27 jul 2015 04:00

27 jul 2015 09:50

Vi ses igen, Billingen gamle vän

SALLY ERIKSSON

Jag flyttade till Skövde när jag var 13 år gammal. Tre år och ett avklarat högstadium senare flydde jag staden. När jag flyttade sa jag till mig själv: hit kommer jag aldrig tillbaka. Aldrig mer Skövde. En relation man lätt kan bygga upp till den stad man tillbringade sina tonår i.

Jag var trött på allt. Trött på Hertig Johans torg, trött på evighetslånga fikastunder på Norma Jean's, trött på att ta mig ut till Sjötorpsbadet för att plaska runt i iskallt vatten, trött på att vandra, vad som kändes som 100 mil, upp på Billingen för att återigen delta i skolorienteringen.

Det var nog aldrig det att jag inte trivdes i Skövde. Bortsett från min ilska över att folk aldrig stod på rätt sida i rulltrappan och bristen på tunnelbana, som varje utflyttad stockholmare verkar genomleva, så tyckte jag verkligen om att bo här.

Skövde var en bra ungdomsstad, inte för stor men inte för liten heller. Inte heller var det speciellt långtråkigt, jag höll nog på med mer aktiviteter än vad jag egentligen hade tid med. Vi var helt enkelt aldrig riktigt ovänner, Skövde och jag.

Min flytt berodde nog egentligen bara på någon slags tonårsdröm och ungdomlig rastlöshet. Jag ville ut och se världen, träffa nya människor och leva något slags vuxet storstadsliv (just storstadslivet lyckades jag inte så bra med då jag hamnade på ett naturbruksgymnasium). Så när jag fick chansen att gå vidare så tog jag den och lämnade Skövde.

Rastlösheten och tendensen att fly iväg från saker är något som häng med länge. Jag har alltid varit en person som gett upp saker när jag inte orkat ta dem till nästa steg. Flytt iväg från vänskaper, projekt, städer, disken. Ja allt som möjligtvis gått att lämna när det blev för jobbigt eller tråkigt.

Flykten har dock inte alltid lett till något negativt. Jag kanske aldrig blev fotbollsproffs, men i stället blev jag en mycket bättre ryttare. Och det var väl kanske så det var med att flytta från Skövde med. På ett sätt var det tråkigt att jag aldrig hann känna mig helt hemma här. Men i stället fick jag lära känna en helt ny stad.

Men nu har det hänt, det som mitt tonåriga jag sa aldrig fick hända. Jag har återvänt till Skövde, om än för bara några veckor. Min tid här har tillbringats på ett kontor med bisarra mängder kaffe och med en sommar som regnat bort. Inte direkt vad man skulle kalla för optimala förutsättningar för att återupptäcka och lära sig uppskatta en stad. Men det är ändå något som pirrar när jag promenerar över torgen. Plötsligt känns inte alla gamla platser så tråkiga längre.

Jag ångrar inte min flytt härifrån, men jag tror att jag och Skövde hade kunnat bygga upp en fin relation om jag inte hade haft så bråttom iväg. Nu är det dags för mig att ta adjö av Skövde ytterligare en gång. Jag kanske inte kommer att få akut klump i magen av längtan tillbaka när jag återvänder hem till Göteborg, men jag kommer i alla fall veta att jag och Skövde har skilts åt som goda vänner.

Jag flyttade till Skövde när jag var 13 år gammal. Tre år och ett avklarat högstadium senare flydde jag staden. När jag flyttade sa jag till mig själv: hit kommer jag aldrig tillbaka. Aldrig mer Skövde. En relation man lätt kan bygga upp till den stad man tillbringade sina tonår i.

Jag var trött på allt. Trött på Hertig Johans torg, trött på evighetslånga fikastunder på Norma Jean's, trött på att ta mig ut till Sjötorpsbadet för att plaska runt i iskallt vatten, trött på att vandra, vad som kändes som 100 mil, upp på Billingen för att återigen delta i skolorienteringen.

Det var nog aldrig det att jag inte trivdes i Skövde. Bortsett från min ilska över att folk aldrig stod på rätt sida i rulltrappan och bristen på tunnelbana, som varje utflyttad stockholmare verkar genomleva, så tyckte jag verkligen om att bo här.

Skövde var en bra ungdomsstad, inte för stor men inte för liten heller. Inte heller var det speciellt långtråkigt, jag höll nog på med mer aktiviteter än vad jag egentligen hade tid med. Vi var helt enkelt aldrig riktigt ovänner, Skövde och jag.

Min flytt berodde nog egentligen bara på någon slags tonårsdröm och ungdomlig rastlöshet. Jag ville ut och se världen, träffa nya människor och leva något slags vuxet storstadsliv (just storstadslivet lyckades jag inte så bra med då jag hamnade på ett naturbruksgymnasium). Så när jag fick chansen att gå vidare så tog jag den och lämnade Skövde.

Rastlösheten och tendensen att fly iväg från saker är något som häng med länge. Jag har alltid varit en person som gett upp saker när jag inte orkat ta dem till nästa steg. Flytt iväg från vänskaper, projekt, städer, disken. Ja allt som möjligtvis gått att lämna när det blev för jobbigt eller tråkigt.

Flykten har dock inte alltid lett till något negativt. Jag kanske aldrig blev fotbollsproffs, men i stället blev jag en mycket bättre ryttare. Och det var väl kanske så det var med att flytta från Skövde med. På ett sätt var det tråkigt att jag aldrig hann känna mig helt hemma här. Men i stället fick jag lära känna en helt ny stad.

Men nu har det hänt, det som mitt tonåriga jag sa aldrig fick hända. Jag har återvänt till Skövde, om än för bara några veckor. Min tid här har tillbringats på ett kontor med bisarra mängder kaffe och med en sommar som regnat bort. Inte direkt vad man skulle kalla för optimala förutsättningar för att återupptäcka och lära sig uppskatta en stad. Men det är ändå något som pirrar när jag promenerar över torgen. Plötsligt känns inte alla gamla platser så tråkiga längre.

Jag ångrar inte min flytt härifrån, men jag tror att jag och Skövde hade kunnat bygga upp en fin relation om jag inte hade haft så bråttom iväg. Nu är det dags för mig att ta adjö av Skövde ytterligare en gång. Jag kanske inte kommer att få akut klump i magen av längtan tillbaka när jag återvänder hem till Göteborg, men jag kommer i alla fall veta att jag och Skövde har skilts åt som goda vänner.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.