11 aug 2015 04:00

11 aug 2015 04:00

Sommaren är oskyldigt blå

ANNA LEIJON

I dag är det två år sedan en av mina närmaste vänner gick bort i cancer.

Ett av mina starkaste minnen med henne är när hon och jag firade midsommar tillsammans för fyra år sedan, hennes sista midsommar utanför sjukhusväggarna. Dagen innan hade vi bestämt oss för att åka ner till Göteborgs skärgård för att på vinst och förlust se om vi kunde hitta något idylliskt firande med fiskdamm, chokladhjul, dans kring stången och barn med blomsterkransar i håret.

Det var en typisk svensk midsommar där solen varvades med moln och kraftig blåst. Efter att ha hoppat på första bästa båt vid Saltholmen gick vi av på Brännö och såg snabbt en affisch som förkunnande att ett firande skulle äga rum i något som kallades Gröna viken om knappt en halvtimme.

För att säkert hinna dit, utan att tappa bort oss, valde vi helt enkelt att följa den stora massan av båtresenärer, som vi antog att även de kommit till ön för firandes skull. Men efter att vi gått i lämmeltåget ett tag började det tunnas ut, folk vek av på smågator eller försvann in i trädgårdar. Vi började inse att vi inte alls var på väg till firandet och nu verkade befinna oss mitt i ingenstans, utan att veta vart vi skulle eller hur vi skulle ta oss dit. Inom mig började en irritation växa och tankarna stegrade i rasande fart: Ska jag missa hela drömmen om den perfekta midsommaren vid havet bara för att vi gått vilse och nu kanske inte hinner dit i tid?

Varför stannade vi inte bara och kollade på kartan bredvid affischen? Varför frågade vi inte någon när vi hade chansen? Varför tog vi inte en annan båt? Varför åkte vi inte till en annan ö? Varför tog jag inte på mig mer kläder? Varför åt jag inte innan vi åkte? Varför blir mitt liv alltid så misslyckat?

– Hur är det, Anna? frågade min vän som uppmärksammat att jag verkade lite bitter.

– Nä, det är ingen fara! låtsades jag, så gott jag kan.

Med hjälp av knäpphändig internetuppkoppling i mobilen, som på den tiden var långt ifrån Iphone-kvalitet, så lyckades vi lista ut vart vi skulle och för att hinna dit gällde det att lätta på fötterna och småspringa. När vi närmade oss började ett nytt lämmeltåg skapas och vi tog det lite lugnare eftersom vi förstod att vi inte skulle bli sist på plats.

På vägen kikade jag in längs de flankerande smågatorna med sina lummiga träd, blommiga buskar och vita staket som ramar in trädgårdarna. Molnen sprack upp och solens strålar sken igenom. Och just där och då kommer den springande - sommaren. Fötterna mot gruset i trädgårdsgången vittnar om att de är på väg och plötsligt dyker de upp. Fyra pojkar och flickor i ljusa sommarkläder med blommor i håret som tjoar och tjimmar på ett sätt som bara barn kan. Ivrigt springandes på lekfulla ben mot nya äventyr, inramade i en sommaridyll som nästan bara finns på film.

All min irritation är som bortblåst och midsommarfriandet blir oviktigt. Det blir inte mer sommar än så här. Det var det här ögonblicket som Ted Gärdestad tänkte på när han skrev: ”Himlen är oskyldigt blå, som ögon när barnen är små”

I den himmelen önskar jag att min vän Gerda befinner sig idag.

 

Hiss: Goda vänner

Diss: Döden

I dag är det två år sedan en av mina närmaste vänner gick bort i cancer.

Ett av mina starkaste minnen med henne är när hon och jag firade midsommar tillsammans för fyra år sedan, hennes sista midsommar utanför sjukhusväggarna. Dagen innan hade vi bestämt oss för att åka ner till Göteborgs skärgård för att på vinst och förlust se om vi kunde hitta något idylliskt firande med fiskdamm, chokladhjul, dans kring stången och barn med blomsterkransar i håret.

Det var en typisk svensk midsommar där solen varvades med moln och kraftig blåst. Efter att ha hoppat på första bästa båt vid Saltholmen gick vi av på Brännö och såg snabbt en affisch som förkunnande att ett firande skulle äga rum i något som kallades Gröna viken om knappt en halvtimme.

För att säkert hinna dit, utan att tappa bort oss, valde vi helt enkelt att följa den stora massan av båtresenärer, som vi antog att även de kommit till ön för firandes skull. Men efter att vi gått i lämmeltåget ett tag började det tunnas ut, folk vek av på smågator eller försvann in i trädgårdar. Vi började inse att vi inte alls var på väg till firandet och nu verkade befinna oss mitt i ingenstans, utan att veta vart vi skulle eller hur vi skulle ta oss dit. Inom mig började en irritation växa och tankarna stegrade i rasande fart: Ska jag missa hela drömmen om den perfekta midsommaren vid havet bara för att vi gått vilse och nu kanske inte hinner dit i tid?

Varför stannade vi inte bara och kollade på kartan bredvid affischen? Varför frågade vi inte någon när vi hade chansen? Varför tog vi inte en annan båt? Varför åkte vi inte till en annan ö? Varför tog jag inte på mig mer kläder? Varför åt jag inte innan vi åkte? Varför blir mitt liv alltid så misslyckat?

– Hur är det, Anna? frågade min vän som uppmärksammat att jag verkade lite bitter.

– Nä, det är ingen fara! låtsades jag, så gott jag kan.

Med hjälp av knäpphändig internetuppkoppling i mobilen, som på den tiden var långt ifrån Iphone-kvalitet, så lyckades vi lista ut vart vi skulle och för att hinna dit gällde det att lätta på fötterna och småspringa. När vi närmade oss började ett nytt lämmeltåg skapas och vi tog det lite lugnare eftersom vi förstod att vi inte skulle bli sist på plats.

På vägen kikade jag in längs de flankerande smågatorna med sina lummiga träd, blommiga buskar och vita staket som ramar in trädgårdarna. Molnen sprack upp och solens strålar sken igenom. Och just där och då kommer den springande - sommaren. Fötterna mot gruset i trädgårdsgången vittnar om att de är på väg och plötsligt dyker de upp. Fyra pojkar och flickor i ljusa sommarkläder med blommor i håret som tjoar och tjimmar på ett sätt som bara barn kan. Ivrigt springandes på lekfulla ben mot nya äventyr, inramade i en sommaridyll som nästan bara finns på film.

All min irritation är som bortblåst och midsommarfriandet blir oviktigt. Det blir inte mer sommar än så här. Det var det här ögonblicket som Ted Gärdestad tänkte på när han skrev: ”Himlen är oskyldigt blå, som ögon när barnen är små”

I den himmelen önskar jag att min vän Gerda befinner sig idag.

 

Hiss: Goda vänner

Diss: Döden

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.