25 jul 2015 04:00

25 jul 2015 14:09

En obehaglig känsla i magen

KARIN LÅNGSTRÖM VINGE

Jag förflyttades i tanken 25 år tillbaka i tiden när jag åkte förbi en liten butik i staden där jag tillbringade mina tonår.En obehaglig känsla i magen väckte minnen till liv som jag inte haft aktuella på många år, men som jag inbillar mig kanske kan ha haft betydelse för mina ideologiska intressen.

Som alla andra högstadieungar skulle vi ha PRAO, praktisk yrkeslivsorientering. Tidningen, biblioteket och zoobutiken var ju självklara val för mig, men givetvis skulle vi pröva på området hantverk och industri också.

Bestämt och gjort, en vecka på den här firman, och jag tyckte nog det kunde bli intressant. Butik, lager och hantverkare som åkte ut på olika jobb. Redan första dagen visade det sig att chefen också tyckte det var intressant, i alla fall att ha en fjortonårig praoelev i lokalen. Ovälkomna kommentarer och nyp både här och där och jag blev helt chockad. Visst hade lärarna förberett oss på hur man är praoelev, men det handlade om att vi skulle passa tider, uppföra oss trevligt och gå och äta lunch på närmaste skola. Men hur gör man om handledaren börjar tafsa?

Sååå pinsamt, men jag frågade den enda kvinnliga anställda om han brukade hålla på så där, och sa att jag inte tyckte det var okej. Jo, sa hon, han brukar hålla på så där, men det är inget att bry sig om.

Utan någon handlingsplan i bagaget fick jag tänka själv, så jag yrkesorienterade om mig helt praktiskt och bestämde mig för att inte hänga i butiken utan följa med hantverkarna ut på jobb resten av veckan. För oavsett vad kollegan sa, så tänkte jag inte låta bli att bry mig om att jag inte alls gillar att sortera kvitton med ett gubbslem flåsande i nacken.

Så här 25 år efteråt, hyllmeter feministisk litteratur genomlästa, ett antal texter om genus och samhälle skrivna, tänker jag att normaliserandet av sexuella trakasserier är lika starkt som då. Jag är osäker på att handlingsplaner mot kränkande behandlingar på arbetsplatser fanns då jag var praoelev, men det sunda förnuftet borde säga var och en att det inte är okej att bete sig hur som helst, särskilt inte mot minderåriga. Och att ursäkta män (som statistiskt sett är de som begår de flesta illdåden inom det här området) med att de brukar göra så och att det inte är något att bry sig om, är rent vansinne. Ingen ska behöva stå ut med att få sin personliga integritet kränkt, och ingen ska behöva låtsas om som att det inte händer eller låta bli att bry sig när något känns fel.

Jag hoppas innerligt att skolan förbereder eleverna även inom detta område när de ska ut och pröva på arbetslivet. Om inte, så gör vi det åtminstone i konfirmationsundervisningen.

 

Hiss: De feminister som tidigt lärde mig sätta ord på orättvisor. Simone du Beauvoir, Nina Björk, Germaine Greer.

Diss: De som ursäktar och bortförklarar sexuella trakasserier och skyller på tjejerna.

 

Jag förflyttades i tanken 25 år tillbaka i tiden när jag åkte förbi en liten butik i staden där jag tillbringade mina tonår.En obehaglig känsla i magen väckte minnen till liv som jag inte haft aktuella på många år, men som jag inbillar mig kanske kan ha haft betydelse för mina ideologiska intressen.

Som alla andra högstadieungar skulle vi ha PRAO, praktisk yrkeslivsorientering. Tidningen, biblioteket och zoobutiken var ju självklara val för mig, men givetvis skulle vi pröva på området hantverk och industri också.

Bestämt och gjort, en vecka på den här firman, och jag tyckte nog det kunde bli intressant. Butik, lager och hantverkare som åkte ut på olika jobb. Redan första dagen visade det sig att chefen också tyckte det var intressant, i alla fall att ha en fjortonårig praoelev i lokalen. Ovälkomna kommentarer och nyp både här och där och jag blev helt chockad. Visst hade lärarna förberett oss på hur man är praoelev, men det handlade om att vi skulle passa tider, uppföra oss trevligt och gå och äta lunch på närmaste skola. Men hur gör man om handledaren börjar tafsa?

Sååå pinsamt, men jag frågade den enda kvinnliga anställda om han brukade hålla på så där, och sa att jag inte tyckte det var okej. Jo, sa hon, han brukar hålla på så där, men det är inget att bry sig om.

Utan någon handlingsplan i bagaget fick jag tänka själv, så jag yrkesorienterade om mig helt praktiskt och bestämde mig för att inte hänga i butiken utan följa med hantverkarna ut på jobb resten av veckan. För oavsett vad kollegan sa, så tänkte jag inte låta bli att bry mig om att jag inte alls gillar att sortera kvitton med ett gubbslem flåsande i nacken.

Så här 25 år efteråt, hyllmeter feministisk litteratur genomlästa, ett antal texter om genus och samhälle skrivna, tänker jag att normaliserandet av sexuella trakasserier är lika starkt som då. Jag är osäker på att handlingsplaner mot kränkande behandlingar på arbetsplatser fanns då jag var praoelev, men det sunda förnuftet borde säga var och en att det inte är okej att bete sig hur som helst, särskilt inte mot minderåriga. Och att ursäkta män (som statistiskt sett är de som begår de flesta illdåden inom det här området) med att de brukar göra så och att det inte är något att bry sig om, är rent vansinne. Ingen ska behöva stå ut med att få sin personliga integritet kränkt, och ingen ska behöva låtsas om som att det inte händer eller låta bli att bry sig när något känns fel.

Jag hoppas innerligt att skolan förbereder eleverna även inom detta område när de ska ut och pröva på arbetslivet. Om inte, så gör vi det åtminstone i konfirmationsundervisningen.

 

Hiss: De feminister som tidigt lärde mig sätta ord på orättvisor. Simone du Beauvoir, Nina Björk, Germaine Greer.

Diss: De som ursäktar och bortförklarar sexuella trakasserier och skyller på tjejerna.

 

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.