge bort ett i present till mig. För när mamma såg lyckan i mina ögon när jag bankade och slog på de stackars trummorna så kunde hon ju inte riktigt säga nej. När jag blev lite äldre kunde jag och pappa sitta länge i vardagsrummet på kvällarna och spela luftgitarr och lufttrummor till alla hårdrocksskivor vi hade. Glömmer aldrig när hela familjen åkte för att se Metallica spela på ett fullsatt Ullevi. När låten Nothing else matters spelades och sångaren James Hetfield slutar sjunga och hela stadion på över 50.000 personer själva klämmer i på refrängen så sprutade det ur tårkanalerna kan jag meddela. Vilken känsla, vilken stämning. Pappa har genom åren sett nästan alla sina rockikoner till idoler men det var ett band kvar som han inte sett så nu i julklapp fick han av oss barn, en biljett till AC/DC i Friends arena i Stockholm.

Vi har verkligen räknat ner till att konsertdagen skulle komma och nu i söndags var det äntligen dags! Jag hade haft en spelning i Katrineholm kvällen innan så dagen efter körde jag bil därifrån till Stockholm för att möta upp pappa och hans kompis. De hade lyckats missa att gå av på rätt tunnelbanestation så de fick hoppa av på nästa och gå hela vägen tillbaka, men lite frisk luft har väl ingen dött av sa pappa glatt i luren när jag pratade med honom då jag väntande vid arenan. Väldigt många minuter senare kommer dem, pappa är fullkomligt genomsvett och svär över denna förbannade stad med så långa avstånd. När hans ljusblåa skjorta nu förvandlats till några nyanser mörkare lite fläckvis så bestämmer jag mig för att köpa en torr och fräsch AC/DC t-shirt i present till honom och med det så var den jobbiga promenaden som bortblåst.

Konserten var magisk, ljudet var sådär, men vad gör det när man får se Angus Young och Brian Johnson på bara några meters avstånd. Och med den pyrotekniken och ljusshowen de bjöd på var vi helt lyriska. Att få uppleva denna musik live med min pappa som bjöd in mig i den världen redan i blöjåldern är helt oslagbart. Det går bara att beskriva med ett enda ord. Lycka!

Hiss: Angus Young, vilken lirare.

Diss: När den fulla killen framför urinerar mitt i publikhavet, det är INTE rock´n roll, bara idiotiskt korkat.

Hemma hos oss har musiken alltid funnits, även fast ingen direkt har varit någon stor talang på något instrument så har det ändå alltid spelats musik för fullt ur våra högtalare. Pappa var ju den som introducerade mig för rocken. Tackar honom hjärtligt för detta. Mina föräldrar kunde kämpa länge med att försöka få mig att sova på kvällarna när jag var bebis, köra vagnen över trösklar, ut och åka runt i bilen, lugn och stämningsfull vaggvisesång. Ja, de testade allt, men inget av det hjälpte. Tills den dagen pappa kanske något frustrerad ställde den skrikande bebisen i barnvagnen i vardagsrummet och satte på en låt med Black Sabbath. Bebisen som då var jag tystnade och somnade nöjd och belåten i vagnen med ett leende på läpparna. Detta kanske ni trodde var en engångsföreteelse eller bara en lyckoträff men så var inte fallet. Jag kunde helt enkelt inte somna till något annat än hög och dunkande hårdrocksmusik i fortsättningen.

I ett-årspresent fick jag ett trumset i storlek till en fullvuxen rockare av pappa. Kan vara så att han var ute efter det mer än jag, men att mamma inte riktigt hade gått med på ett sådant högljutt instrument innan. Så då såg han nog ett ypperligt tillfälle att ge bort ett i present till mig. För när mamma såg lyckan i mina ögon när jag bankade och slog på de stackars trummorna så kunde hon ju inte riktigt säga nej. När jag blev lite äldre kunde jag och pappa sitta länge i vardagsrummet på kvällarna och spela luftgitarr och lufttrummor till alla hårdrocksskivor vi hade. Glömmer aldrig när hela familjen åkte för att se Metallica spela på ett fullsatt Ullevi. När låten Nothing else matters spelades och sångaren James Hetfield slutar sjunga och hela stadion på över 50.000 personer själva klämmer i på refrängen så sprutade det ur tårkanalerna kan jag meddela. Vilken känsla, vilken stämning. Pappa har genom åren sett nästan alla sina rockikoner till idoler men det var ett band kvar som han inte sett så nu i julklapp fick han av oss barn, en biljett till AC/DC i Friends arena i Stockholm.

Vi har verkligen räknat ner till att konsertdagen skulle komma och nu i söndags var det äntligen dags! Jag hade haft en spelning i Katrineholm kvällen innan så dagen efter körde jag bil därifrån till Stockholm för att möta upp pappa och hans kompis. De hade lyckats missa att gå av på rätt tunnelbanestation så de fick hoppa av på nästa och gå hela vägen tillbaka, men lite frisk luft har väl ingen dött av sa pappa glatt i luren när jag pratade med honom då jag väntande vid arenan. Väldigt många minuter senare kommer dem, pappa är fullkomligt genomsvett och svär över denna förbannade stad med så långa avstånd. När hans ljusblåa skjorta nu förvandlats till några nyanser mörkare lite fläckvis så bestämmer jag mig för att köpa en torr och fräsch AC/DC t-shirt i present till honom och med det så var den jobbiga promenaden som bortblåst.

Konserten var magisk, ljudet var sådär, men vad gör det när man får se Angus Young och Brian Johnson på bara några meters avstånd. Och med den pyrotekniken och ljusshowen de bjöd på var vi helt lyriska. Att få uppleva denna musik live med min pappa som bjöd in mig i den världen redan i blöjåldern är helt oslagbart. Det går bara att beskriva med ett enda ord. Lycka!

Hiss: Angus Young, vilken lirare.

Diss: När den fulla killen framför urinerar mitt i publikhavet, det är INTE rock´n roll, bara idiotiskt korkat.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.