17 aug 2015 04:00

17 aug 2015 04:00

En kuslig nära spindel-upplevelse

PETRA LUNDGREN

När jag skulle göra mig i ordning för natten så upptäckte jag en spindel på badrumsgolvet. Det såg lite ut som att den försökte dölja något fuffens den hållit på med innan jag kom in. (Som att välta schampoflaskor förmodligen, för de är ofta välta.) Men i stället för att erkänna så glodde den bara väldigt intensivt och uppfodrande på mig med sina små spindelögon.

Jag är inte rädd för spindlar, men jag tycker heller inte om dem. Det är ju inte så att jag glatt utbrister:

– Nämen åh så trevligt med herr eller fru Spindel på besök. Vill ni ha en kopp te så här på kvällskvisten?

Inte heller skriker jag förskräckt när jag ser dem. I stället försöker jag få ut dem ur min lägenhet. Men nu var det sent och jag orkade inte hålla på med spindelinfångning. Så jag stängde helt enkelt in den i badrummet med ett litet käckt: God natt! (Som om den inte skulle kunna ta sig ut och trassla ihop alla sladdar vid tv:n, för det är det också någon som gör.)

Efter detta gick jag in i mitt sovrum och tände lampan på sängbordet som egentligen är en stol. Och ta-da! På väggen ovanför huvudkudden satt ytterligare en spindel och låtsades som om den inte haft något lurt för sig precis innan jag kom in. (Som att putta in massa dammtaxar under sängen, för det finns det gott om där.)

Spindelns placering tyckte jag var mycket olämplig så jag bestämde mig för att sova på soffan i stället. Jag orkade ju som sagt inte leka spindelinfångare. Jag släpade ut alla grejer, bäddade och försökte somna. Det höll jag på med ett bra tag, men John Blund behagade inte dyka upp.

När jag låg där och försökte somna så tänkte jag på att det var fånigt att ge bort sitt sovrum till en liten spindel så jag flyttade tillbaka. Spindeln hade då satt sig i ett hörn och jag kom på att den kunde puttas ner på golvet.

Sagt och gjort. Jag flyttade sängen så den inte skulle ramla ner i den, hämtade sopborsten och föste ner spindeln. Den verkade mycket förvånad över detta men löpte på intet sätt amok utan satt stilla och mycket tyst på golvet.

Efter att ha återerövrat min säng så bäddade jag den och lade mig ner för att invänta John Blund. Han kom. Det gjorde också spindeln. Mitt i natten kände jag hur det kittlade till på handen.

– Moahahaha! sa spindeln inte för det vore att överdriva, möjligen skrattade den lite hest.

Jag blev tillfälligt lite rädd för spindlar och flydde till soffan som kändes som en fredad zon efter denna nära spindel-upplevelse. Och från sovrummet hördes spindelns glädjetjut när den hoppade i min säng.

Hiss

Glass! Tack till den som kom på glass!

Diss

I-landsproblem men plösen på ena basketkängan är liksom sned och korvig.

När jag skulle göra mig i ordning för natten så upptäckte jag en spindel på badrumsgolvet. Det såg lite ut som att den försökte dölja något fuffens den hållit på med innan jag kom in. (Som att välta schampoflaskor förmodligen, för de är ofta välta.) Men i stället för att erkänna så glodde den bara väldigt intensivt och uppfodrande på mig med sina små spindelögon.

Jag är inte rädd för spindlar, men jag tycker heller inte om dem. Det är ju inte så att jag glatt utbrister:

– Nämen åh så trevligt med herr eller fru Spindel på besök. Vill ni ha en kopp te så här på kvällskvisten?

Inte heller skriker jag förskräckt när jag ser dem. I stället försöker jag få ut dem ur min lägenhet. Men nu var det sent och jag orkade inte hålla på med spindelinfångning. Så jag stängde helt enkelt in den i badrummet med ett litet käckt: God natt! (Som om den inte skulle kunna ta sig ut och trassla ihop alla sladdar vid tv:n, för det är det också någon som gör.)

Efter detta gick jag in i mitt sovrum och tände lampan på sängbordet som egentligen är en stol. Och ta-da! På väggen ovanför huvudkudden satt ytterligare en spindel och låtsades som om den inte haft något lurt för sig precis innan jag kom in. (Som att putta in massa dammtaxar under sängen, för det finns det gott om där.)

Spindelns placering tyckte jag var mycket olämplig så jag bestämde mig för att sova på soffan i stället. Jag orkade ju som sagt inte leka spindelinfångare. Jag släpade ut alla grejer, bäddade och försökte somna. Det höll jag på med ett bra tag, men John Blund behagade inte dyka upp.

När jag låg där och försökte somna så tänkte jag på att det var fånigt att ge bort sitt sovrum till en liten spindel så jag flyttade tillbaka. Spindeln hade då satt sig i ett hörn och jag kom på att den kunde puttas ner på golvet.

Sagt och gjort. Jag flyttade sängen så den inte skulle ramla ner i den, hämtade sopborsten och föste ner spindeln. Den verkade mycket förvånad över detta men löpte på intet sätt amok utan satt stilla och mycket tyst på golvet.

Efter att ha återerövrat min säng så bäddade jag den och lade mig ner för att invänta John Blund. Han kom. Det gjorde också spindeln. Mitt i natten kände jag hur det kittlade till på handen.

– Moahahaha! sa spindeln inte för det vore att överdriva, möjligen skrattade den lite hest.

Jag blev tillfälligt lite rädd för spindlar och flydde till soffan som kändes som en fredad zon efter denna nära spindel-upplevelse. Och från sovrummet hördes spindelns glädjetjut när den hoppade i min säng.

Hiss

Glass! Tack till den som kom på glass!

Diss

I-landsproblem men plösen på ena basketkängan är liksom sned och korvig.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.