27 aug 2015 04:00

27 aug 2015 04:00

En hyllning till vackra Stockholm

LINUS HELLMAN

För andra gången inom loppet av bara två veckor bevistade jag Stockholm när jag spenderade de första två dagarna av denna vecka i den kungliga huvudstaden. Det är en stad som har det mesta och som verkligen är vacker.

Man ska inte gå över ån efter vatten, heter det enligt ordspråket. Det ligger mycket i det. Få storstäder och huvudstäder är lika förtjusande som Stockholm.

I sommar har jag besökt åtskilliga städer på den europeiska kontinenten. Några av dem är Barcelona, Prag, Berlin, Köpenhamn och Hamburg. Alla har de haft sin egen prakt och det är städer som alla förtjänar fler besök.

Vissa städer ger ett extraordinärt intryck och betyder mer än andra. Jag hyser en viss förkärlek till Tjeckien i allmänhet och Prag i synnerhet och för mig är det kanske den allra vackraste stad som världen har kommit att anta.

Men Stockholm står sig väl i en europeisk jämförelse. Det här är inget sätt att lansera Stockholm som resmål utan bara ett personligt konstaterande. Det är en levande stad med liv och rörelse. En stad som erbjuder ett brett kultur- och idrottsutbud.

Just idrott är det som primärt har fört mig dit vid mina senaste besök. För två veckor sedan såg jag Stockholmsderbyt mellan AIK och Djurgården inför nästan 40 000 åskådare på Friends arena. I måndags var det dags igen då jag tittade på Djurgården mot Hammarby inför drygt 27 000 åskådare på Tele2 arena.

Det är inte fotboll när den är som bäst men väl arrangemang när de är som bäst i Sverige med bra drag på läktarna, stämningsfullt och berikat med stora tifon där respektive lag tävlar om att manifestera sin egen förträfflighet. Det är svårt att inte dras med i den atmosfären och finna glädje och gemenskap. Det är ett uttryck för idrottens allra vackraste ansikten. Men myntet har alltid två sidor och det finns också baksidor. Båda Stockholmsderbyna jag har sett har varit försenade med omkring en timme efter bengaltändning med efterföljande rök som har tvingat spelarna att lämna planen för en tid.

Det är frustrerande att vänta så länge på att se klart matcher. Samtidigt ska villigt erkännas att bengalerna, förbudet till trots, genererar en häftig inramning. Att matcherna blir längre är irriterande men som det är nu känns det som en omöjlighet att komma till rätta med. Sedan verkar publiken också anpassa sig. Alla är numera väl införstådda med vad som väntar och får under tiden chansen att prata med stolsgrannen om ditten och datten eller för den delen bege sig iväg för att införskaffa sig mer dryck eller mat. Problematiskt var ordet.

Men vad är väl en fotbollsmatch gentemot allt annat som Stockholm har att erbjuda. När jag dagen efter går ifrån Globen genom Söders höjder mot centrum och slänger en lång blick österut mot Djurgården på andra sidan vattnet vid Slussen är det som att Lasse Berghagens ord hela tiden ekar längs fasaderna:

”Av städer jag känner i världen är du den stad som fått allt”.

Men Berghagen får ursäkta. Jag får leta vidare för att hitta en mer adekvat sångrad som sätter fingret på mina känslor.

Det tar inte så lång tid innan Pugh Rogefeldts gamla dänga dyker upp på näthinnan. För att låna några av hans eminenta formuleringar:

Stockholm är staden i världen, Stockholm är världens stad, Stockholm är en härlig stad och Stockholm gör mig glad.

Jag skulle säkert kunna erinra mig någon annan artist och melodi för att personifiera Stockholm men det räcket gott som det är och mina musikaliska preferenser är trots allt begränsade.

Snart avgår tåget från centralen och jag lämnar huvudstaden bakom mig för den här gången.

Men var förvissad om att vi snart åter ska ses.

Det är i Stockholm som det händer.

Men det visste vi väl alla redan?

Man ska inte gå över ån efter vatten, heter det enligt ordspråket. Det ligger mycket i det. Få storstäder och huvudstäder är lika förtjusande som Stockholm.

I sommar har jag besökt åtskilliga städer på den europeiska kontinenten. Några av dem är Barcelona, Prag, Berlin, Köpenhamn och Hamburg. Alla har de haft sin egen prakt och det är städer som alla förtjänar fler besök.

Vissa städer ger ett extraordinärt intryck och betyder mer än andra. Jag hyser en viss förkärlek till Tjeckien i allmänhet och Prag i synnerhet och för mig är det kanske den allra vackraste stad som världen har kommit att anta.

Men Stockholm står sig väl i en europeisk jämförelse. Det här är inget sätt att lansera Stockholm som resmål utan bara ett personligt konstaterande. Det är en levande stad med liv och rörelse. En stad som erbjuder ett brett kultur- och idrottsutbud.

Just idrott är det som primärt har fört mig dit vid mina senaste besök. För två veckor sedan såg jag Stockholmsderbyt mellan AIK och Djurgården inför nästan 40 000 åskådare på Friends arena. I måndags var det dags igen då jag tittade på Djurgården mot Hammarby inför drygt 27 000 åskådare på Tele2 arena.

Det är inte fotboll när den är som bäst men väl arrangemang när de är som bäst i Sverige med bra drag på läktarna, stämningsfullt och berikat med stora tifon där respektive lag tävlar om att manifestera sin egen förträfflighet. Det är svårt att inte dras med i den atmosfären och finna glädje och gemenskap. Det är ett uttryck för idrottens allra vackraste ansikten. Men myntet har alltid två sidor och det finns också baksidor. Båda Stockholmsderbyna jag har sett har varit försenade med omkring en timme efter bengaltändning med efterföljande rök som har tvingat spelarna att lämna planen för en tid.

Det är frustrerande att vänta så länge på att se klart matcher. Samtidigt ska villigt erkännas att bengalerna, förbudet till trots, genererar en häftig inramning. Att matcherna blir längre är irriterande men som det är nu känns det som en omöjlighet att komma till rätta med. Sedan verkar publiken också anpassa sig. Alla är numera väl införstådda med vad som väntar och får under tiden chansen att prata med stolsgrannen om ditten och datten eller för den delen bege sig iväg för att införskaffa sig mer dryck eller mat. Problematiskt var ordet.

Men vad är väl en fotbollsmatch gentemot allt annat som Stockholm har att erbjuda. När jag dagen efter går ifrån Globen genom Söders höjder mot centrum och slänger en lång blick österut mot Djurgården på andra sidan vattnet vid Slussen är det som att Lasse Berghagens ord hela tiden ekar längs fasaderna:

”Av städer jag känner i världen är du den stad som fått allt”.

Men Berghagen får ursäkta. Jag får leta vidare för att hitta en mer adekvat sångrad som sätter fingret på mina känslor.

Det tar inte så lång tid innan Pugh Rogefeldts gamla dänga dyker upp på näthinnan. För att låna några av hans eminenta formuleringar:

Stockholm är staden i världen, Stockholm är världens stad, Stockholm är en härlig stad och Stockholm gör mig glad.

Jag skulle säkert kunna erinra mig någon annan artist och melodi för att personifiera Stockholm men det räcket gott som det är och mina musikaliska preferenser är trots allt begränsade.

Snart avgår tåget från centralen och jag lämnar huvudstaden bakom mig för den här gången.

Men var förvissad om att vi snart åter ska ses.

Det är i Stockholm som det händer.

Men det visste vi väl alla redan?

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.