30 jul 2015 04:00

30 jul 2015 04:00

En helt oförglömlig kväll i juni

LINUS HELLMAN

Fotboll är viktigare och allvarligare än liv och död, menade den legendariske fotbollstränaren Bill Shankly och det ligger mycket i det. På något sätt tycktes just de orden få en verklig innerbörd den där magiska kvällen för en månads sedan.

Det var en kväll i juni.

Nej, jag hade inte tänkt inleda någon allsång.

Det sköter de själva så bra både på Liseberg och på Skansen så här års.

Jag ska snarare precisera mig en aning.

Det var den sista kvällen i juni och det var verkligen en magisk kväll.

Det var på något vis redan förutbestämt att det skulle bli en fantastisk kväll.

Jag har i och för sig inte så mycket till övers för karma men det kändes ändå ödesbestämt på något märkligt sätt.

Redan när vi anlände till flygplatsen kring lunchtid låg det förväntan och spänning i atmosfären. Efter drygt två timmars flyg från Barcelona tog den tjeckiska huvudstaden emot oss på bästa sätt med en värme som helt klart stod i paritet med den spanska hettan som städer kring den berömda kusten Costa Brava erbjuder.

Det kryllade redan då av svenskar på Vaclav Havels flygplats i Prag. Den som är namngiven efter en av landets allra största personligheter. Dissidenten och dramatikern Havel som kan liknas vid en europeisk Nelson Mandela och som sedermera blev sitt lands första demokratiska president efter Sovjetunionens kollaps.

Visserligen är Prag ett attraktivt resmål för många svenskar men den här gången rörde det sig om mer än bara ett intresse för en vacker stad, förmodligen den vackraste stad som Europa kommit att anta, utan om något annat.

Det var ingen invasion men väl en stor folkvandring mot ett gemensamt mål – EM-guld i fotboll. U21-landslaget hade stormat fram och tagit sig till EM-final och nu var det ”bara” några portugiser som stod i vägen för ett historiskt första svenskt EM-guld.

Att det var något stort som var på gång märktes tydligt. Uteserveringarna kryllade av blågula fans med tröjor och dylika attiraljer medan hejaramsorna duggade tätt längs gränderna från entusiastiska supportrar som vädrade morgonluft.

Det var upplagt för en blågul segerfest men blev så först efter ett gastkramande drama som aldrig tycktes vilja ta slut.

När Victor Nilsson Lindelöf slutligen slog in den avgörande straffen och målvakten Patrik Carlgren räddade den där sista portugisiska straffen frälste han inte bara hela Eden arenas gula väg bakom det ena målet utan också alla andra gula tapeter runt om på arenan. Mängder med svenskar bidrog på sitt bästa sätt för att hjälpa sina hjältar fram till den efterlängtade framgången. Stämningen blev snart rent av studentikos.

Att förenas med andra svenskar runt ett gäng fotbollsspelande ungdomar var härligt. Just fotboll och landslaget är kanske det allra folkkäraste vi har. Det kändes också på något vis extra angeläget att för en stund och på det här vackra sättet få enas kring en nationalitet och låta sig identifieras tillsammans med andra svenskar. Detta speciellt i tider när mörkerkrafter kidnappar dessa värden och ges tolkningsföreträde.

Det var en svensk manifestation och uppslutningen var total med flera tusen svenska fans på plats. Upprymdheten efteråt var enorm och när segerfesten, prisutdelningen och ärevarven var över gick det inte att ta miste på glädjen.

Vägen tillbaka till hotellet från arenan var förvisso lång men det var ändå en angenäm vandring genom Pragnattens mörka sken.

Tisdag hade sedan ett tag hunnit bli till onsdag men det som nyligen hade utspelat sig ville inte släppa taget om tankarna.

Ropen tycktes fortsatt ännu skallra.

Den som inte hoppar, han är portugis.

 

 

 

Det var en kväll i juni.

Nej, jag hade inte tänkt inleda någon allsång.

Det sköter de själva så bra både på Liseberg och på Skansen så här års.

Jag ska snarare precisera mig en aning.

Det var den sista kvällen i juni och det var verkligen en magisk kväll.

Det var på något vis redan förutbestämt att det skulle bli en fantastisk kväll.

Jag har i och för sig inte så mycket till övers för karma men det kändes ändå ödesbestämt på något märkligt sätt.

Redan när vi anlände till flygplatsen kring lunchtid låg det förväntan och spänning i atmosfären. Efter drygt två timmars flyg från Barcelona tog den tjeckiska huvudstaden emot oss på bästa sätt med en värme som helt klart stod i paritet med den spanska hettan som städer kring den berömda kusten Costa Brava erbjuder.

Det kryllade redan då av svenskar på Vaclav Havels flygplats i Prag. Den som är namngiven efter en av landets allra största personligheter. Dissidenten och dramatikern Havel som kan liknas vid en europeisk Nelson Mandela och som sedermera blev sitt lands första demokratiska president efter Sovjetunionens kollaps.

Visserligen är Prag ett attraktivt resmål för många svenskar men den här gången rörde det sig om mer än bara ett intresse för en vacker stad, förmodligen den vackraste stad som Europa kommit att anta, utan om något annat.

Det var ingen invasion men väl en stor folkvandring mot ett gemensamt mål – EM-guld i fotboll. U21-landslaget hade stormat fram och tagit sig till EM-final och nu var det ”bara” några portugiser som stod i vägen för ett historiskt första svenskt EM-guld.

Att det var något stort som var på gång märktes tydligt. Uteserveringarna kryllade av blågula fans med tröjor och dylika attiraljer medan hejaramsorna duggade tätt längs gränderna från entusiastiska supportrar som vädrade morgonluft.

Det var upplagt för en blågul segerfest men blev så först efter ett gastkramande drama som aldrig tycktes vilja ta slut.

När Victor Nilsson Lindelöf slutligen slog in den avgörande straffen och målvakten Patrik Carlgren räddade den där sista portugisiska straffen frälste han inte bara hela Eden arenas gula väg bakom det ena målet utan också alla andra gula tapeter runt om på arenan. Mängder med svenskar bidrog på sitt bästa sätt för att hjälpa sina hjältar fram till den efterlängtade framgången. Stämningen blev snart rent av studentikos.

Att förenas med andra svenskar runt ett gäng fotbollsspelande ungdomar var härligt. Just fotboll och landslaget är kanske det allra folkkäraste vi har. Det kändes också på något vis extra angeläget att för en stund och på det här vackra sättet få enas kring en nationalitet och låta sig identifieras tillsammans med andra svenskar. Detta speciellt i tider när mörkerkrafter kidnappar dessa värden och ges tolkningsföreträde.

Det var en svensk manifestation och uppslutningen var total med flera tusen svenska fans på plats. Upprymdheten efteråt var enorm och när segerfesten, prisutdelningen och ärevarven var över gick det inte att ta miste på glädjen.

Vägen tillbaka till hotellet från arenan var förvisso lång men det var ändå en angenäm vandring genom Pragnattens mörka sken.

Tisdag hade sedan ett tag hunnit bli till onsdag men det som nyligen hade utspelat sig ville inte släppa taget om tankarna.

Ropen tycktes fortsatt ännu skallra.

Den som inte hoppar, han är portugis.

 

 

 

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.