15 aug 2015 04:00

15 aug 2015 04:00

En föraning om sommarens slut

KARIN LÅNGSTRÖM VINGE

En föraning om att sommaren går mot sitt slut är att Allsång på Skansen sänts för sista gången för säsongen. Höjdpunkten var för min del Maria Yllipääs tolkning av Du måste finnas ur musikalen Kristina från Duvemåla. Vi såg musikalen på Göteborgsoperan med två konfirmandgrupper –vilken upplevelse! Vilhelm Mobergs utvandrarepos blir mer och mer aktuellt eftersom vi i våra dagar upplever den värsta flyktingkatastrofen någonsin. 60 miljoner människor i världen är på flykt undan krig, förföljelse och förtryck.

De flesta är nog vana vid att höra Helen Sjöholm i rollen som Kristina. Men när Maria Yllipää tar ton och artikulerar med finsk accent i Du fördrev mig, Gud, är det som att en ytterligare dimension tillfogas det rent poetiska, historiska och musikaliska. Jag tänker på de 72 000 barn från Finland som under andra världskriget kom till Sverige med en lapp om halsen. De togs emot i fosterhem och barnhem, och 15 000 av dem blev kvar i vårt land.

Jag letar i minnet efter människor med finskt ursprung som kommit som ett så kallat krigsbarn, men får inte fram särskilt många berättelser. Jag surfar in på krigsbarn.se istället och läser:

Vi kom med tåg hela vägen upp till Haparanda eller med båt till Skeppsbrokajen i Stockholm. Många gånger helt ovetande om att vi reste till ett främmande land. Chocken blev stor när ingen förstod vad vi sade och vi inte heller förstod vad som sades till oss. Tanken var att vi skulle stanna några månader - tills kriget var över. Men åren gick och snart var det finska språket glömt. Vid återresan var det tvärt om hemspråket som försvunnit. Också minnena av den egna familjen, om barnen varit små, var utsuddade.Dessa många avsked under vår barndom och byte av familjer har stannat kvar som en känsla av övergivenhet, osäkerhet och sorg hos många av oss.

Det är samma teman som berättas för mig av krigsbarnen år 2015. Resan hit farlig och osäker. Främmande land, främmande kultur och språk. Längtan tillbaka till ett hem som inte är ett hem utan ett sönderbombat kvarter. Avskeden från både levande och döda släktingar. Oron för dem som finns kvar. Det dåliga samvetet för att just jag hade möjlighet att ta mig därifrån. Minnesbilder, mardrömmar i vaket tillstånd av skrik, gråt, flyglarm, blod, förtvivlan, hunger. M berättar för mig om hur han räddade sin kusin från att dö under en attack genom att gömd på vägkanten dra in den sargade kroppen med hjälp av en kratta. K berättar för mig hur hans familj avrättades mitt framför hans ögon. Fru och tre barn.

För en del blir minnena omöjliga att leva med. En del blir psykiskt sjuka och får inte den hjälp de behöver eftersom kön till psykologen är lång. En del rehabiliteras inte alls eftersom de ska utvisas. Ibland blir det väldigt väldigt fel, som i Västerås. En människa går bärsärkagång, påverkad av arv och miljö som alla andra. Hans bakgrund försvarar inte hans gärning, men kan förklara. Och med ens går drevet – afrikaner är farligare än andra människor, utvisningshotade ska låsas in med automatik, och tar vi inte emot för många flyktingar?

Detta fenomen – att skuldbelägga och generalisera – är inte nytt. För – sagt med ironi – vet vi inte att alla med finskt ursprung super, att stockholmare är lite snobbigare än alla andra, att en blir nerslagen och rånad så fort en sätter foten i Södra Ryd, och visst beter sig tidaholmarna en aning knepigt när de kommer in till stan?

Nej, Du måste finnas. Och nu menar jag inte Gud. Jag menar du som vill vara en medmänniska, oavsett om din medmänniska kommer från Mogadishu eller från Moholm. För vem skulle hjälpa mig uthärda livet här ute? Vem skulle ge mig den kraften som jag måste få? Vem skulle trösta mig, jag är så liten på jorden?Om du inte fanns till, ja, vad gjorde jag då?

