21 aug 2015 05:00

21 aug 2015 05:00

Hur det är att ha kattungar igen

FLEMMING MOURITSEN

För ungefär en och en halv månad sedan lät fästmön och jag avliva vår sista kvarvarande katt Osiris. Efter sexton år tillsammans med de två bröderna stod vi nu helt utan katter då Ramses gick till de sälla råttjaktmarkerna tidigare i år. I båda fallen var det ingen tvekan om att avlivning var det kärleksfullaste vi kunde göra för våra djur, även om våra hjärtan brast i tusen bitar.

Och ack vad tomt det blev i huset.

Redan några dagar efter att Osiris somnat in började vi prata om att skaffa nya katter, men jag ville vänta tills vi sörjt färdigt de gamla. Så vi ställde in oss på att vara kattlösa en period framöver, men för ett par veckor sedan gick det inte längre. Vi tog kontakt med Skara katthem och samma dag kom vi hem med två kattungar som vi gav namnen Moses och Sam. Moses för att han skrek så in i vassen på vägen hem och Sam för att han tycktes simma lugnt.

Fästmön har alltid haft katt och jag har haft katt nästan kontinuerligt de senaste trettio åren så vi såg oss som ordentligt kattvana och räknade kallt med att vi hade den kunskap och rutin som krävdes för att ta hand om två kattungar.

Det visade sig vara helt fel.

Under de sexton år som gått sedan våra senaste katter var kattungar så hade vi tydligen glömt hur man tar hand om sådana där små saker. Vi hade också glömt hur de beter sig. De klänger, klättrar och välter ner saker överallt. Så vi köpte två dyra kattleksaker som bara skrämde vettet ur dem. En papperstuss i ett snöre (gratis) funkade mycket bättre.

De skall ha mat stup i kvarten och allt som kommer in skall ut igen och då de nästan(!) är rumsrena så har vi rusat och plockat upp de små liven när de satt sig för att kissa bakom blomkrukor, i köket och snart sagt överallt. Pölar och korvar har vi hittat lite varstans.

En kväll gick jag och lade mig i en rejäl pöl som hamnat på min kudde och ut på lakanet. Det var jätteäckligt. Så det var bara att kliva upp, tvätta sig och byta sängkläder och det var andra gången samma dag då Sam tidigare den dagen skött sig fint och bajsat på lådan, bara för att omedelbart efter hoppa upp i min säng och åka kana på rumpan på mitt lakan så att det blev ett brunt streck efter honom. Han hade lite diarré de första dagarna.

Så fästmön och jag håller på att lära oss hur det är att ha kattungar igen. De är bedårande så man kan dö och besvärliga så man kan bli galen. Men det är värt varenda sekund om resultatet blir en mångårig vänskap med två spinnande pälsbollar som glatt tillåter oss att vräka omåttligt med kärlek över dem.

I skrivande stund ligger de små krabaterna i sängen strax bakom mig och sover tungt. Friden har lagt sig i huset och allt är väl.

 

Hiss: Om en vecka spelar jag teater på stadsteaterns scen igen. Kul!

Diss: Katterna skall snart få börja gå ut och vi är oroliga för bilarna.

För ungefär en och en halv månad sedan lät fästmön och jag avliva vår sista kvarvarande katt Osiris. Efter sexton år tillsammans med de två bröderna stod vi nu helt utan katter då Ramses gick till de sälla råttjaktmarkerna tidigare i år. I båda fallen var det ingen tvekan om att avlivning var det kärleksfullaste vi kunde göra för våra djur, även om våra hjärtan brast i tusen bitar.

Och ack vad tomt det blev i huset.

Redan några dagar efter att Osiris somnat in började vi prata om att skaffa nya katter, men jag ville vänta tills vi sörjt färdigt de gamla. Så vi ställde in oss på att vara kattlösa en period framöver, men för ett par veckor sedan gick det inte längre. Vi tog kontakt med Skara katthem och samma dag kom vi hem med två kattungar som vi gav namnen Moses och Sam. Moses för att han skrek så in i vassen på vägen hem och Sam för att han tycktes simma lugnt.

Fästmön har alltid haft katt och jag har haft katt nästan kontinuerligt de senaste trettio åren så vi såg oss som ordentligt kattvana och räknade kallt med att vi hade den kunskap och rutin som krävdes för att ta hand om två kattungar.

Det visade sig vara helt fel.

Under de sexton år som gått sedan våra senaste katter var kattungar så hade vi tydligen glömt hur man tar hand om sådana där små saker. Vi hade också glömt hur de beter sig. De klänger, klättrar och välter ner saker överallt. Så vi köpte två dyra kattleksaker som bara skrämde vettet ur dem. En papperstuss i ett snöre (gratis) funkade mycket bättre.

De skall ha mat stup i kvarten och allt som kommer in skall ut igen och då de nästan(!) är rumsrena så har vi rusat och plockat upp de små liven när de satt sig för att kissa bakom blomkrukor, i köket och snart sagt överallt. Pölar och korvar har vi hittat lite varstans.

En kväll gick jag och lade mig i en rejäl pöl som hamnat på min kudde och ut på lakanet. Det var jätteäckligt. Så det var bara att kliva upp, tvätta sig och byta sängkläder och det var andra gången samma dag då Sam tidigare den dagen skött sig fint och bajsat på lådan, bara för att omedelbart efter hoppa upp i min säng och åka kana på rumpan på mitt lakan så att det blev ett brunt streck efter honom. Han hade lite diarré de första dagarna.

Så fästmön och jag håller på att lära oss hur det är att ha kattungar igen. De är bedårande så man kan dö och besvärliga så man kan bli galen. Men det är värt varenda sekund om resultatet blir en mångårig vänskap med två spinnande pälsbollar som glatt tillåter oss att vräka omåttligt med kärlek över dem.

I skrivande stund ligger de små krabaterna i sängen strax bakom mig och sover tungt. Friden har lagt sig i huset och allt är väl.

 

Hiss: Om en vecka spelar jag teater på stadsteaterns scen igen. Kul!

Diss: Katterna skall snart få börja gå ut och vi är oroliga för bilarna.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.