Hiss: Medmänsklighet och hopp

Diss: Våld och förtryck i alla dess former

En föraning om att sommaren går mot sitt slut är att Allsång på Skansen sänts för sista gången för säsongen. Höjdpunkten var för min del Maria Yllipääs tolkning av Du måste finnas ur musikalen Kristina från Duvemåla. Vi såg musikalen på Göteborgsoperan med två konfirmandgrupper –vilken upplevelse! Vilhelm Mobergs utvandrarepos blir mer och mer aktuellt eftersom vi i våra dagar upplever den värsta flyktingkatastrofen någonsin. 60 miljoner människor i världen är på flykt undan krig, förföljelse och förtryck.

De flesta är nog vana vid att höra Helen Sjöholm i rollen som Kristina. Men när Maria Yllipää tar ton och artikulerar med finsk accent i Du fördrev mig, Gud, är det som att en ytterligare dimension tillfogas det rent poetiska, historiska och musikaliska. Jag tänker på de 72 000 barn från Finland som under andra världskriget kom till Sverige med en lapp om halsen. De togs emot i fosterhem och barnhem, och 15 000 av dem blev kvar i vårt land.

Jag letar i minnet efter människor med finskt ursprung som kommit som ett så kallat krigsbarn, men får inte fram särskilt många berättelser. Jag surfar in på krigsbarn.se istället och läser:

Vi kom med tåg hela vägen upp till Haparanda eller med båt till Skeppsbrokajen i Stockholm. Många gånger helt ovetande om att vi reste till ett främmande land. Chocken blev stor när ingen förstod vad vi sade och vi inte heller förstod vad som sades till oss. Tanken var att vi skulle stanna några månader - tills kriget var över. Men åren gick och snart var det finska språket glömt. Vid återresan var det tvärt om hemspråket som försvunnit. Också minnena av den egna familjen, om barnen varit små, var utsuddade.Dessa många avsked under vår barndom och byte av familjer har stannat kvar som en känsla av övergivenhet, osäkerhet och sorg hos många av oss.

Det är samma teman som berättas för mig av krigsbarnen år 2015. Resan hit farlig och osäker. Främmande land, främmande kultur och språk. Längtan tillbaka till ett hem som inte är ett hem utan ett sönderbombat kvarter. Avskeden från både levande och döda släktingar. Oron för dem som finns kvar. Det dåliga samvetet för att just jag hade möjlighet att ta mig därifrån. Minnesbilder, mardrömmar i vaket tillstånd av skrik, gråt, flyglarm, blod, förtvivlan, hunger. M berättar för mig om hur han räddade sin kusin från att dö under en attack genom att gömd på vägkanten dra in den sargade kroppen med hjälp av en kratta. K berättar för mig hur hans familj avrättades mitt framför hans ögon. Fru och tre barn.

För en del blir minnena omöjliga att leva med. En del blir psykiskt sjuka och får inte den hjälp de behöver eftersom kön till psykologen är lång. En del rehabiliteras inte alls eftersom de ska utvisas. Ibland blir det väldigt väldigt fel, som i Västerås. En människa går bärsärkagång, påverkad av arv och miljö som alla andra. Hans bakgrund försvarar inte hans gärning, men kan förklara. Och med ens går drevet – afrikaner är farligare än andra människor, utvisningshotade ska låsas in med automatik, och tar vi inte emot för många flyktingar?

Detta fenomen – att skuldbelägga och generalisera – är inte nytt. För – sagt med ironi – vet vi inte att alla med finskt ursprung super, att stockholmare är lite snobbigare än alla andra, att en blir nerslagen och rånad så fort en sätter foten i Södra Ryd, och visst beter sig tidaholmarna en aning knepigt när de kommer in till stan?

Nej, Du måste finnas. Och nu menar jag inte Gud. Jag menar du som vill vara en medmänniska, oavsett om din medmänniska kommer från Mogadishu eller från Moholm. För vem skulle hjälpa mig uthärda livet här ute? Vem skulle ge mig den kraften som jag måste få? Vem skulle trösta mig, jag är så liten på jorden?Om du inte fanns till, ja, vad gjorde jag då?

Hiss: Medmänsklighet och hopp

Diss: Våld och förtryck i alla dess former

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.